Annons

Torgny Nordin:På Julön har krabborna företräde

Fram till juldagen 1643 saknade den lilla ön med den sensationella faunan ett namn. Många känner till den röda krabban som i miljontal stoppar trafiken, men i våra dagar är ön också ökänd som fängelse för de migranter som inte tillåts komma till Australien. 

Under strecket
Publicerad

Vägarna stängs runt jul när julökrabban migrerar i miljontal från regnskogen till havet.

Foto: IBLBild 1 av 2

Julfrimärken från Julön.

Bild 2 av 2

Vägarna stängs runt jul när julökrabban migrerar i miljontal från regnskogen till havet.

Foto: IBLBild 1 av 1
Vägarna stängs runt jul när julökrabban migrerar i miljontal från regnskogen till havet.
Vägarna stängs runt jul när julökrabban migrerar i miljontal från regnskogen till havet. Foto: IBL

I början av februari år 1615 siktade engelska ostindiefararen Thomas ett dittills okänt stycke land, ­gissningsvis en ö, under sin hemresa över Indiska oceanen. Kaptenen Richard Rowe angav latitud i fartygets loggbok och tillade att den förmodade ön befann sig sydsydost om Sundasundet, det vill säga rakt söder om Java. Kapten Rowe lät emellertid saken bero. Han hade bråttom hem och önskade inte att ge sig i kast med geografiska upptäcktsfärder. Det okända landet namngavs därför inte. 

På nederländska sjökort över farvattnen mellan Indonesien och norra Australien från förra delen av 1600-talet finns en ö med namnet Monij markerat. Det förefaller inte att ha accepterats, och nuvarande namn fick ön när ett annat skepp från engelska Ostindiska kompaniet, Royal Mary, på juldagen 1643 beslutade att undersöka saken. När fartygen närmade sig kunde kapten William Mynors konstatera att det rörde sig om en bergig och ensligt belägen vulkanö; uppenbarligen var den täckt av regnskog och med ointagliga, sylvassa lavabranter omgärdade av livsfarliga korallrev.

Annons
Annons

Julfrimärken från Julön.

Bild 1 av 1

Dagen till ära fick ön namnet Christmas Island, Julön. Trots idoga försök erbjöd den obebodda ön inga trygga ankringsplatser och ansträngningarna att ta sig i land var förgäves. 

Den förste som bevisligen satte sin fot på Julön var den engelske sjörövaren och upptäcktsresenären William Dampier som med fartyget Cygnet lyckades ta sig i land i slutet av mars 1688. Så värst mycket är inte känt om det strandhugget förutom att Dampier och hans sjömän lät sig väl smaka av Julöns kolonier av häckande sjöfågel. Man kan anta att andra följde Dampiers exempel och sökte sig till Julön för att finna föda och färskvatten, fast om det vet vi inget säkert. Från slutet av 1600-talet till en bit in på 1800-talet finns över huvud taget inga skriftliga källor som nämner Julön. Ön hade förvandlats till en enigmatisk punkt på kartan – en punkt om vilket det enda som var känt var namnet.

När Julön åter låter tala om sig är skälet besök från de likaledes isolerade Kokosöarna, eller Cocos Keeling, som trots ett avstånd på drygt 90 landmil är Julöns närmaste granne, vid sidan om Java. Den ursprungligen obebodda korallatollen Cocos Keeling hade i början av 1800-talet egenmäktigt tagits i anspråk av familjen Clunies-Ross från Shetlandsöarna. 

Julfrimärken från Julön.
Julfrimärken från Julön.
Annons
Annons

Historien om dem är minst sagt märklig. Anfadern hade inlett sin marina karriär med valfångst och arbetat sig vidare uppåt i brittiska flottan. På Kokosöarna slog sig familjen småningom ner och inledde storskalig odling av kokospalmer och export av kopra. Verksamheten var lukrativ och ön gick i arv från far till son – vilka styrde över arbetare och egendomar likt feodala kungar; familjeöverhuvudet kallade sig också för kungen av Kokos och förväntade sig att underlydande skulle gör detsamma.

Till bygget av hus och magasin var kokoskungarna i akut behov av grovstammigt timmer, vilket resulterade i att de sökte sig österut till skogklädda Julön. De stora träd som fälldes på Julön kallade de för teak, fast det rör sig i själva verket om ett annat högt träd, Berrya cordifolia, tillhörande malvaväxterna där exempelvis tropiska arter som baobab, hibiskus och kakao ingår. Det ovanliga namnet kommer för övrigt från den engelske läkaren och botanisten Andrew Berry vilken var verksam i Madras, Indien.

År 1886 begärde dåvarande kokoskungen George Clunies-Ross att brittiska kronan skulle annektera Julön och därefter – vilket var hans egentliga syfte – upplåta skogsbruket, eller snarare skogshuggningen, till honom. För att stärka sina utsikter lät kokoskungen bygga hus och gräva brunnar, plantera bananer och kokospalmer på Julön. Den brittiska kolonialmyndigheten var dock kallsinnig till apropåerna, något som emellertid ändrades raskt efter att besättningen på fartyget HMS Flying Fish året därpå fann förmodat fosfat på ön. Geologiska prover togs hem till London där det befanns vara av såpass hög kvalitet att Julön mer eller mindre omgående annekterades i imperiets och drottning Victorias namn. 

Annons
Annons

1888 förklarade sig Storbritannien vara suverän härskare över Julön, samt bestämde att ön skulle administreras från Singapore, som del i det så kallade Colony of Straits Settlements. Strax därefter skeppades hundratals kineser och malajer till Julön för att arbeta i de planerade fosfatgruvorna. Den enda platsen på Julön där fartyg kan gå in och där Clunies-Ross anlagt en liten by döptes till Flying Fish Cove, vilket den heter än idag.

Efter att Julön annekterats av brittiska kronan hyrdes den ut till gruvindustrin mot löfte om royalty på framtida vinster. Intresset var dock inte enbart kommersiellt. Julön hade länge varit en enigmatisk plats; att den inte enbart existerade som en prick på kartan hade visserligen klarlagts, men i samband med att ön började exploateras blev det uppenbart att floran och faunan var nog så gåtfull. Trolska träd, förunderliga fladdermöss, färgsprakande fiskar och aldrig tidigare skådade sjöfåglar samt ett förbryllande överflöd med landkrabbor gjorde att Naturhistoriska museet i London sände iväg sin zoolog Charles William Andrews med syftet att undersöka Julön innan gruvindustrin hann ödelägga den.

I 18 månader, mellan 1897 och 1898, verkade Andrews på Julön och hans skildring är en ekologisk klassiker. ”A monograph of Christmas Island (Indian Ocean)” är en lika välgjord som styckevis sorgsen skildring av Julöns flora och fauna och vad som obönhörligt är att vänta när grisar och katter släpps lösa. Dessvärre skulle hans profetia visa sig vara korrekt, något Andrews själv kunde konstatera när han tio år senare återvände till Julön för ett kort besök och minst två endemiska däggdjur hade utrotats. I vetenskapligt avseende var Andrews monografi banbrytande; ingen annan ö hade lika ingående skildrats, vilket framstår som anmärkningsvärt med tanke på att Julön var en av de allra sista platserna på jorden att utforskas.

Annons
Annons

Under andra världskriget ockuperades Julön av japanska styrkor och sedan de givit sig av fortsatte fosfatbrytningen, om än mer intensivt och högmekaniserat. Australiska och nyzeeländska gruvintressen övertog verksamheten trots att Julön förblev brittisk. 1958 övergick slutligen ön till Australien med den något ovanliga relationen som externt territorium under australiska regeringen i Canberra, ett förhållande som alltjämt råder. 

Skälet till detta juridiska finlir var politisk och handlade ytterst om att arbetarna i fosfatgruvorna var kineser. Genom att ansluta Julön som externt territorium kunde gruvindustrin fortsätta att hålla lönerna nere, och samtidigt motverkades att den asiatiska befolkningen blev australiska medborgare.

Med tiden förbättrades villkoren väsentligt för befolkningen på Julön och idag ligger tempel, moskéer och kyrkor sida vid sida. Visserligen är bosättningarna alltjämt uppdelade längs etniska rågångar, men i vardagslivet syns inte mycket av det. De 2 000 julöborna tittar på samma utomhusbio, handlar i samma affär i Flying Fish Cove och barnen går i samma skola och studerar enligt samma läroplan. Ett skäl till den konfliktfria samexistensen på Julön har varit trygg tillgång på arbete – en tillgång som emellertid kan vara på upphällning.

För 16 år sedan hamnade Julön i världens fokus på grund av Tampa-affären. De australiska myndigheterna ville sätta stopp för flyktingar, huvudsakligen afghanska hazarer, vilka anlände i stor mängd till Julön från Indonesien. Frågan ställdes på sin spets när det norska fartyget Tampa bärgade över 400 flyktingar i farvattnen mellan Java och Julön. Kapten Arne Rinnan hänvisade till nödläge och internationella överenskommelser när han begärde att få gå till närmaste hamn som var Julön. Australien vägrade, Norge och världssamfundet rasade mot det rättsvidriga agerandet, och tillresta journalister satt på första parkett på Julön och såg på när Tampa stormades av australiska kommandosoldater.

Annons
Annons

Som konsekvens av händelsen ändrade Australien sin asylpolitik genom att införa en ”Stillahavslösning”, vilken innebär att asyl endast kan sökas på fastlandet – dit det dock är omöjligt att ta sig utan visum. En följd av händelsen var att det byggdes ett toppmodernt fängelse, detention centre, på Julön. Den anläggningen – om vilket sannerligen inte mycket nått dagens ljus – står idag för Julöns halva ekonomi men ska, enligt det senaste budet, stängas till sommaren. 

Framtiden är med andra ord osäker på Julön. Utan tvekan är det en enigmatisk plats med sin unika natur, och märkligast är nog den endemiska julökrabban vars synkroniserade massmigrationer över ön under monsunen sätter sin prägel på hela tillvaron; vägarna stängs när miljontals förbiilande krabbor passerar på väg till eller från stränderna. Likt pulsådror rinner de blodröda krabborna genom regnskogen och ner längs bergssidorna. Ja, de håller ön vid liv och syresätter såväl naturen som kulturen.

Ett sätt att hålla Julöns ekonomi i gång är att öka fosfatbrytningen. Det är emellertid en strategi med riskabla konsekvenser, vilket redan And­rews påpekade i sin monografi för över ett sekel sedan. Sanningen är att gruvdriften brutaliserar ön med nedhuggen regnskog, efterlämnade månlandskap och tunga lastbilar vilka dundrar fram utan hänsyn till krabborna. Och fort, fort måste det gå. För i Flying Fish Cove ligger alltid minst ett otåligt fartyg och lastar, mån att snabbt ge sig av mot Borneo där Julöns fosfat används som gödningsmedel i de växande oljepalmsodlingarna – vilka förser våra snabbmatskedjor med billigt friteringsfett och ger oss billiga pepparkakor på julbordet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons