Annons

The IrishmanPacino lyfter Scorseses kändistunga gangsterepos

Advokaten Bill Bufalino (Ray Romano) och livvakten Frank Sheeran (Robert De Niro) tillsammans med fackföreningsbossen Jimmy Hoffa (Al Pacino).
Advokaten Bill Bufalino (Ray Romano) och livvakten Frank Sheeran (Robert De Niro) tillsammans med fackföreningsbossen Jimmy Hoffa (Al Pacino). Foto: The Irishman

Vid 79 års ålder begår Al Pacino Scorsese-debut. Med sitt porträtt av den omstridda, paranoida fackpampen Jimmy Hoffa är det också han som lyfter detta kändistunga gangsterepos, om våld och förlåtelse.

Under strecket
Publicerad

Al Pacino som Jimmy Hoffa i "The Irishman”.

Foto: TTBild 1 av 1

The Irishman

Regi
Martin Scorsese
Genre
Drama
Manus
Steven Zaillian
Medverkande
Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci, Stephen Graham, Ray Romano, Welker White, Anna Paquin m fl
Längd
3 tim 28 min

Från 15 år

Betyg: 5 av 6

Efter ”Silence” (2016), om två jesuitprästers prövningar i 1600-talets Japan, är Martin Scorsese tillbaka i de marker han förknippas mest med: bland ljusskygga element på den amerikanska östkusten. Och precis som ”Maffiabröder” (1990) och ”The wolf of Wall Street” (2013) bygger ”The Irishman” på en kriminell människas ord. Robert De Niro, som producerat ihop med Scorsese, spelar Frank Sheeran, huvudperson i Charles Brandts dokumentära bästsäljare ”I heard you paint houses”. I den berättar den irländskättade Sheeran om hur han på 50-talet började jobba som torped åt maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci). Bufalino lånade så småningom ut Sheeran som livvakt till den omstridde fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino), som hade många fingrar i den organiserade brottslighetens syltburk.

Han lyfter filmen med sin gestaltning av Jimmy Hoffa som en explosiv, lätt paranoid och ständigt glassätande tävlingsmänniska.

Hoffas försvinnande i Detroit 1975 är ett av förra århundradets mest omskrivna, olösta brottsfall i USA. FBI blev snabbt övertygade om att maffian mördat den före detta ordföranden för Teamsters, amerikanska motsvarigheten till Transportarbetarförbundet. Ändå har Hoffas öde skildrats förvånansvärt sparsamt inom populärkulturen. Att Sheeran (också Teamsters-medlem) hävdade att han bevittnat Hoffas död blev en sensationell nyhet när Brandts bok kom ut 2004, och Scorsese köpte filmrättigheterna. Dessvärre blev det ingen dna-träff på blodet som hittades i huset Sheeran pekat ut. Oavsett hur det ligger till är det här en väldigt bra story, som lär ligga rätt nära sanningen.

Annons
Annons

Al Pacino som Jimmy Hoffa i "The Irishman”.

Foto: TTBild 1 av 1
Al Pacino som Jimmy Hoffa i "The Irishman”.
Al Pacino som Jimmy Hoffa i "The Irishman”. Foto: TT

I ”The Irishman” har Martin Scorsese samlat favoritskådespelare som varit med och definierat hans filmografi och vars oeuvre i sin tur definierats av hans: Robert De Niro, Joe Pesci och Harvey Keitel (i en liten roll). Al Pacino, däremot, gör faktiskt Scorsese-debut vid 79 års ålder. Han lyfter filmen med sin gestaltning av Jimmy Hoffa som en explosiv, lätt paranoid och ständigt glassätande tävlingsmänniska. Laguppställningen påminner om en supergrupp som gör en sista konsert tillsammans. För att seniorerna ska kunna vara med genom hela den grandiosa speltiden på tre och en halv timme – ”The Irishman” spänner berättarmässigt över flera decennier – har man använt sig av en svindyr digital ansiktslyftningsteknik (bara Netflix kunde tänka sig att stå för kalaset).

Resultatet är halvlyckat. Den 76-årige De Niro, till exempel, ser aldrig så ung ut som det är meningen att han ska göra, på sin höjd som en välbevarad 60-åring. Som för att fira teknikens under hoppar Scorsese glatt mellan olika tidsperioder, vilket gör att man hela tiden sitter och funderar på hur gamla det är meningen att alla ska verka, just då. Men man vänjer sig, och på metanivå blir ”The Irishman” ett rörande försök att stoppa tiden.

Annons
Annons

Formmässigt känns mycket igen från regissörens tidigare gangsterskildringar. Och Scorsese har inte tröttnat på explosioner och plötsligt uppblossande slagsmål. Men det kriminella livet skildras aldrig lika förföriskt glammigt som i besläktade Scorsese-filmer. Frank Sheeran är en soldat som lyder order och har mer gemensamt med Harvey Keitels ansvarstyngda Charlie i ”Dödspolarna” (1973) än med Ray Liottas lyxlirare Henry Hill i ”Maffiabröder”.

Man väntar sig nästan att De Niro och Pacino ska falla i varandras armar. 

Joe Pesci lär ha varit motvillig till att göra comeback, men Scorsese har varit smart nog att lyfta fram en uppfriskande nedtonad sida hos honom. Frank Sheeran försöker vara familjefar (hans vägval stöter bort älsklingsdottern), men Pescis Bufalino är hans främsta livskamrat. Tills Hoffa kommer in i bilden, och lojalitetskrisen är ett faktum. Sheeran ska komma att beundra, ja älska Hoffa gränslöst. Scenen där de sitter på varsin hotellsäng i pyjamas och smågrälar är bara ett av flera tillfällen där de påminner om ett gammalt, gift par. Man väntar sig nästan att De Niro och Pacino ska falla i varandras armar. Så blir också sveket, som Sheeran underkastar sig utan ett ord, så bedövande tungt.

Som så ofta i Scorseses filmer är våldet granne med Gud. De katolska sakramenten finns inte bara i de konkreta ceremonierna: en omfamning blir en judaskyss och bröd doppat i druvjuice en sista gemensam nattvard. I det nedvarvade, suggestiva slutet återstår bara en bön om förlåtelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons