Annons

Lena Kåreland:På vid gavel mot oanade horisonter

”Druvskördsmånaden” av René Magritte (1959) och ”Flykten från kritiken” av Pere Borrell del Caso (1874).
”Druvskördsmånaden” av René Magritte (1959) och ”Flykten från kritiken” av Pere Borrell del Caso (1874).

Varför är konstnärer och författare så upptagna av fönster? I en ny bok undersöker den franske litteraturvetaren Pascal Dethurens de olika ­roller som dessa titthål mot omvärlden spelar i klassiska dikter, tavlor och romaner.

Under strecket
Publicerad

Fönster av Robert Delaunay, 1912.

Bild 1 av 2

”Öppet fönster”, Henri Matisse, 1905.

Bild 2 av 2

Fönster fascinerar, och många författare och konstnärer har inspirerats av fönstret som motiv. Charles Baudelaire framhöll i ett av sina prosapoem: 

”Det finns inget djupare, hemlighetsfullare, rikare, dunklare och mera bländande än ett fönster upplyst av en ljuslåga. Vad man får se ute i solen är alltid mindre intressant än det som tilldrar sig bakom en fönsterruta. I detta svarta hål lever livet, drömmer, lider.” 

Marc Chagall förklarade å sin sida att konsten för honom var som ett fönster genom vilket han såg en annan värld. 

Ett fönster kan både öppna upp och stänga ute, vara både en invit och ett förbud. Det kan ha varierande dimensioner, från slottets små skottgluggar varifrån man har uppsikt utan att bli sedd till moderna arkitekters enorma fönster som förenar interiören med naturen utanför. 

Ett fönster drar till sig blickarna, eggar vår nyfikenhet och väcker vår längtan. Det har allt som behövs för att skapa en intrig och en berättelse. 

I Alain Robbe-Grillets roman ”La jalousie” (1957) har fönstret en central roll, ja det är romanens egentliga huvudperson. Titeln är en lek med ord och syftar både på den svartsjuka som den äkta mannen i berättelsen hyser mot sin hustru och på den gardin, en jalusi, genom vilken han spanar på henne och hennes förehavanden. Mannen, som kallas för A, ägnar sina dagar åt att arrangera jalusierna framför fönstren så att han på bästa sätt ska kunna bevaka hustrun.

Annons
Annons

Det fönsterlösa rummet ter sig både som ett yttre och inre fängelse och blir en symbol för huvudpersonens låsta känsloliv. 

Pascal Dethurens, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Strasbourg, har skrivit en spännande studie över fönstrets betydelse för författare och konstnärer, ”L’oeil du monde. Images de la fenêtre dans la littérature et la peinture occidentales” (L’Atelier Contemporain). I nio tematiskt upplagda kapitel resonerar han kring hur fönstret genom tiderna har använts som motiv och hur det har getts olika innebörder i relation till aktuella strömningar inom konsten och litteraturen. Ett fönster har enligt Dethurens flera likheter med ett konstverk. Det har samma form som en tavla, och det kan också ses som en textsida, då det öppnar sig för avläsning och upptäckter. Fönstret är en form mer än ett föremål, både ett språk och ett sätt att se, menar Dethurens som också diskuterar sambandet mellan färger och ord. 

Den ryske konstnären Wassily Kandinsky, från 1933 bosatt i Frankrike, hävdade i sin bok ”Om det andliga i konsten” (1911) att färgernas nyanser liksom musikens toner är mycket subtilare än orden och kan försätta själen i ett tillstånd som inte går att beskriva med ord. Några liknande värderande jämförelser gör inte Dethurens. Däremot visar han hur konstnärer och författare ibland influerat varandra. Till exempel gjorde Robert Delaunay mellan 1912 och 1914 ett tjugotal målningar av fönster. Det fick hans vän Guillaume Apollinaire att skriva dikten ”Les fenêtres” vilken han även dedicerade till Delaunay. 

Annons
Annons

Fönster av Robert Delaunay, 1912.

Bild 1 av 1
Fönster av Robert Delaunay, 1912.
Fönster av Robert Delaunay, 1912.

Det påstås att Apollinaire skrev sin dikt i Delaunays ateljé, sittande framför ett fönster som vette mot Eiffeltornet. ”Fönstret öppnar sig som en apelsin / ljusets vackra frukt”, lyder en rad i dikten som först publicerades som inledning till en katalog om Delaunays konst för att sedan komma att ingå i diktsamlingen ”Calligrammes” (1918). Både Delaunays målningar och Apollinaires dikt är exempel på den förstnämndes vidareutveckling av kubismen vilken Apollinaire gav namnet orfism. Färgernas förhållande till varandra står här i centrum, framför allt spelet mellan belysta och mörka partier. Också Apollinaire bollar med färgkontraster i sin dikt och får orden att gnistra och skimra som glasbitarna i ett kalejdoskop. 

Henri Matisse målade gärna fönster öppna mot färgsprakande landskap. I sin skrift ”Om konst” betonar han hur fönstret gett honom möjlighet att realisera sitt estetiska ideal, nämligen att ge uttryck för de sinnesförnimmelser som föremålen omkring honom ger. ”Fönster har alltid intresserat mig, eftersom de är en passage mellan exteriören och interiören”, framhöll han i en intervju. 

Matisses fönster låter oss se ut på en skön och lockande värld på ett sätt som leder tankarna till Pierre Bonnards målningar. Den senares många fönster erbjuder en utblick mot paradisiska scenerier, en imaginär värld utan skuggor och hinder, där allt kommunicerar och andas och där de klart lysande färgerna flyter i varandra. 

Annons
Annons

”Öppet fönster”, Henri Matisse, 1905.

Bild 1 av 1
”Öppet fönster”, Henri Matisse, 1905.
”Öppet fönster”, Henri Matisse, 1905.

Också på teatern kan fönstret vara av stor betydelse. Det hade Shakespeare insett.
I ”Romeo och Julia” – där samhället och familjen med sina konventioner förbjuder, utesluter och förkastar – är det fönstret som pekar på det positiva och visar att det kan finnas en öppning för den förbjudna kärleken. 

I skådespelets andra akt kommer Romeo till familjen Capulets trädgård och ställer sig nedanför fönstret till Julias våning. När han får syn på sin älskade i fönstret brister han ut i en hänförd kärleksförklaring: 

Men tyst, vad strålar genom fönstret där? 

Det östern är, och Julia är solen. – 

Gå upp, du sköna sol, och döda Luna,

Som re’n är sjuk och blek av harmsen ­avund, 

Att du, som hennes tjänarinna är, 

Är mycket, mycket skönare än hon. 

Det är vid fönstret som den hemlighållna kärleken får ord, och vid avskedets stund riktar sig Julia, sorgset medveten om dramats dystra utgång, till fönstret med följande ord: ”Släpp, fönster, dagen in och livet ut!” 

Fönstret kan också vara en plats för längtansfylld väntan. I Gustave Flauberts roman ”Madame Bovary” (1857) finns många scener där hjältinnan sitter vid ett fönster. För den ständigt otillfredsställda och uttråkade läkarhustrun Emma blir fönstret en utkikspost mot världen, den idealiska platsen för hennes drömmerier om en annan och rikare tillvaro. Det är genom fönstret hon iakttar Léon, advokatbiträdet som hon förälskat sig i, och det är genom fönstret hon först får syn på Rodolphe, förföraren. När hon uttröttad och matt slår sig ned i sin fåtölj vid fönstret utbrister hon: ”Öppna fönstret… jag förkvävs.” För Emma är livet någon annanstans, bara inte där hon befinner sig. Flauberts fönster är en bild för ledan, tristessen och intigheten.

Annons
Annons

Också avsaknaden av fönster kan vara betydelsefull. I Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff” (1866) beskrivs ingående det rum där Raskolnikov bor: en liten skrubb där tapeterna lossnat från väggarna och där möblerna är illa medfarna. Men det nämns inget om något fönster. Därmed understryks Raskolnikovs isolering. Han är avskärmad från sin omgivning, och likt en sköldpadda har han krupit in i sitt skal. Det fönsterlösa rummet ter sig både som ett yttre och inre fängelse och blir en symbol för huvudpersonens låsta känsloliv. 

Hos Baudelaire blir fönstret ett led i poetens estetik, där det sköna intar en central roll. I prosapoemet ”Den usle glasmästaren” ges ett sarkastiskt uttryck både för hänsynslöshet och längtan efter skönhet. Den första människa författaren får syn på en morgon när han vaknat är en glasmästare, vars gälla rop stiger upp till hans lägenhet sex trappor upp. Han ropar upp glasmästaren till sig, men när han undersöker mannens rutor närmare blir han irriterad över att det inte finns några färgade glas. Han vill se ”blåa, mörkröda, rosenröda glas, förtrollade rutor, rutor från paradiset”. I sin besvikelse läxar han upp den stackars glasmästaren: ”Ni är inte lite fräck som har panna att spatsera omkring i fattigkvarteren, och det utan en enda glasruta som låter en skåda livet i skönhet.” 

Fönstret har i denna text en symbolisk funktion och besitter en magisk förmåga att förändra verklighetens smutsiga gråhet till guld.

Glasmästaren körs bryskt iväg, och när han kommer ut på gatan kastar poeten en blomkruka i huvudet på honom så att alla de fönsterrutor han bär på ryggen med en knall går sönder, ”liksom ett kristallpalats splittrat av blixten”. Fönstret har i denna text en symbolisk funktion och besitter enligt Dethurens en magisk förmåga att förändra verklighetens smutsiga gråhet till guld. 

Annons
Annons

I ett annat prosapoem, betitlat ”Fönstren”, skildrar Baudelaire hur han från gatan får syn på en kvinna i ett fönster. Hon är rynkig, fattig och böjd över ett arbete av något slag. Fantasin sätts i rörelse, och poeten bygger upp en historia om kvinnan utifrån hennes ansikte, kläder och rörelser, ja han skapar en helgonsaga om henne, en saga som han ibland gråtande berättar för sig själv. Baudelaire vänder här på det som är den vanligaste relationen mellan fönstret och betraktaren, nämligen att man inifrån ser ut genom fönstret. Här iakttar man i stället utifrån vad som sker därinne. En poetisk erfarenhet skrivs fram, en uppenbarelse av liv, där fönstret förvandlar det banalt vardagliga till saga och legend och gör det möjligt för oss att se världen med nya ögon.

Rainer Maria Rilke har tagit upp fönstermotivet i några dikter som han skrev på franska och gav just titeln ”Les fenêtres”. De utgör en av fyra diktsviter som ingår i ”Poèmes français”. Dessa dikter tillkom på slottet Muzot i Schweiz under 1920-talet, strax före författarens bortgång 1926, men de publicerades postumt först 1944. Rilke betonar här kontrasten mellan det yttre och det inre, mellan förväntan och besvikelse. Ibland riktar han sig direkt till fönstret: ”Du som skiljer och förenar / föränderlig som havet – ”. Och aldrig är kvinnan man älskar vackrare än då man ser henne inramad av ett fönster, konstaterar Rilke vidare. Hon får då något evigt över sig. 

Dethurens är en förträfflig ciceron i fönstrens rika värld. Hans breda kunskaper imponerar, och han får läsaren att häpna över mängden av fönster i konsten och litteraturen och deras skiftande betydelse. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons