Annons

”Påhittade priser stoppar viktig EU-vård”

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) driver nu igenom nya tak för vad EU-vård ska få kosta. De nya nivåerna saknar verklighetsförankring och gör det omöjligt att behandla patienter eftersom vårdkostnaderna inte täcks. Frågan måste ställas: Varför tillåts en intresseorganisation att i praktiken neka sjuka människor den vård de har rätt till? undrar läkarna Johan Rosengren och Carl Swartling.

Under strecket
Publicerad

Johan Rosengren och Carl Swartling.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Johan Rosengren och Carl Swartling.

Foto: PrivatBild 1 av 1
Johan Rosengren och Carl Swartling.
Johan Rosengren och Carl Swartling. Foto: Privat

DEBATT | VÅRD I EU

Det blev som vi befarade. För tre månader sedan skrev vi här på SvD Debatt om hur de svenska landstingen, regionerna och Försäkringskassan på minst sju olika sätt försöker stoppa patienters rätt till vård i annat EU-land. Det senaste försöket var då att ta fram nya priser på vad vården ”kostar”. Dessa priser styr i sin tur ersättningen för vård som ges både i Sverige och utomlands. Vi anade då att SKL:s kommande prislista skulle sakna verklighetsförankring.

Nu är listan klar och vi konstaterar tyvärr: Prislistan är ett faktamässigt haveri, och ett stort svek mot tiotusentals patienter.

SKL är mycket tydlig med att deras prislista syftar till att begränsa kostnaden för behandlingen av en enda diagnos: Sjuklig svettning, så kallad hyperhidros. Att deras listade priser i stora stycken är helt fabricerade skulle de däremot aldrig erkänna. Till exempel anges priset för att behandla händer, fötter och armhålor till 2 477 kronor. Det täcker inte ens kostnaden för de läkemedel som används för behandlingen. Än mindre täcker det kostnaden för läkare och sköterskor. Med dessa priser kommer ingen, inte heller landstingen, att kunna ge vård utan att gå med förlust.

Annons
Annons

Att använda fabricerade prislistor gynnar dock syftet för SKL: Att det inte ska vara möjligt för patienter att söka sig utomlands för rätt vård – trots att de har solklar rätt till det enligt EU:s regelverk och det så kallade patientrörlighetsdirektivet. Istället ska patienterna behandlas av de svenska landstingen – även om de sjuka får sämre vård och om ersättningen enligt den nya prislistan inte täcker landstingens vårdkostnader. Hur ska den kalkylen gå ihop? Hur ska underskotten finansieras?

Patientrörlighetsdirektivet instiftades 2013 och ger i förlängningen patienterna rätt att få vård i annat EU-land om vissa villkor uppfylls. Hemlandet ska stå för kostnaden. Direktivet innebär en stor förbättring för de sjuka, som många gånger kan få snabbare och bättre vård än annars. Ersättningen för vården ska bygga på vad det hade kostat att behandla sjukdomen hemma, om den nu funnits där. Om prislistor tillämpas ska dessa på ett rättvisande sätt visa vad behandlingen faktiskt kostar. I Sverige har direktivet implementerats genom den så kallade ersättningslagen.

Vi, som erbjuder effektiv vård mot sjuklig svettning på vår klinik i Danmark, konstaterar att vårdbehovet är stort och i högsta grad verkligt. 300 000 svenskar lider i det tysta av sjuklig svettning och många söker sig till oss för att få leva ett normalt liv. Tyvärr klarar inte den svenska sjukvården att behandla hyperhidros effektivt. Väntetiderna är orimligt långa och bara vissa kroppsdelar anses tillräckligt viktiga för att behandlas.

Annons
Annons

Vid flera tillfällen har vi erbjudit svenska landsting hjälp med att starta effektiv hyperhidrosbehandling i samverkan och i Sverige. Men av oförklarliga skäl har vi mötts av ointresse. Istället har landstingen, regionerna och Försäkringskassan lagt mycket möda på att utmåla kostnaderna för EU-vården som ett stort problem, och inte som ett kvitto på att patientrörlighetsdirektivet fungerar och att patienter får vård.

Under 2018 var den totala kostnaden för utlandsvården 158 miljoner kronor. I medierapporteringen sägs kostnaderna ”skena” och SKL talar om vikten att ”bromsa” dem. Att kostnaden ser ut att ”skena” beror delvis på att Försäkringskassan under 2018 betalt ut ersättningar som härrör till tidigare år, och som myndigheten hållit inne med i väntan på rättsliga prövningar. Under 2018 slog nämligen Kammarrätten fast att många patienter haft rätt till ersättning för hyperhidrosbehandling utomlands, även om Försäkringskassan försökt hävda motsatsen.

Det är också nödvändigt att ställa de ”skenande” kostnaderna för utlandsvård i relation till den totala kostnaden för svensk sjukvård. Den totala sjukvårdskostnaden i Sverige är cirka 302 800 miljoner kronor (2016). SKL gör alltså en mycket stor sak av att 0,0005 procent av den summan går till patienter som får vård i ett annat EU-land, en vård som de har rätt till.

Ironiskt nog blottar detta ett bekymmersamt systemfel kopplat till kompetens och omdöme. Landstingen och Försäkringskassan väljer att med alla medel motarbeta en vård som fungerar utomordentligt väl och där tusentals sjuka människor får den behandling de behöver – istället för att fokusera på att försöka lösa de problem som finns inom landstingsvården.

Frågan måste ställas till ansvariga sjukvårdspolitiker:

Är det rimligt att en intresseorganisation som SKL använder påhittade priser som ett medel att stoppa rätten till EU-vård? Hur får SKL ihop kalkylen när priserna inte täcker kostnaderna för behandling och läkemedel? Hur ska förlusterna för offentliga och privata vårdgivare täckas?

Vilka andra patientgrupper är SKL villiga att neka hjälp med hänvisning till att vården kostar?

Johan Rosengren
läkare och verksamhetsansvarig, Svettmottagningen
Carl Swartling
docent och överläkare, specialist i hudsjukdomar

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons