Annons

Therese Eriksson:På spaning efter de små tingens gud

Hon promenerar, glor ut genom fönstret eller undersöker vad spindeln på badrumsgolvet har för sig – och förvandlar det hon registrerar
till enastående essäistik. Annie Dillards texter om naturen och dess gudomlighet är samtidigt meditativ vila och krävande för tanken.

Under strecket
Publicerad

Annie Dillard.

Foto: Phyllis RoseBild 1 av 1

Annie Dillard.

Foto: Phyllis RoseBild 1 av 1
Annie Dillard.
Annie Dillard. Foto: Phyllis Rose

En gång fick Annie Dillard, berättar hon i ”The writing life” (1989), en nyckel till fakultetens sällskapsrum vid det universitet där hon hade sitt kontor, för att hon skulle kunna fixa kaffevatten vid udda tidpunkter på dygnet. Där fanns endast en kokplatta och en tekanna, och första kvällen glömde Dillard bort sitt kokande vatten och brände tekannan, vars visslande ljud sekreterarna hade dämpat genom att trycka in ett aluminiumlock i pipen. Dillard skriver: ”Det var en intressant tekanna. Livet är så intressant.”

Den där kommentaren – dessa två enkla meningar – säger något väsentligt om kärnan i Annie ­Dillards skrivande. För om det är något Dillard drivs av, så är det ett genuint intresse för, och fokuserad uppmärksamhet vid, detaljer som för de allra flesta skulle passera som obetydliga – om man över huvud taget lade märke till dem. Men Dillard är en utpräglad iakttagare, en som ända sedan genombrottet med ”Pilgrim at Tinker Creek” (1975) har gjort betraktandet av tillvaron till sitt gebit. I titelessän i samlingen ”Att lära en sten tala” (1982; i svensk översättning av Jonas Ellerström 2015), skriver hon: ”Vi är här för att bevittna och vittna. Det finns inget annat att göra med de stumma föremål vi inte behöver. /…/ Det är därför jag tar mina promenader: för att hålla ett öga på tingen.” Hon promenerar, glor ut genom fönstret eller undersöker vad spindeln på badrumsgolvet har för sig: hon registrerar och sedan skriver hon om det. Dillards essäistik får henne att framstå som blott en kanal mellan sina intryck och det hon sätter på pränt. Hon kan sätta sig vid Tinker Creek och glo på grodor i timtal – bara för att sedan förvandla upplevelsen till briljant essä.

Annons
Annons

Annie Dillard, född 1945, är en av den anglosaxiska världens mest hajpade bland samtida författare och essäister (i alla fall i den utsträckning essäister över huvud taget blir hajpade). Efter debuten med diktsamlingen ”Ticket for a prayer wheel” 1974, kom så året därpå ”Pilgrim at Tinker Creek” – ett slags essäistisk naturdagbok som inte sällan jämförs med Thoreaus ”Walden” – vilken belönades med Pulitzerpriset och gjorde den 29-åriga Dillard till en berömd och etablerad författare. Och, i takt med att tiden gått, också alltmer ”mytomspunnen”. Efter genombrottet är de redan nämnda – ”Att lära en sten tala” och ”The writing life” – och uppväxtmemoaren ”An American childhood” (1987) de titlar som brukar räknas som Dillards främsta. Samtliga dessa titlar utkom på 70- och 80-talet, och även om Dillard publicerat fler böcker sedan dess – den senaste är romanen ”Maytree” från 2007 – blir perioderna av tystnad allt längre. Detta är något som författaren och kritikern William Deresiewicz uppmärksammar i sin essä med den retoriska rubriken ”Where have you gone, Annie Dillard?” (The Atlantic, mars 2016). Deresiewicz driver här tesen att Dillards tystnad beror på att hennes ämnen är uttömda – jag återkommer till det.

I Sverige har Annie Dillard inte direkt varit namnet på allas läppar (även om ”Pilgrim at Tinker Creek” kom i svensk översättning, som ”Nere vid ån”, 1978), men nu tycks förlaget Ellerströms göra en insats i ärendet. Förra året kom som nämnt ”Att lära en sten att tala”, och nu ges också ”Grunden den heliga” ut – en kort tredelad essä som gavs ut för första gången 1977 – i översättning av Niclas Nilsson. Nu har Dillard lämnat sitt Tinker Creek, och i stället slagit sig ner i ett hus vid stillahavskusten, med ett enormt fönster som vetter mot havet – a room with a view, sannerligen. Till sällskap har hon en katt, spindeln som bor i badrummet och då och då enstaka möten med andra som bor i grannskapet. ”Jag kom hit för att studera hårda ting – klippiga berg och svarta hav – och slipa av min ande mot deras kanter”, skriver Dillard och fortsätter: ”’Visa mig, Herre, din väg är liksom alla böner dumdristig, en bön som jag inte kan annat än att rekommendera.”

Annons
Annons

Religiositeten – samtalet med och om Gud – är framträdande i allt Dillard skriver, men kanske inte lika komprimerat och fokuserat någon annanstans som i just ”Grunden den heliga”. Dillard har placerat sig på ett slags ytterkant i världen, för att komma nära det yttersta i själva existensen. Hon håller sitt vakande öga på tingen också här, men det är tydligare än någonsin att ”syftet” med det är att rensa bort alla oväsentligheter för att kunna få syn på, ­eller närma sig, Gud – utan omvägar. Boken är en koncentrerad och elegant skriven utmaning för läsaren, där inte bara Dillards relativa världs­frånvändhet utan också hennes attityd kan vara ganska hårdsmält. Essäns inledning slår an tonen: ”Alla dagar är en gud, varje dag är en gud, och heligheten utbreder sig i tiden. Jag dyrkar varje gud, jag prisar varje dag som flisas ned, flisas ned och sveps in i tid likt ett skal, ett mångfärgat skal som sprider sig i gryningen som hastigt rämnar över bergen.”

”Jag prisar varje dag”! Verkligen, Annie Dillard? Det finns ett slags renlärighet, eller upphöjdhet, i Dillards texter som är rätt svårtuggad. Man undrar ju om hon inte interagerar med andra människor över huvud taget? Vaknar hon aldrig uppriven efter ett gräl med någon? Har hon aldrig ångest för att hon varit otrevlig mot någon hon egentligen vill vara trevlig mot? Kan inte sådant som krig, fattigdom och orättvisor dämpa hennes iver att prisa dagen? Det är just det här som William Deresiewicz syftar på, när han skriver om Dillards minskade synlighet de senaste två decennierna.

Annons
Annons

Dillards essäistik och prosa har ett kraftigt moraliskt anslag, men inte som man kan vänta sig på det viset att den säger så mycket om hur människan ska leva med andra människor. Den är inriktad på naturen och på det gudomliga. Samtidsmänniskans veder­mödor har Dillard inte mycket till övers för; varelsen som lever som om hon inte ska dö, som om hennes små bekymmer räknades, trots att hon är obetydlig inför universum och evigheten. Som ­Deresiewicz skriver brukar insikten om att ingen av oss betyder något i det stora hela oftast kompletteras av insikten att vi trots allt betyder något för varandra, och att det är vad livet handlar om; ”ordet för detta är moral, även känt som kärlek.” Men Dillard bryr sig inte ett skit om samhället och vår tid, menar Deresiewicz och konstaterar att det är skälet till hennes tystnad: man kan helt enkelt inte göra samma poäng hur många gånger som helst.

Deresiewicz kritik mot Dillard äger sin giltighet. Problemet med Dillard är inte att hon inte är en ideologisk eller politisk essäist, utan att hon knappt ens tillstår att vi lever i ett samhälle där vi ska ­fungera och interagera med andra. Att det verkligen är anledningen till att hennes produktionstakt minskat så drastiskt är jag däremot mer tveksam till – skulle Gud och naturen, ja själva evigheten, alltså vara ett uttömligt ämne? Det faller på sin egen orimlighet. Den rätt hårt drivna essän av Deresiewicz – som också är ett Dillard-fan, det bör understrykas – bortser också ifrån att det med jämna ­mellanrum dyker upp andra människor i Dillards texter. Inte sällan ägnas de samma slags studerande uppmärksamhet som andra djur – vilket snarast gör dem till redskap i författarens händer – men det händer också att ett väl dolt kärleksbudskap glimtvis visar sig.

Annons
Annons

I ”Åttor och ess” möter Dillards skrivjag ett barn, som håller henne sällskap, anförtror sig och klottrar på en griffeltavla om killen hon är kär i. Och Dillard skriver: ”I själva verket vet jag varför barnet älskar Francis Burn. Det är därför att han är den hon givit sin kärlek.” Det är ett sällsynt inslag i Dillards författarskap, men det är också en av de mest precisa förklaringar till kärlekens ”varför?” som jag kommit över. Kanske anser Annie Dillard att det inte är så mycket mer än så att orda om? En besläktad, men mindre prosaisk, tankegång återfinns i ”Grunden den ­heliga”: ”Det finns inga händelser, bara tankar och hjärtats svåra vridning, hur hjärtat långsamt lär sig var det ska älska och vem. Allt övrigt är bara skvaller och skrönor för andra tider.”

Annie Dillards texter är samtidigt meditativ vila och väldigt krävande för tanken; det är behagligt att färdas med i hennes eleganta och avskalade ordflöde, men så snart man på allvar börja tänka på det hon skriver går hjärnan på högvarv. Och tidlösheten som genomsyrar Dillards verk beror, tror jag, just på att hon undflyr såväl samhälle som tid och rum. I stället opererar hon längs evighetens vertikala linje, vilket skapar en tveeggad tomhet i hennes verk. Väl medveten om att hon själv tillhör arten och alltså inte kan undfly den, tycks hon ändå mena att människan komplicerar den här tillvaron på ett närmast frånstötande sätt. Allt annat i den här världen existerar enligt sitt ursprungliga syfte, tycks Dillard mena, men vi – med vår fria vilja – ställer bara till det.

Annons
Annons

Allra tydligast kommer detta till uttryck i en essä som jag håller som en av mina absoluta favoriter, ”Att leva som vesslor”, i vilken Dillard skriver om mötet med ett djur; om vesslan som enbart lever som den är avsedd att göra. Hon vill lära sig att leva med samma tanklöshet som djuret, fri från fördomar eller motiv: ”Vesslan lever i nödvändighet och vi lever i valfrihet, och hatar nödvändigheten och dör till sist på ett ovärdigt sätt i dess klor. Jag skulle vilja leva som jag borde, så som vesslan lever som den borde.” Och kanske kan man läsa Dillards konsekventa sätt att dra sig undan – världen, människorna, samhällspolitiken – som just denna längtan efter begränsning och underkastelse. Ytterst är det den viljan som pulserar i hennes texter; den att överlämna sig – att lägga sitt liv i Guds händer, om man så vill.

SvD Premium: Läs SvD:s recension av Dillards "Livet vid ån" från 1978.svd.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons