Annons

Alan Asaid:Pañcatantra – att få pli på korkade prinsar

Illustration från 1354 i en syrisk översättning av ”Pañcatantra” (till höger).
Illustration från 1354 i en syrisk översättning av ”Pañcatantra” (till höger).

Hur överlever man i ett samhälle där falluckan när som helst kan öppna sig under fötterna på en? ”Pañcatantra”, en uråldrig indisk fabelsamling på vers och prosa, vet besked. Den sägs ha skrivits för odugliga prinsar, men skänker fyndigt fabulerande vardagstips för alla.

Under strecket
Publicerad

Det gick till ungefär såhär: Någonstans i södra Indien låg staden Mahilāropya. Där styrde en kung som hette Amaraśakti, en i allt förmodat givmild och belevad karl. Tyvärr hade han fått tre tröga söner på halsen. Dessa, Vasuśakti, Ugraśakti och Anekaśakti, var utrustade med även för prinsar sällsamt klena förstånd. Tydligen uppvisade avkomman en särskild idioti ifråga om statskonst och den arme kungen fattade nog att ingen av dem dög att trona. Sedan han hängfärdigt beklagat sakernas tillstånd samt skvätt några verser över sädens olyckliga facit – ”Bättre missfall, / bättre avstå från samlag vid rätta tillfällena, / bättre en dödfödd son, / bättre, ja faktiskt, att en flicka föds, / bättre en ofruktsam hustru, / bättre gå ut i det hemlösa livet – / än att få en oförståndig son” – kallade kungen samman sitt råd och frågade vad som kunde göras. Majestätet tipsades då att städsla en pedagogiskt driven 80-årig brahmin vid namn Visnuśarman. Denne erbjöds rundlig lön för sina tjänster, tackade först nej, men tog sig av misskund an de dumma prinsarna och lät dem undergå en speciell form av intellektuell tuktan, förment framtagen för att få pli på blåblodiga glin.

Annons
Annons

Sådan, berättas det, är den helt eller delvis fiktiva upprinnelsen till ett av den indiska litteraturens, och världslitteraturens, mest spridda, inflytelserika och konstnärligt bestående verk: ”Pañcatantra”, en uråldrig fabelsamling på vers och prosa med etisk-didaktiska syftemål, där ibland människor men oftast förmänskligade djur i diverse illustrativa göranden och låtanden får belysa en räcka lämpliga, och mindre lämpliga, sätt att hantera livet. Målgruppen må ursprungligen ha varit prinsar men strängt taget talar verket till var och en som erfarit imbecilla översåtars nycker, ansatts av slemma vedersakare eller bara försökt betvinga högst egna skevheter och villor. 

Texterna är ordnade i fem böcker (pañca tantrāni), där varje bok (kapitel) avhandlar specifika ämnen, konflikter eller förfaranden, vilket i sin tur skänker respektive avdelning dess titel: ”Splittring mellan allierade”, ”Att finna sig allierade”, ”Om kråkorna och ugglorna”, ”Förlust av det vunna” och ”Förhastade handlingar”.

Verket finns nu för första gången på svenska, i direktöversättning från sanskrit, genom en föredömlig utgåva i förlaget H:ströms serie Rosengården. Rolf Jonsson fortsätter så att berika den svenska litteraturen med indiska skatter och har här åstadkommit en svensk text som är vacker och värdig. Han svarar också för ett fint förord och en fyllig kommentardel. Därtill har indologen Gunilla Gren-Eklund författat en initierad inledning som orienterar läsaren i äldre indisk berättarkonst.

Jonsson sällar sig därmed till alla oräkneliga översättare, bärare och förmedlare av en nästan 2000-årig tradition byggd på en uppsättning ”berättelser, aforismer och diskuterande resonemang kring hur man överlever i ett samhälle där falluckan när som helst kan öppna sig under fötterna på en”. ”Pañcatantra” – vars förlorade (tänkta) originalmanuskript idag brukar dateras till 300-talet – kan förvisso betraktas som en manual i statskonst för aspirerande makthavare: en textsamling som företer de politiska och moraliska situationer som folk uti härskande verksamhet kan försättas i; ett verk alltså snarlikt den typ av text som i europeisk medeltida tradition kom att kallas furstespegel. Men det är ingen litteratur som nöjer sig strö råd och visheter; det nedärvda filosofiska och religiösa gods vi i väst ofta associerar med Indien står här i mycket tillbaka för ett fyndigt och sammansatt fabulerande som tycks kalibrerat för den faktiska vardagens, det konkreta mänskliga livsidkandets, ebbar och floder.

Annons
Annons

Inom den övergripande ramberättelsen om de slöa prinsarna ryms en mängd andra berättelser, varav flera ruvar på ytterligare historier, framförda av mestadels samtalande djur.

Inom den övergripande ramberättelsen om de slöa prinsarna ryms en mängd andra berättelser, varav flera ruvar på ytterligare historier, framförda av mestadels samtalande djur. Strukturen kan således erinra om kinesiska askar eller ryska dockor. Iögonfallande är mixen av vers och prosa, där verspartierna har summerande funktioner men även levererar kärnfulla, ordspråksliknande utsagor apropå allsköns udda förlopp, och alstrar nya berättelser när någon undrar: ”Hur gick det till?” Den första boken utgör nära hälften av den totala textmassan; bok två och tre en femtedel respektive fjärdedel; bok fyra och fem mindre än en tiondel av verket. Bortsett från enstaka människor släktas gestaltgalleriet på hela djurriket. Här råkas våpiga lejonkungar, ränksmidande sjakaler ”av gammal ministersläkt”, åsnor, sköldpaddor, fiskar, fåglar, loppor och möss. Och alla talar utmärkt svenska! 

Trots sin knapphet innehåller de två sista böckerna några av de mest minnesvärda berättelserna: i bok fyra finns en skildring av en relation, måhända antytt homoerotisk, mellan en detroniserad apkung och en gift krokodil, och i bok fem finns den gripande historien om en domesticerad mungo som värjer ett barn från en kobra men blir förhastat ihjälslagen av sin husse – en historia som i varierande skepnader traderats på skilda platser och dessutom inspirerat Kiplings berättelse om Rikki-Tikki-Tavi i ”Djungelboken”.

Annons
Annons

Rentav mer fascinerande är verkets kulturella vandringar. Man har räknat ut att ”Pañcatantra” förekommer i åtminstone ett par hundra versioner på drygt 50 utomindiska språk. Ämnet, stoffet, utförandet och den intrikata förpackningen ansluter på mångförgrenat vis till äldre och cirka samtida traditioner och verk, såväl andliga som profana, på sanskrit och olika indiska folkspråk. Verket har uppträtt med bokstavligen gränsöverskridande vigör från sekel till sekel, språk till språk, kultur till kultur – och inte sällan hit och dit mellan enskilda språk och kulturer.

Ett första internationellt frö såddes på 500-talet när samlingen översattes till medelpersiska (pahlavi) av läkaren Burzoe. Enligt legenden hade denne kommit till Indien på jakt efter ett visst livselixir – som i slutänden visade sig vara en bok, nämligen ”Pañcatantra”. I likhet med sanskritoriginalet har denna persiska version av allt att döma inte överlevt. Men ändå fortlevde den när den så småningom överfördes till andra språk, varav särskilt viktiga var översättningarna till arabiska. Bland de senare är det
i synnerhet en översättning – eller variant – utförd kring år 750 av Ibn al-Muqaffa, persisk översättare och författare, som rönte stort genomslag och omsider kom att överskugga det indiska originalet i berömmelse. Denna arabiska översättning, liksom för övrigt den persiska, fick titeln ”Kalila och Dimna”, efter de två talföra sjakaler – Karataka och Damanaka på sanskrit – som diskuterar och intrigerar i det indiska originalets första bok.

Annons
Annons

Under de följande århundradena kom sagda arabiska version – vilken närmast sågs som ett autonomt verk – att yngla av sig till en rad andra språk, däribland grekiska kring 1080 och fornspanska omkring 1250. En hebreisk översättning, förfärdigad troligtvis under 1100-talet, representerar en väsentlig nod då den på 1270-talet översattes till latin med den didaktiskt klingande titeln ”Directorium humanæ vitæ”. Den här latinska versionen var ock den första som trycktes, runt 1480, varpå verket gesvint avknoppades till mängder europeiska språk: en medelhögtysk version kom 1481 och nådde position av läroskrift inom reformatorisk kristendom, en italiensk trycktes 1552 och gav upphov till en engelsk 1570, och så vidare. I de arabiska översättningarna hände det att verket tillskrevs en påstådd indisk författare vid namn Pilpay (arabisering av persiskans Bidpāī, möjligen från sanskritens vidyāpati, ”kunskapsmästare”), vilket förklarar varför den förmodligen tidigast tryckta översättningen till svenska – från en fransk som utkom 1698 – har titeln ”Den wise indianens Pilpay sagor” (1745).

Den här latinska versionen var ock den första som trycktes, runt 1480, varpå verket gesvint avknoppades till mängder europeiska språk.

Till på köpet influerade alla dessa översättningar och adaptioner av ”Pañcatantra” befintliga litterära uttrycksformer på de språk och i de kulturer där verket pånyttföddes. ”Tusen och en natt” – vars sagomaterial kan ha börjat ansamlas i överlappande miljöer och vid ungefär samma tid som ”Kalila och Dimna” gick från medelpersiska till arabiska – och La Fontaines ”Fabler” – som i sin andra upplaga till och med öppet refererar till Pilpay och indisk fabeldiktning – är två kända exempel som bär spår av den indiska berättarmylla varur ”Pañcatantra” grott. En mylla som kan ha fått viss sådd från greken, eller afrikanen, Aisopos fabler – i sig en mäkta brokig frukt av kulturernas ständiga strid och sammanflätning. I en medeltida europeisk kontext antog de från början indiska men rätteligen mångkulturellt anrikade fabeltexterna något fastare former, inte minst såsom komponenter i undervisande litteratur, samtidigt som de fortsatte frodas i egenskap av folksagor, då i regel muntligt traderade.

Annons
Annons

Rikedomen på varianter av ”Pañcatantra” gjorde det länge hopplöst att få fatt i en hyfsat ursprunglig version av verket. Det vi numera känner som ”Pañcatantra” är egentligen en produkt av västerländsk indologi från 1850-talet och framåt. Tack vare insatser av två tyska forskare – Theodor Benfey och Johannes Hertel – lyckades amerikanen Franklin Edgerton så sent som 1924 publicera ett slags tentativ men övertygande ”rekonstruktion” av verket medelst otalet befryndade texter. Det är denna som ligger till grund för alla moderna översättningar.

Så fann ”Pañcatantra” efter närmare hundra släktled en vederhäftig inkarnation och kröp fram ur skuggan av sin ymniga avkomma, trots en trasslig stamtavla där det många gånger är tji att avgöra vad som är höna och ägg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons