Annons

På spaning efter den framtid som flytt

Olof Palme, Tage Erlander, Sten Andersson och Ingvar Carlsson, när Socialdemokraterna fortfarande gick framåt.
Olof Palme, Tage Erlander, Sten Andersson och Ingvar Carlsson, när Socialdemokraterna fortfarande gick framåt. Foto: Lennart Nygren/Svd
Under strecket
Publicerad

Det är länge sedan jag läste en bok om och av socialdemokrater. Tanken slog mig när jag stuvade om lite i mina bokhyllor. Under mina första tio år som politiskt intresserad slukade jag dem ivrigt.

Anders Isakssons fyra volymer om Per Albin Hansson var och är min ultimata guide till svensk socialdemokrati. Men även mängder av memoarer plöjdes. Thage G Peterson, Lillemor Arvidsson, Sten Andersson, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Kjell-Olof Feldt, Pär Nuder – jag plöjde deras och många andras livsberättelser.

Jag har aldrig sympatiserat med socialdemokratin, men alltid fascinerats av den. Det evighetslånga regerandet i kombination med partiets mycket speciella internkultur, som andra partier både föraktar och avundas, är den svenska politikens urberg. Tillsammans skapade de en syn på makt som närmast kan jämföras med arvfurstendömen.

Tage Erlander gick i pension efter 23 år som statsminister, och förlänades därefter en bostad på partiets kursgård Bommersvik. Han efterträddes av sin politiske son, Olof Palme, som i sin tur efterträddes av sin politiske lillebror Ingvar Carlsson.

Annons
Annons

När Carlsson skulle efterträdas av sin motsvarande dotter, Mona Sahlin, gick det däremot inte enligt plan. I stället kom Göran Persson, som sina partimeriter till trots inte tillhörde dynastin, innan det elva år senare ändå blev Sahlins tur att bestiga betongtronen.

Den dynastiska maktmodellen innebar att socialdemokratin kunde bygga upp en imponerande apparat av kompetens och kontakter. Den gav ett institutionellt minne som konkurrenterna till vänster och höger inte förmådde tävla med.

Partiets förmåga att vid behov byta åsikter och fånga upp nya stämningar bidrog ytterligare till dess politiska eldkraft.

Det kanske mest snöpliga för svensk borgerlighet under efterkrigstiden är att den inte lyckades rida på den frihetsvåg som ersatte sextio- och sjuttiotalets vänsterstämningar.

I Storbritannien tillträdde Margaret Thatcher som premiärminister 1979 och hennes parti behöll sedan makten ända fram till 1997. I USA valdes Ronald Reagan med stor marginal till president 1980 och 1984, innan hans vicepresident George Bush sopade hem valet 1988. I Tyskland slet Helmut Kohls kristdemokrater styråran ur arbetarrörelsens händer 1982 och behöll den nästan hela millenniet ut.

I Sverige vann Socialdemokraterna 1980-talets samtliga riksdagsval. Mindre omtalat är att de beträdde samma väg som de samtida högerkollegorna ute i världen.

Detta blev en tid av sänkta marginalskatter, avregleringar och en långsam reträtt inför kraven på valfrihet i välfärden. Sverige fördes först närmare och sedan in i EU. Inflationsmål ersatte jobbmål. Pensionssystemet reformerades i marknadsvänlig riktning.

Annons
Annons

Det var så det gick till när Sveriges ekonomi, som 1980 var på väg att säcka ihop, åter blev en pumpande maskin. Regeringarna Fälldin och Bildt förtjänar givetvis också beröm för detta. Men Socialdemokraterna var mestadels med på tåget, i den mån de inte själva körde det.

Nyckeln till att förstå arbetarrörelsen vid denna tid är insikten om att den bytte spår men utan att medge det.

Det var tjänstemän runt partitopparna, personer som Erik Åsbrink, Klas Eklund och Jan O Karlsson, som insåg att den radikala vänstersvängen under Erlanders sista och Palmes första regeringsår hade tjänat ut. Det var också de som stakade ut den nya vägen.

Men som sagt, detta fick inte sägas högt. Till skillnad från Tony Blair, Bill Clinton och Gerhard Schröder utropade de svenska S-ledarna aldrig någon ny linje, markerade aldrig avstånd till historien och erkände inga misstag.

Den enda som bröt partiets omertà var Kjell-Olof Feldt, som dessutom vågade göra det under valåret 1991. För detta övertramp är han fortfarande mycket illa sedd bland många socialdemokrater.

Jag har ibland tänkt tanken att mordet på Olof Palme gjorde självrannsakan omöjlig för socialdemokratin. Att tala högt om tidigare misslyckanden blev internt liktydigt med att kränka den dräpta ledarens minne.

De partiveteraner som kritiserade Göran Persson för undfallenhet mot USA och för stor tilltro till marknadskrafterna gjorde det just genom att åkalla Palme. Men kanske spelar det inte längre någon roll. 1990-talet är över. Tony Blair (och Mikael Damberg) är i dag lika ute som Jeremy Corbyn (och Pierre Schori) var då.

Annons
Annons

Klart är dock att socialdemokratin förblir oförmögen till öppen självrannsakan. Ingen tror på att Stefan Löfven har samma åsikt om migration 2018 som han hade 2014, utom möjligen just Stefan Löfven.

Detta är sannolikt skälet till att socialdemokratin inte längre känns särskilt aktuell. Den har inte presterat något stort reformförslag sedan 1998 års maxtaxa på förskola, och ingen genomgripande samhällsreform sedan löntagarfonderna.

Under 2000-talet har partiet mestadels irrat runt i ett idémässigt Hades mellan ekonomisk gammelvänster och identitetspolitisk nyvänster. Mellan kösamhälle och könssamhälle, om man vill vara lite vitsig.

Under tiden har klassamhället, det som partiet bildades för att bekämpa, bestått – om än i delvis ny skepnad. Och den nya skepnaden förvirrar. Socialdemokraterna vet inte var stigarna finns i den skog de själva odlat. De har inte längre några intellektuella som förmår staka ut en ny kurs, och även om så vore, har de inte någon ledare som skulle kunna artikulera den.

I stället ordnar de årliga kransnedläggningar på avlidna partihjältars gravplatser och staplar däremellan upp färdigtuggade reklambyråbudskap, i hopp om att hejda de fallande opinionssiffrorna.

Därför läser jag inte längre böcker av eller om socialdemokrater. Det finns inte längre något att fylla boksidor med. Dick Harrissons och Anders L Johanssons senaste böcker handlar om Tage Erlander och Gunnar Sträng, inte om Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Framtidens politiska litteratur handlar inte om Socialdemokraterna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons