Annons

På nya spår efter EST

När Esbjörn Svensson dog sommaren 2008 lämnade han inte bara en rad hyllade skivor efter sig, utan också två bandkamrater som måste hitta en ny mening med tillvaron. Efter 18 månader av saknad är de nu på väg tillbaka.

Under strecket
Publicerad

Övre bilden: Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström har börjat gå vidare som musiker, ett och ett halvt år efter Esbjörn Svenssons död. Undre bilden: Esbjörn Svensson trio blev berömd inte minst för sina livespelningar, som denhär ovan på Barbican i London.

Foto: KARIN GRIP/ PHILIP RYALLS/REDFERNS) ALL OVER PRESS, KARIN GRIP

Övre bilden: Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström har börjat gå vidare som musiker, ett och ett halvt år efter Esbjörn Svenssons död. Undre bilden: Esbjörn Svensson trio blev berömd inte minst för sina livespelningar, som denhär ovan på Barbican i London.

Foto: KARIN GRIP/ PHILIP RYALLS/REDFERNS) ALL OVER PRESS, KARIN GRIP
Övre bilden: Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström har börjat gå vidare som musiker, ett och ett halvt år efter Esbjörn Svenssons död. 
Undre bilden: Esbjörn Svensson trio blev berömd inte minst för sina livespelningar, som denhär ovan på Barbican i London.
Övre bilden: Basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström har börjat gå vidare som musiker, ett och ett halvt år efter Esbjörn Svenssons död. Undre bilden: Esbjörn Svensson trio blev berömd inte minst för sina livespelningar, som denhär ovan på Barbican i London. Foto: KARIN GRIP/ PHILIP RYALLS/REDFERNS) ALL OVER PRESS, KARIN GRIP

Dan Backmans EST-favoriter

Dan Backmans EST-favoriter:

Viaticum

2005 (ACT/BAM)

Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström nådde sin gemensamma formtopp på 2005 års Viaticum. Telepatiskt samspel där pianot, basen och trummorna är likvärdiga komponenter i en melodiöst gränsöverskridande jazz som svävar fritt utan att tappa fotfästet.

Jag vill aldrig mer vara ful och ensam

2005 (Amigo/BAM)

Skivan med poeten Kristina Lugn må vara ett sidospår, men är ändå värt att påminna om. Akademiledamotens karaktäristiskt upplästa vardagsabsurda dikter kittlar trion till ett lite friare konstnärligt uttryck där text och musik bildar en sammansatt helhet.

Leucocyte

2008 (ACT/BAM)

Ett sökande och öppet avsked från en extraordinär trio. Helt igenom improviserat och postumt utgivet efter Esbjörns Svenssons bortgång. Albumets starkaste spår, den tvådelade Premonition, byggs upp och monteras ner under drygt 23 intensivt laddade minuter.

Annons
Annons

O
lyckan inträffade under en av sommarens allra första dagar, den 14 juni 2008, när Esbjörn Svensson var ute på Ingarö i Stockholms skärgård för att dyka. Den trio han var pianist och bandledare för hade just färdigställt sitt nya studioalbum, som skulle finnas i butik mot slutet av sommaren. Med 120 spelningar inbokade under hösten hade Esbjörn Svensson unnat sig en ledig lördag. Men något gick fel.

Efter ett dyk upptäckte de andra i dykarlaget att en person saknades; Esbjörn hade inte kommit upp till ytan igen. Han hittades skadad på botten, hjälptes upp på land och fördes med helikopter till Karolinska sjukhuset, men hans liv gick inte att rädda. Och helt utan förvarning eller mening hade den kanske mest nyskapande kompositören och improvisatören inom modern svensk jazz gått ur tiden, bara 44 år gammal.

Chocken bland kollegorna var total. ”Det är fruktansvärt för svensk jazz”, sade chefen på Fasching i Stockholm. ”Saknaden kommer att bli enorm”, sade vd:n för Stockholms jazzfestival. Men om budet om Esbjörn Svenssons död kom som en tragisk nyhet för branschen var det helt ofattbart för Magnus Öström och Dan Berglund. Trummisen och basisten i EST hade väntat sig en höst där de tre skulle följa upp sitt nya album med att än en gång åka ut och spela på scener runt om i världen. Istället slungades de in i en lång sorgbearbetning.

Annons
Annons

Showen fortsatte till att börja med. I augusti, två månader efter Esbjörn Svenssons död, släpptes det inspelade albumet Leucocyte och fick lysande recensioner. När uppståndelsen kring skivan var över kunde Magnus Öström konstatera att han inte hade en aning om vad han skulle ta sig till. Det var som om någon tryckt på en stor pausknapp i hans liv.

–Det tog tvärstopp. För mig gjorde det verkligen det. Och det är fortfarande efterdyningar. Det skulle vara skönt att säga att jag är på banan igen, att nu vet jag vad jag ska göra… men jag har svårt att hitta vägen ut ur det, säger han till SvD i en av de få intervjuer han har valt att göra på senare tid.

Magnus Öström hade lärt känna Esbjörn under uppväxten i Skultuna utanför Västerås. Tillsammans hade de övat intensivt för att bli bättre musiker, och som barn hade de arrangerat träningsläger för att bli ännu mer samspelta. En gång i mellanstadiet, minns Magnus, fick han sparken från ett band för att han inte tog det på tillräckligt stort allvar. När de 1993 bildade Esbjörn Svensson trio tillsammans med Dan Berglund var de välbekanta namn i jazzkretsar, och otaliga gig på jazzscener såväl som kaffehak hade gjort dem till en oerhört sammansvetsad grupp.

Men nu, efter vännens död, ville Magnus inte ens titta på trummorna.

–Jag hade svårt att hitta tillbaka. Det var många månader som jag överhuvudtaget inte kunde. Jag har försökt tycka att det är kul igen, men jag ligger fortfarande väldigt lågt.

En stund efter att Magnus Öström slagit sig ned på det skivbolagskontor där vi stämt träff knackar Dan Berglund på. För honom har processen gått snabbare. Han började bearbeta sin sorg med att hösten 2008 ta jobb i ett orkesterdike.

Annons
Annons

–Jag fick en förfrågan av en kompis som spelade i orkestern på Stockholms stadsteater och som frågade om jag hade lust att vikariera. Jag var fortfarande i något slags chock, men jag tackade ja.

Anonymiteten på teatern var perfekt för Dan Berglund. Han ville gärna spela men helst inte synas. Bakom kulisserna kunde han hitta tillbaka till spelglädjen.

–I efterhand tror jag att det var bra för mig att få spela musik igen. Det var helande, som ett slags terapi, säger han.

Inte heller Magnus Öström har haft någon lust att synas. Idag, när han till sist börjat jobba lite igen, är det som medproducent för det Grammisbelönade album som sångerskan Jeanette Lindström gav ut ifjol. Det arbetet blev ett sätt att börja tänka professionellt igen.

–Jag gick in i det arbetet med hull och hår, nästan så att jag grävde ned mig för mycket i det. Det var ett sätt för mig att kunna tycka att det var kul med musik igen.

När Magnus Öström möter yngre kollegor idag kan han skönja Esbjörns sätt att spela piano som en influens.

–Men vad de egentligen säger om EST, det skulle jag jättegärna vilja veta, säger han och skrattar.

Om det i början fanns skilda åsikter om EST:s eklektiska version av jazz är de flesta nu överens om att de åstadkom något stort. Nyligen rankade brittiska The Times Live in Hamburg som 00-talets bästa jazzskiva. Tidningens jazzredaktör John Bungey tror att trion blir ihågkommen som en av de stora europeiska akterna under de senaste decennierna.

–Jag saknar dem något otroligt. När jag såg dem för sex–sju år sedan tänkte jag att här var ett band som jag ville lyssna på under resten av livet, och hoppades få se dem växa under många, många år. Det var ett hårt slag för mig att det tog slut så här, säger han på telefon från London.

Annons
Annons

Det som gjorde EST omistliga var att de hela tiden vågade tänka nytt, menar John Bungey.

–Ofta när man lyssnar på en pianotrio tänker man att andra grupper redan gjort samma sak på 70-talet, fast bättre. Med EST fanns det alltid något fräscht och spännande. Det finns inget nostalgiskt i deras musik, tvärtom speglade de sin tid och använde rytmer från hiphop, rock och techno. Det var därför de hittade en bred publik trots att deras musik hade ett så stort djup.

När Magnus Öström själv ser tillbaka på EST:s musik tar det stopp. Minnet av Esbjörn ligger för nära i tiden.

–Jag lyssnar inte på någon musik vi har gjort. När jag fick veta att Live in Hamburg hade blivit framröstad till årtiondets jazzskiva, då tänkte jag förstås att vi har åstadkommit något. Men det är svårt att se det på avstånd. Trots att det har gått ett och ett halvt år känns det fortfarande väldigt nära.

Nu träder Dan Berglund ur skuggan på allvar med sitt nya projekt Tonbruket. Den fyra man starka gruppen bildades för drygt ett år sedan på initiativ av Dan själv, som hade skivkontrakt för ett soloalbum men hellre ville spela med ett band. Först tvivlade han på att han skulle klara av att bygga något nytt från grunden.

– Jag funderade på om jag skulle orka börja om med hela processen igen. ”Ska jag göra något helt annat, börja jobba som musiklärare? Ska jag bara gå hemma och ta det lugnt?”, så tänkte jag. Men jag kände att det inte vore jag. Jag vill spela.

Alltså samlade han ihop en kvartett vars debutalbum spelades in under några dagar i norska Halden. Skivan fick vid utgivningen i veckan fina omdömen, och Dan Berglund kan konstatera att hans nystart har börjat bra. Nu är han otålig att komma ut på den inplanerade turnén i Europa.

–Att komma ut och spela överhuvudtaget är skithäftigt. Samtidigt ska vi spela på vissa platser som vi besökte med trion, stora ställen som Queen Elizabeth Hall i London. Det är lite läskigt, säger han och ler.

Ibland dyker frågan upp om vad som händer nu med trions musik. Finns det outgivna inspelningar? Trots allt var det en inspelad konsert som blev framröstad till årtiondets bästa jazzalbum. Ska något presenteras på nytt? Kanske, säger Dan Berglund. Om de hittar något nytt kan det ges ut. Sedan tänker han efter länge och svarar en gång till.

–Samtidigt känner jag att jag inte vill stanna kvar och mjölka material ur trion, det vill jag absolut inte vara med om. Nu är nu och då är då. Jag måste gå vidare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons