Annons

Anders Q Björkman:Pang i bygget: ska kineser bestämma om Notre-Dame?

President Emmanuel Macron besökte Notre-Dame i Paris dagen efter branden. John Cleese är missnöjd med London.
President Emmanuel Macron besökte Notre-Dame i Paris dagen efter branden. John Cleese är missnöjd med London. Foto: Philippe Wojazer, Mark Doyle/TT

Är vår tid lika polariserad som 1930-talet? Nej, men det är däremot en tid som gärna lyssnar på virrpannor och har alltför bråttom för eftertanke.

Under strecket
Publicerad

Det går att så split kring vilken fråga som helst. Till och med kring sådant som tvärtom borde bidra till sammanhållning.

Som Notre-Dame till exempel. Branden i katedralen i Paris hade alla förutsättningar att fungera som ett kitt för Frankrike. Den gav president Emmanuel Macron ett gyllene tillfälle att bryta den splittring som plågat nationen – och kanske framför allt honom själv – sedan Gula västarna började demonstrera i november förra året. Här fanns en chans att samla fransmännen kring huvudstadens symbolladdade klenod.

Möjligen var Macron övertänd på uppgiften för redan kvällen efter branden utlovade han att Notre-Dame skulle byggas upp på rekordtid – fem år – och att katedralen skulle bli ”vackrare än tidigare”, ja, rentav tillföras en ”samtida arkitektonisk gest”.

Och med ens övergick endräkten i tvedräkt.

Elyséepalatset driver på sin brådstörtade femårsplan och bland antikvariska experter finns en oro för vad det hela ska resultera i, möjligen skrämda av förslaget om en swimmingpool på katedralens tak som en pr-suktande arkitektfirma har lanserat. Blir det en exakt återuppbyggnad eller ska Notre-Dame förses med ett nytt tillägg så som Macron antydde? Frågan delar landet i två läger.

Annons
Annons

Oenigheten i Paris kan möjligen ses som ytterligare ett uttryck för den polarisering som vår tid sägs lida av.

Oenigheten i Paris kan möjligen ses som ytterligare ett uttryck för den polarisering som vår tid sägs lida av. Men i så fall är tecknen som bekant ännu tydligare på andra sidan Engelska kanalen. Storbritannien är politiskt lamslaget och fullständigt kluvet i frågan om huruvida nationen ska lämna EU, och i så fall på vilket sätt.

Denna osämja riskerar att leda till ett mer påtagligt sönderfall. Skottland lär inom en snar framtid kräva en ny folkomröstning i syfte att bryta sig loss ur Storbritannien för att på så sätt fortsatt kunna tillhöra EU.

Till det utdragna brexit-grälet har komikern John Cleese sällat sig. Han är uttalad förespråkare för ett brittiskt utträde och beklagade sig nyligen på sociala medier över att London inte längre går att betrakta som en engelsk stad, vilket allmänt har tolkats som att han är missnöjd med dess etniska mångfald. Den före detta Monty Python-medlemmen, som numera är bosatt på en karibisk ö, antydde vidare att Londons icke-engelska karaktär var anledningen till att dess invånare så tydligt röstade mot brexit.

Enligt brittiska tidningar vill Bryssel bland annat: förbjuda skotska kiltar, indisk curry och engelska bulldoggar.

Twitter-inlägget skapade ännu en fråga att bråka om: huruvida John Cleese är en fördomsfull chauvinist eller en rakryggad sanningsägare.

I brittisk press har Cleese anklagats för inskränkt nationalism – vilket dock också går att beskylla brittisk press för. I åratal har den fabricerat falska nyheter om EU. Enligt brittiska tidningar vill Bryssel bland annat: 1) förbjuda skotska kiltar, indisk curry och engelska bulldoggar, 2) tvinga brittiska soldater att ta order på franska eller tyska samt 3) införa en storleksstandard för en särskild EU-kondom. Det där sista skarvades för övrigt ihop av Boris Johnson, mannen som snart kan vara partiledare för Tories, när han arbetade som reporter i Bryssel.

Annons
Annons

John Cleese har å sin sida en egen teori om vad problemet med engelska tidningar består i: skottarna. ”Varför låter vi halvutbildade skottar från hyreskaserner styra vår engelska press?” har han frågat världen på Twitter. Man anar här en konspirationsteori om hur skotska redaktörer och polska rörmokare – denna anti-EU-stereotyp – i maskopi försöker plåga engelsmän via Bryssel.

Men är det så illa? Nej, faktiskt inte.

Vår samtid framstår som mycket polariserad och jämförs ibland med 1930-talet och de skarpa motsättningar som då rådde, framför allt i den demokratiska Weimarrepubliken innan den 1933 övergick i det nazistiska Tredje riket.

Men är det så illa? Nej, faktiskt inte. I Paris och London 2019 lyssnar man förvisso på knasbollar och grälar med politiska motståndare, men i Berlin 1929 lyssnade man inte bara på virrpannor, utan man sköt också på de politiska motståndarna. En känsla för hur djupa konflikterna var i Weimarrepubliken får man i tv-serien ”Babylon Berlin” (som får premiär i SVT på torsdag och är väl värd att se). Redan i andra avsnittet av serien – baserad på Volker Kutschers böcker om kriminalpolisen Gereon Rath, varav en getts ut på svenska – skjuter polisen ihjäl uppemot 200 arbetare för att de trotsar förbudet att demonstrera på 1 maj.

Så djupa är inte motsättningarna i dagens Paris, åtminstone inte vad gäller Notre-Dame. Och med tanke på att den franska huvudstaden är ett av världens mest besökta resmål kanske man till slut landar i den turismtillvända lösning som Michel Houellebecq med en ironisk glimt i ögat nyligen lanserade i tv. Författaren lyckades, sin vana trogen, häckla alla parter i debatten. Detta genom att säga att Notre-Dame naturligtvis bör få samma utformning som tidigare – eftersom de kinesiska turisterna annars skulle bli besvikna över att katedralen inte ser exakt likadan ut som på vykorten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons