Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:På jakt efter fäder som flytt

Tage Danielsson och Hasse Alfredson, 1982.
Tage Danielsson och Hasse Alfredson, 1982. Foto: Roger Tillberg/TT

Är längtan efter tiden då landsfäder dominerade det offentliga rummet en längtan efter de stora fadersgestalterna, eller den tid de verkade i?

Under strecket
Publicerad

På Fars dag kan man tänka på det som den danske författaren Henrik Pontoppidan (1857–1943) sade: Man kan inte vara nog försiktig i valet av sina föräldrar. Det gäller särskilt de moders- eller fadersfigurer man har möjlighet att välja själv, förebilder, ledstjärnor, folkvalda. På oss som upphöjer ankommer därför att veta: vad söker vi?

Om det är sant att framgången har många fäder medan misslyckandet är föräldralöst, är det inte då ett tecken på att samhället befinner sig i dyster utförslöpa när saknaden efter fadersgestalter är så påtaglig? Och finns inte en överhängande risk att vi lockas till dem som ger sken av framgång även när de misslyckas, när vi i stället behöver dem som med motgångens dyrbara erfarenhet är beredd att pröva mer okända, men potentiellt mer framgångsrika vägar? (En fadersgestalt behöver, nota bene, inte vara av mankön; de som i KD-ledaren vill se en Angela Merkel i vardande eftersöker samma funktion som Mutti – den trygga, dugliga och tydliga ledaren som förde sitt folk genom alla sorters väder.)

Annons
Annons

Det saknas inte aspiranter. Åtminstone åtta personer har räckt upp handen och ställt sig till förfogande som kandidater för uppgiften att leda landet, varav en just nu får köra. Den stående nionde kandidaten sågs senast som talesperson i Fi. Problemet är att ledarskap bara kan prövas i skarpt läge. Det är som med föräldraskapet som fram till dess att det faktiskt inträffar bara är teoretiskt önsketänkande. Det spelar inte så stor roll vad de säger, faktiskt. Bevis läggs fram i handling, så det är ett fasligt lotteri; man kan inte på förhand veta om den som säger ordet ”ledarskap” eller ”normer” flest gånger faktiskt är samma person som har förmåga att utöva det när det väl kommer till kritan.

Man hör ibland: Vi behöver ett politiskt ledarskap. Det är en fras man tolka på olika sätt. En vanlig och fantasilös tolkning är att ledarskapet är en person. I vår jag-centrerade tid hjälps både allmänhet, medier och partier till att rikta otillbörligt stort fokus på partiledarna. De ska förkroppsliga värderingar, visioner och karaktär. Förstår man dem, förstår man partierna och politiken, tycks tesen vara. Utvärderingen av deras politik kommer lätt i skymundan för utvärderingen av deras personer. Och partierna svarar ohämmat på denna efterfrågan genom att tala med reklamfilmens delvis outsagda men ändå övertydliga språk. Det blir ibland så högljutt att det generar.

Ulf Kristerssons löprundor med närgångna bilder på muskulösa vader ska symbolisera karaktär, styrka och uthållighet. Interiören i Ebba Busch Thors stökiga bil säger ”jag är också människa” och syftar till att ta udden av den perfektion som får somliga att känna distans. Sammantaget blir snarare bilden motsägelsefull. Annie Lööf lägger ut bilder på sig sittandes på traktor i gummistövlar precis så där prydligt fläckfri som alla bönder alltid är. Jimmie Åkesson och Stefan Löfven tävlar båda i att tala till folket med en tydlig avgränsning av vad ”folket” är. De använder markörer ämnade att skapa ett vi och dom, som vi som inte är etablissemanget, eller vi som inte minglar i Almedalen. Vi som är folket.

Annons
Annons

Hade de sålt prylar hade jag slagit till direkt, på sportskorna, de skinande rena gummistövlarna eller den vackra folkdräkten. Jag hade köpt alla accessoarerna – de talar till olika delar av min personlighet – var och en viktiga på sitt sätt. Men nu är det en annan bransch försäljarna verkar i. Det som är till salu, även i Vänsterpartiets torgbod, är värderingar, idéer och handlingsförmåga. Och den frustration som märks i opinionsundersökningar visar att allmänheten tycker att utbudet är för dåligt och försäljarna är trista. Det som står till förfogande, räcker inte. Det kan kanske liknas vid känslan av att gå runt på en jättestor marknad men ändå inte hitta något unikt, utan bara se variationer på samma teman. Till slut köper man något för att priset är så bra, men är ändå inte riktigt nöjd.

(I ett sådant besviket läge är det inte ovanligt att falska minnesbilder och försåtlig nostalgi uppstår. Visst var det väl bättre förr? Var inte marknaderna bättre när man var yngre? Jo, det fanns definitivt ett större utbud, vill man minnas. Bättre kvalitet, absolut, inte så mycket krimskrams. Men när man försöker minnas konkret vad det är man saknar och vad som skulle ha legat i påsen som inte går att få nu, blir det svårare. För det man inser att man handlade förr, den köttrika älgkorven, de brända mandlarna, det välgjorda träunderlägget, de fluffiga kokosbollarna och stadiga trasmattorna med jämn kant, allt det finns ju fortfarande kvar. Då var det LP-skivor, numera är det mobiltelefonskal. Och man inser till slut att det som har förändrats mest, är man själv, ens preferenser och referensramar.)

Annons
Annons

Frågan om hur man rättvist ska bedöma sin samtid och dåtid, jämte de tongivande, ledande personerna under respektive tidsperioder, är inte lätt. Det är dessutom svårt att skilja höna och ägg åt. Vem påverkas av vad – och vad påverkar vem? Att lägga nutida tolkningsramar på det förflutna är vanskligt.

När den lilla bioklubb jag är med i ser dokumentärfilmen om Hasse Alfredsons och Tage Danielssons vänskap, kommer diskussionerna in på det spåret. Det är en vacker och ömsint berättelse som regissören Jane Magnusson har skapat, med all den charm de korniga och bleknade filmsekvenserna visar från ett Sverige som inte längre ser ut som det gjorde tidigare.

Inledningsvis hörs Magnussons uppfattning: ”Hasse och Tage var världens bästa vänner i över 30 år. Som komikerduo förenade de högerspöken och anarkister i skratt. Deras filmer, revyer, sånger och böcker påverkade en hel nation och var limmet som höll ihop folkhemmet. När Tage dör i förtid förlorar hans barn en pappa, Hasse en fadersfigur och hela Sverige en landsfader. Och när Palme dör bara några månader efter Tage börjar det svenska folkhemmet falla i bitar.”

Somligt är lätt att instämma i. Men bar de folkhemmet på axlarna, Tage Danielsson och Olof Palme? Var deras inverkan så stor att deras frånfälle fällde ett helt land? Vad säger det i så fall om fundamenten i bygget? Eller finns det en annan berättelse? Var det så att folkhemsbygget var så succéartat vid den tidpunkten de var verksamma att det fanns plats för flera fadersgestalter att definiera och tolka framgången och gemenskapen? Och att Danielssons och Palmes förtida och tragiska bortgångar råkade sammanfalla med den smärtsamma upptäckten att den svenska modellen i den dåvarande dominanta formen inte var hållbar, snarare än förorsakade dess fall?

Gör man missbedömningar när man läser historien, riskerar man att efterfråga fel svar framåt. Var det Hasse och Tage och Olof som gjorde det, kan bara jakten på den stora landsfadern göra Sverige great igen. En slutsats jag tror är riskabel. Som Tage Danielsson sade apropå föräldraskap:

Pappa bli kan varje herre
Vara det är mycket värre

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons