Imamen Hussein Farah Warsame har predikat vid många begravningar av unga. Även denna gång är någon han sett växa upp och försökt hjälpa som skjutits ihjäl. ”Det är som en epidemi.”
Imamen Hussein Farah Warsame har predikat vid många begravningar av unga. Även denna gång är någon han sett växa upp och försökt hjälpa som skjutits ihjäl. ”Det är som en epidemi.” Foto: Yvonne Åsell

Rädslan ökar i Rinkeby och Tensta: ”Värre än någonsin”

Några killar möts på Arbetsförmedlingens projekt för unga i Tensta. Fem år senare är projektet nedlagt och två av killarna döda. SvD:s Negra Efendic och Yvonne Åsell har följt stockholmarna som lever med ständig oro: Vem ska bli skjuten nästa gång?

Uppdaterad
Publicerad

Januari 2019: Rum för avsked S:t Görans sjukhus

Med vädjan och förtvivlan i rösten talar imamen om vikten av att vara en god människa. Gå till skolan, gå till jobbet, hjälpa de svaga och göra livet bättre för andra. Männen och kvinnorna som samlats i lokalen på S:t Görans sjukhus nickar.

Hussein Farah Warsame avslutar sin predikan med en uppmaning om reflektion över livet och varför vi är här i dag.

Vita lakan läggs över linoleumgolvet innan alla, vända mot Mecka, faller ner på knä och ber. Ljudet av Koranverser letar sig nu ut från rummet bakom en stängd dörr i lokalen.

Efter reklamen visas:
”Unga själar vars framtid aldrig fick blomstra”

När dörren öppnas får kvinnorna gå in först. En mamma ska få se sin pojke en sista gång.

Den som bor i eller i närheten av någon av de så kallade särskilt utsatta områdena vet att ljudet av en helikopter sällan följs av goda nyheter.

Det som behövs här är engagerade arbetsförmedlare som inte tappar hopp på en och som berättar hur man faktiskt gör när man söker jobb. Många vet inte det.

En kväll i januari 2019 hörde jag själv polishelikopterns rotorblad smattra ovanför min bostad, på väg ut mot Järvafältet. Det dröjde inte länge innan uppgifterna började trilla in. En ny skjutning i Tensta. De senaste åren har jag tänkt samma tanke varje gång det skett: ”Är det någon av killarna från Jobbgaraget?”

Även den här gången var svaret ja.

Rashid som ligger i kistan bakom den stängda dörren ser inte ut som sig själv. Som han gjorde när vi först träffades för snart fem år sedan, eller någon av de andra gångerna efter det.

Hade det kunnat sluta på ett annat sätt?

Tomas Amanuel och Marc Hinz är uppvuxna i Järva, de fick jobb som så kallade kundstödjare på Jobbgaraget i Tensta och var med när verksamheten invigdes i juni 2013.
Tomas Amanuel och Marc Hinz är uppvuxna i Järva, de fick jobb som så kallade kundstödjare på Jobbgaraget i Tensta och var med när verksamheten invigdes i juni 2013. Foto: Yvonne Åsell
Annons

Juni 2013: Jobbgaraget öppnar

”Nytt grepp ska ge jobb” lyder rubriken i Svenska Dagbladet. Tomas Amanuel ler stort på första sidan och matar en annan kille med en jordgubbe. Det är vad som bjuds på invigningen av det som döpts till Jobbgaraget i Tensta.

Arbetsförmedlingen har lanserat ett nytt koncept för att fånga upp ungdomar som varken jobbar eller studerar och Tensta är först ut. Tanken är att fler jobbgarage ska öppnas runtom i landet. Jag och fotografen Yvonne Åsell är på plats för att rapportera om det nya projektet.

Nyfikna killar och tjejer har samlats i den nedlagda Kämpingeskolan på Tenstastråket för att se vad som är på gång.

– Det som behövs här är engagerade arbetsförmedlare som inte tappar hopp på en och som berättar hur man faktiskt gör när man söker jobb. Många vet inte det, säger en tjej vi pratar med.

Tomas är en av sex ungdomar från området som rekryterats för att arbeta som kundstödjare. Det är en del av konceptet – att anställa unga som ”kan koderna”.

Lokalen har inte förberetts på något sätt för att ta emot gruppen som ingen myndighet lyckas nå. Lite möbler i furu, vita väggar, några flaskor Ramlösa och jordgubbar i genomskinliga plastförpackningar.

Annons
Beshir Osman (t v) rekryterades av Arbetsförmedlingen för att arbeta uppsökande och försöka få ungdomar som varken jobbar eller studerar att komma till Jobbgaraget.
Beshir Osman (t v) rekryterades av Arbetsförmedlingen för att arbeta uppsökande och försöka få ungdomar som varken jobbar eller studerar att komma till Jobbgaraget. Foto: Yvonne Åsell

Men det får lösa sig, tänker Tomas. Det här kan vara början på någonting riktigt bra. Han känner många av dem som tillhör målgruppen för satsningen. De som hänger i centrum, som hoppat av gymnasiet och som bedöms vara långt ifrån arbetsmarknaden.

Som Sulejman, han som gjort en pilgrimsfärd till Mecka men fick sin första dom när han var 16 år. Som Rashid, vars pappa var polis i hemlandet och vars mamma sökt hjälp för sin son både hos socialtjänsten och hos sin imam. Och Mustafa, han som brukar berätta om hur Lasermannen John Ausonius ”förstörde hans familj” för snart 30 år sedan.

Utvecklingen är oroande i Sveriges socioekonomiskt utsatta områden. Tusentals svenska ungdomar lever utanför systemet och regeringen vill visa handlingskraft.

Annons

Tomas ska försöka få dem att komma till Jobbgaraget, skriva in sig, så att samhället kan sätta in åtgärder, bryta utanförskapet. Han ska följa med på möten med Kronofogden och Frivården. Sitta bredvid när de jobbiga samtalen rings. Vara en krycka när de egna krafterna inte bär.

För nu är det allvar. Utvecklingen är oroande i Sveriges socioekonomiskt utsatta områden. Tusentals svenska ungdomar lever utanför systemet och regeringen vill visa handlingskraft.

– Vi måste prova med öppna dörrar, inte med pekpinnar, det har inte hjälpt hittills. Nu gäller det att kraftsamla för att rusta dem för arbetslivet, säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist som också tagit sig ut till Tensta för invigningen av Jobbgaraget.

Hon beskriver det som sin hjärtefråga.

Ellena Solomon upplevde att hon inte fick hjälp av myndigheterna så hon slutade öppna posten och svara i telefon. Tomas Amanuel övertalade henne att gå till Jobbgaraget. Så småningom fick hon ett jobb.
Ellena Solomon upplevde att hon inte fick hjälp av myndigheterna så hon slutade öppna posten och svara i telefon. Tomas Amanuel övertalade henne att gå till Jobbgaraget. Så småningom fick hon ett jobb. Foto: Yvonne Åsell
Annons

Oktober 2014: Jobbgaraget stängs

Ett år och fyra månader efter invigningen ska Jobbgaraget läggas ner. Det ligger en märklig tystnad över lokalen på Tenstastråket. Rashid sitter i soffan och fipplar med sin telefon.

Han är 20 år gammal och äldsta syskonet i en familj som flytt från ett av världens mest krigsdrabbade länder – Somalia.

Han berättar att kundstödjarna ”ställt upp 24-7”. De stänger inte av sin tjänstetelefon när arbetsdagen är slut. De vet hur verkligheten ser ut i Tensta.

Nu berättar Rashid att den vanliga Arbetsförmedlingen inte funkade för honom.

– Där har de inte tid. De talar om vad man ska göra men man får ingen hjälp. Det har hänt mer på de tre månader som jag varit inskriven i Jobbgaraget än under hela tiden jag varit inskriven på Arbetsförmedlingen. Det här är första stället där jag inte känner mig utanför.

Han berättar att kundstödjarna ”ställt upp 24-7”. De stänger inte av sin tjänstetelefon när arbetsdagen är slut. De vet hur verkligheten ser ut i Tensta, eftersom det också är deras verklighet, menar han.

Annons

Men nu är det över. Angeles Bermudez Svankvist har fått sparken. Den nye generaldirektören Mikael Sjöberg har fått ta över en myndighet som av många beskrivs vara i kris.

Enligt honom ingår inte verksamhet som jobbgarage i Arbetsförmedlingens uppdrag.

”Politikerna pissar på oss och vi står här utan paraply”, säger Mustafa Zatara som är arg över att Jobbgaraget ska läggas ner. Kundstödjaren Tomas Amanuel är besviken, nu blir han av med sitt jobb.
”Politikerna pissar på oss och vi står här utan paraply”, säger Mustafa Zatara som är arg över att Jobbgaraget ska läggas ner. Kundstödjaren Tomas Amanuel är besviken, nu blir han av med sitt jobb. Foto: Yvonne Åsell

Ungdomarna har samlats i lokalen men ingen är här för att förklara eller svara på frågor. Kundstödjaren Tomas Amanuel inser att han kommer att förlora sitt jobb. Men han fokuserar inte på det just nu.

– Det har varit kämpigt att få verksamheten att rulla igång. Många arbetsförmedlare slutade, men alla kundstödjare är kvar. Vi har inte direkt några alternativ, säger han.

Jag har jobbat stenhårt för att de ska få förtroende för Arbetsförmedlingen och för polisen, nu flippar jag själv och vet inte vad jag ska tro.

Annons

Över 100 personer finns inskrivna i Jobbgaraget. En stor framgång, tycker Tomas. Det handlar om unga som inte bara är långt bort från arbetsmarknaden. Många är också ljusår från en fungerande vardag.

De flesta har aldrig haft ett jobb, eller ens varit på en arbetsplats. Misstron mot myndigheter är enorm och de behöver hjälp med det mesta.

– Vad ska nu hända med alla dessa människor? Vart ska de ta vägen? Jag har jobbat stenhårt för att de ska få förtroende för Arbetsförmedlingen och för polisen, nu flippar jag själv och vet inte vad jag ska tro, säger Tomas.

Jag ställer frågan till Arbetsförmedlingens nye generaldirektör.

– I den bästa av världar ska de vara inskrivna i Arbetsförmedlingen för att få det stöd de har rätt till, säger han.

Rashid berättar att hjälpen han fått på Jobbgaraget handlar om mycket mer än att skriva cv och personligt brev när man söker jobb. Stödjarna följer med på rekryteringsträffar och på myndighetsbesök. Peppar och vägleder, något som i sin tur ökar självförtroendet.

– De lär mig också hur man ska bete sig och hur man pratar, säger Rashid och blottar med ett leende ett tandsmycke i form av ett dollartecken på sin framtand.

Annons
Ungdomar vi pratar med säger att vägen till Arbetsförmedlingen Spånga Tensta kallas för ”walk of shame”.
Ungdomar vi pratar med säger att vägen till Arbetsförmedlingen Spånga Tensta kallas för ”walk of shame”. Foto: Yvonne Åsell

April 2015: Tensta centrum

Det har gått fyra månader sedan Jobbgaraget slog igen. En ny arbetsmarknadsminister öronmärker hundratals miljoner för långtidsarbetslösa ungdomar, men Tomas Amanuel är tveksam till att pengarna kommer att göra någon nytta för dem som hänger i centrum hela dagarna eller sitter på trappan vid tunnelbanan och röker på. Att vara 30 år och aldrig haft ett jobb är inte ovanligt eller konstigt där.

– Jag har fortfarande kontakt med mina gamla klienter. De är ju mina kompisar. Klart de ringer mig när de behöver någonting. Det kan handla om att följa med till Arbetsförmedlingen, hjälpa till med att fylla i någon ansökan eller kanske låna pengar till hyran.

Tomas är orolig för sitt område. Märker av en hopplöshet som han inte sett förut. De som lyckas göra någonting av sina liv flyttar.

Annons

En av dem är Sulejman. Efter nedläggningen av Jobbgaraget följer Tomas med honom till Arbetsförmedlingen för att hjälpa honom att skriva in sig. Men handläggaren kör bort Tomas. ”Det här ska Sulejman sköta själv”, säger hon och bokar en ny tid.

– Jag var hans kontaktperson, efter att Jobbgaraget lagts ner försvann han från radarn. Jag vet att han ville gå en utbildning. Men på Arbetsförmedlingen fick han beskedet att ”här prioriterar vi arbete”.

Rashid gjorde ”ingenting” när Jobbgaraget stängt. Hans föräldrar sökte hjälp hos myndigheter, och Tomas har hört att han ska ha fått någon typ av anställning eller praktik på en skola.

En del av de andra deltagarna har gått vidare till jobb och studier. Någon har flyttat långt norrut. En annan har skickats till föräldrarnas hemland för att han ”började spåra ur”. Flera sitter i fängelse. Men många tillbringar sin tid på gatan. ”Hänger med grabbarna”, som Mustafa Zatara beskriver det. Och vill man ”hänga med grabbarna” så går man inte till Arbetsförmedlingen.

Tomas är orolig för sitt område. Märker av en hopplöshet som han inte sett förut. De som lyckas göra någonting av sina liv flyttar.

Annons

– Det värsta är att folk inte ens fattar hur illa det är. En fisk vet inte att den är blöt, den bara simmar med.

2015–2019 har 89 skottlossningar inträffat i Järva, 13 personer har dödats.
2015–2019 har 89 skottlossningar inträffat i Järva, 13 personer har dödats. Foto: Yvonne Åsell

Augusti 2017: Förlovningsfest

En av Sulejmans systrar ska gifta sig. Musik och paljetter, god mat och skratt. Sulejman ska själv förlova sig två veckor senare och har två kostymer att välja mellan inför den stora dagen.

Han tar in sina två storasystrar, Amina och Isla, i ett rum och visar upp kostymerna. En är svart och en är blå. Amina tycker att han ska ta den blåa av märket Tiger.

När jag kommer dit vet jag inte om min bror lever eller om han är död. ”Om du vill komma in till honom måste du få dem att backa”, skriker polisen åt mig.

När festen börjar avrundas och gästerna gör sig redo att ta sig hem går Sulejman ut.

Annons

En halvtimme senare får Amina samtalet.

De festklädda förlovningsfirarna rusar till akutmottagningen. Även barnen får följa med eftersom ingen vill stanna hemma och se efter dem.

Sulejmans systrar är några av dem som i en kvällstidning beskrivs som ”en större grupp upprörda anhöriga vid akuten”. Amina är mitt i det, som av personalen på akutmottagningen återges som ”en extremt hotfull situation”.

– När jag kommer dit vet jag inte om min bror lever eller om han är död. ”Om du vill komma in till honom måste du få dem att backa”, skriker polisen åt mig. Då ser jag att många av hans vänner är där. Och jag som anhörig tvingas hantera den situationen, säger Amina.

Mustafa Zatara säger att killen som skjutits ihjäl denna gång var som en lillebror för honom.
Mustafa Zatara säger att killen som skjutits ihjäl denna gång var som en lillebror för honom. Foto: Yvonne Åsell

September 2017: Ulriksdals begravningsplats

Bönen på den muslimska begravningsplatsen norr om Stockholm leds av pappan. Rösten som uttalar de heliga verserna på arabiska spricker gång på gång, men han fortsätter. Framför honom en kista, bakom honom långa rader av människor som kommit för att hedra hans son Sulejman.

Annons

Det har regnat hela dagen men nu är det uppehåll. Många unga killar jag träffat förut är här, de håller sig mest i bakgrunden.

Med händerna framför ansiktet ber kvinnor och män för den dödes själ och även för andra bröder, söner och vänner som skulle få en bättre framtid i Sverige.

”Må Allah förlåta honom hans synder.” ”Må Allah ge honom plats i paradiset.” ”Må Allah underlätta för familjen och ge dem tålamod.” Det är några av fraserna som uttalas vid handskakningar och kramar.

Med händerna framför ansiktet ber kvinnor och män för den dödes själ och även för andra bröder, söner och vänner som skulle få en bättre framtid i Sverige – långt bort från krig och död – men vars liv har släckts på samma sätt som detta liv släckts.

Mustafa Zatara dröjer sig kvar på begravningsplatsen efter att killen som Mustafa ser som sin lillebror lagts i jorden. Han sitter på huk vid graven, klappar på jorden runt omkring, skakar på huvudet och säger att det bara är mörker just nu.

– Vi har förlorat så många.

Mustafa Zatara och Tomas Amanuel känner många av dem som dragits in i de blodiga konflikterna i Järva. En del är offer, andra förövare, vissa både och.
Mustafa Zatara och Tomas Amanuel känner många av dem som dragits in i de blodiga konflikterna i Järva. En del är offer, andra förövare, vissa både och. Foto: Yvonne Åsell
Annons

Januari 2019: Rinkeby

I ett videoklipp från 2015 kör Sulejman snabbt genom Tensta på moped och en polis på motorcykel försöker hinna ikapp. Blåljus och sirener, mitt på ljusa dagen. En katt och råtta-lek.

Vi sitter i Tomas Amanuels tvårummare i Rinkeby. Han bjuder på sött te och kaffe. I soffan sitter även Mustafa Zatara, som började gå till Jobbgaraget för att ”få rutiner”.

Det är han som i medierna kallats för ”den skrattande mördaren”. Några år efter att bilden tagits sköt han en 25-årig man till döds och mördade två vittnen i Hallonbergen.

Tomas visar bilder och klipp på andra som varit inskrivna i verksamheten. Gamla minnen väller fram. Stora leenden in i kameran. Rashid är med i ett videoklipp, ligger i en säng bredvid en annan kille som jag också har träffat i den nedlagda Kämpingeskolan på Tenstastråket. Han som bara gick en vecka på gymnasiet och som sa till mig att han gått ”i andra skolor” i stället.

På en bild står Sulejman med ett gäng killar någonstans i Tensta. Det var när Tomas för första gången försökte få honom att komma till Jobbgaraget. Han kaxade sig ett tag, men gick dit till slut.

Annons

Plötsligt flimrar ett annat bekant ansikte förbi på en bild. En liten smal kille mitt i en frukost på ett fotbollsläger.

Till en början är det svårt att placera honom. Men det karakteristiska skrattet går inte att ta miste på.

Det är han som i medierna kallats för ”den skrattande mördaren”. Några år efter att bilden på fotbollslägret tagits sköt han en 25-årig man till döds och mördade två vittnen i Hallonbergen. Han var 22 år när han dömdes till livstids fängelse för trippelmordet.

Sulejmans systrar ställer sig ofta frågan ”hade vi kunnat göra någonting för att förhindra hans död”.
Sulejmans systrar ställer sig ofta frågan ”hade vi kunnat göra någonting för att förhindra hans död”. Foto: Yvonne Åsell

Februari 2019: Sulejmans systrar

Amina och Isla tror att deras bror Sulejman försökte få ordning på sitt liv den sista tiden. När de gick igenom hans bankkonto såg de att han hade fått bidrag i flera månader. Det betyder att han hade tagit kontakt med myndigheter.

Annons

Sulejman berövades sin framtid en augustikväll 2017, samma kväll som han firat sin systers förlovning.

Det gick inte att fastställa exakt vad det var som hänt när Sulejman blivit skjuten. En person var misstänkt för mord men friades.

Systrarna har jobb och ordnade liv. Isla har en akademisk examen, Amina pluggar och arbetar på en skola. Men trots att sorgen efter Sulejman är förlamande måste de praktiska sakerna hanteras. Förutom egna familjer med småbarn behöver systrarna även sköta alla myndighetskontakter åt sina föräldrar och sina syskon.

Men vad skulle jag ha gjort? Han var över 18 år, en vuxen person. Och vad ska jag göra nu? Jag försöker men möts av stängda dörrar överallt.

Isla har försökt hjälpa sina bröder, det har handlat om allt från att läsa läxor med dem till att söka jobb åt dem.
Isla har försökt hjälpa sina bröder, det har handlat om allt från att läsa läxor med dem till att söka jobb åt dem. Foto: Yvonne Åsell

Dessutom har de fler bröder som de är oroliga för. Ytterligare en av dem har blivit skjuten. Han överlevde.

Annons

– Jag har suttit med mina bröder och pluggat. Jag har sökt jobb åt dem. Jag har pratat om alternativ, försökt få dem att inte lockas av det som finns där ute. Men det har varit så svårt. Jag märker ju själv att det inte ens kommer ett svar på jobbansökningarna och jag förstår inte varför, säger Isla.

Deras mamma har gått ut på nätterna och letat efter sina söner, i det som ofta beskrivs som ett av Sveriges farligaste områden.

Amina och Isla berättar om skuldkänslor ”som äter upp en”. Rädslan som är ständigt närvarande i deras vardag. En pushnotis från någon tidning kan utlösa skräcken. Och en återkommande tanke om huruvida de hade kunnat göra någonting för att förhindra broderns död.

– Men vad skulle jag ha gjort? Han var över 18 år, en vuxen person. Och vad ska jag göra nu? Jag försöker men möts av stängda dörrar överallt.

Imamen Hussein Farah Warsame är orolig. Våldet har eskalerat, det går ner i åldrarna och han tycker att alla har ett ansvar.
Imamen Hussein Farah Warsame är orolig. Våldet har eskalerat, det går ner i åldrarna och han tycker att alla har ett ansvar. Foto: Yvonne Åsell
Annons

Februari 2019: Det absurda har blivit vardag

Nu är det värre än någonsin, säger alla jag pratar med i Rinkeby och Tensta.

De beskriver en rädsla i vardagen och en ständig tanke på vem som kommer att vara nästa offer – blir det min bror, min kusin, en vän, någon jag känner?

– Det är som en epidemi, säger imamen Hussein Farah Warsame när vi sitter i moskén i Rinkeby.

Han och jag har suttit här många gånger, druckit te och pratat om hur det har kunnat gå så långt.

2015 var första gången Hussein fick lägga pojkar som skjutits till döds i jorden. Den ene var 19 och den andre 16 år. De mördades med en dags mellanrum och begravdes samtidigt.

Pojkarna som tagit plånboken förklarade det med att ”han hade förolämpat oss, så vi tog hans plånbok”. Det här är små barn vi pratar om, säger imamen och skakar på huvudet.

Dessa killar tillhörde rivaliserande gäng, för att försöka hindra hämndaktioner ordnade man en gemensam begravning. Jag har själv, i ett videoklipp, sett de två kistorna i trä ligga på marken bredvid varandra. Men tilltaget hjälpte inte. Skjutningarna fortsatte.

Annons

Hussein känner offren, förövarna och deras familjer sedan lång tid tillbaka. Många oroliga föräldrar har vänt sig till honom för att få råd och hjälp. Han förmedlar kontakt till myndigheter, försöker tala med ungdomarna själva och trösta föräldrarna när de känner sig uppgivna.

Nu säger han att det går ner i åldrarna.

– En liten kille kom till mig i moskén nyligen och sa att två andra pojkar tagit hans plånbok. Han visste vilka de var. Jag känner pojkarnas familjer och ringde till dem för att lösa situationen. Pojkarna som tagit plånboken förklarade det med att ”han hade förolämpat oss, så vi tog hans plånbok”. Det här är små barn vi pratar om, säger imamen och skakar på huvudet.

Flera av Mustafa Zatara vänner har skjutits ihjäl. Det har skett så ofta att det ”tar inte på en” lika mycket längre säger han.
Flera av Mustafa Zatara vänner har skjutits ihjäl. Det har skett så ofta att det ”tar inte på en” lika mycket längre säger han. Foto: Yvonne Åsell

Vi lever med det här hela tiden. Du sitter i ditt vardagsrum och plötsligt kommer det. ”Pang! Pang! Pang!.....Pang!” Du hör skottet som tar själen ur kroppen.

Annons

Mustafa beskriver hur han omedvetet ändrat sitt rörelsemönster. Tar inte vissa vägar, går inte i vissa butiker. Det absurda har blivit vardag.

– Vi lever med det här hela tiden. Du sitter i ditt vardagsrum och plötsligt kommer det. ”Pang! Pang! Pang!.....Pang!” Du hör skottet som tar själen ur kroppen.

Skjutningar i utsatta områden ger inte längre stora rubriker. Mustafa hävdar att det som kallas uppgörelser inte nödvändigtvis handlar om ”tunga gangsters” och ”stora pengar”.

– Det flesta är små fiskar i det kriminella havet.

Genom åren har jag hört honom skandera ”lägg ner ditt vapen” i många olika sammanhang. Han brukade påminna om vilka konsekvenser en kula haft för hans egen familj. Mustafas pappa blev Lasermannens sista offer 1992. Pappan överlevde men fick svåra men.

Mustafa Zatara har manat till lugn och besinning men också ställt en rad politiker som besökt Stockholms norra förorter mot väggen. Ställt krav, krävt svar och fått löften.

Egentligen vill varken Mustafa eller Tomas flytta, trots alla problem. Här i Rinkeby-Tensta finns en samhörighet man inte hittar på andra ställen, menar de.

Annons

Nu skanderar han inte längre och politikerna är han besviken på. Säger att förr i tiden brukade folk vilja fotograferas med politiker, men i dag är det politikerna som vill ha bilder på sig själva när de ute i verkligheten.

Utanför har snön täckt miljonprogrammen och Tomas Amanuel pekar ut genom fönstret mot en annan värld som finns bland villorna i Bromsten.

– Det där är målet, säger han och skrattar.

Egentligen vill varken Mustafa eller Tomas flytta, trots alla problem. Här i Rinkeby-Tensta finns en samhörighet man inte hittar på andra ställen, menar de.

Tomas Amanuel har arbetat med ungdomar i Järva hela sitt vuxna liv och säger att man måste satsa långsiktigt om man vill vända utvecklingen.
Tomas Amanuel har arbetat med ungdomar i Järva hela sitt vuxna liv och säger att man måste satsa långsiktigt om man vill vända utvecklingen. Foto: Yvonne Åsell

Tomas jobbar nu med arbetsmarknadsfrågor för Brommapojkarna, Mustafa är personlig assistent åt sin pappa. De håller sig utanför konflikterna på gatan men här ute finns inga garantier.

Annons

Tomas har stått på scen med en arbetsmarknadsminister. Han var med när nordiska statsministrar träffades för att diskutera ungdomsarbetslöshet. Han har träffat Fredrik Reinfeldt, varit på middag hos kronprinsessparet och Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist bjöd honom och de andra ungdomarna från Jobbgaraget på sitt 50-årskalas.

I dag är han övertygad om att Jobbgaragets nedläggning för fem år sen fick stora konsekvenser för området.

Det kanske inte går att vrida tillbaka utvecklingen för just dessa individer. Man måste förstå de lokala behoven och anpassa insatser efter det.

– Det som händer nu hade kunnat förhindras, menar han.

Arbetsförmedlingens besked var att Jobbgaraget inte fungerade särskilt väl, uppstartstiden var lång och det tog tid att få lokalerna i ordning. Dessutom var det dyrt per ungdom.

Men myndighetens utvärdering från 2014 slog fast att metoden bakom Jobbgaraget varit framgångsrik. Ett annat projekt, som Jobbgaraget var en förlängning av, hade hjälpt mer än varannan deltagare vidare till arbete eller studier. Merparten av dem uppgavs ha kvar sin sysselsättning efter tre månader. Men även det projektet lades ner.

Annons

En del av ungdomarna från Jobbgaraget har blivit offer. Andra har blivit förövare. Vissa både och.

Hade det kunnat sluta på ett annat sätt?

– Vi hade dem på ett ställe, man hade kunnat göra någonting. Det kanske inte går att vrida tillbaka utvecklingen för just dessa individer. Man måste förstå de lokala behoven och anpassa insatser efter det, säger Tomas.

När beslutet om Jobbgaragets nedläggning kom undrade Tomas Amanuel vad som skulle hända med deltagarna. Han tror att nedläggningen haft betydelse för utvecklingen i området.
När beslutet om Jobbgaragets nedläggning kom undrade Tomas Amanuel vad som skulle hända med deltagarna. Han tror att nedläggningen haft betydelse för utvecklingen i området. Foto: Yvonne Åsell

Mustafa Zatara hörde också helikoptern den där kvällen i januari. Samtidigt fick han ett samtal från sin mamma: ”Var är du? Jag måste se dig! Jag måste se dig!”, skrek hon i luren.

– Hon var helt hysterisk. Det hjälpte inte att jag svarade i telefon, att hon hörde min röst och att jag sa att jag är okej.

Samtidigt skulle Sulejmans syster Amina äta middag med sin man.

Annons

– Vi skulle ha det lite mysigt bara vi två. Så fick jag meddelande om en skottlossning i Tensta och att någon var död. Jag fick total panik och kastade mig över telefonen direkt.

Systrarna försökte på var sitt håll få tag på sina bröder. När de inte fick svar började de tro att det värsta hade hänt igen.

Det hade det. Fast inte deras familj. Den här gången var det Rashid som sköts och fördes till sjukhus med ambulans.

Foto: Yvonne Åsell

Januari 2019: Rum för avsked S:t Görans sjukhus

– Att ta ett liv är en lika stor synd som att utplåna hela mänskligheten, predikar imamen Hussein Farah Warsame i rummet för avsked på S:t Görans sjukhus.

Alla kan göra fel. Vi måste förbereda oss för det eviga livet. Det räcker inte med att fasta och be. För att vara en god muslim måste man vara en god människa.

Predikan liknar mer ett brandtal. Ingen kan missa budskapet. Den hålls på två språk.

– Jag har begravt så många av våra ungdomar nu. Den äldste var 25 och den yngste 16 år. Vi alla har ett ansvar. Föräldrar, samhället men också ni ungdomar själva, förmanar imamen.

I nästa andetag erbjuder han en lösning.

– Alla kan göra fel. Vi måste förbereda oss för det eviga livet. Det räcker inte med att fasta och be. För att vara en god muslim måste man vara en god människa.

Han som ligger i kistan bakom den stängda dörren ser inte ut som sig själv. Tandsmycket med dollartecknet hade Rashid tagit bort för länge sen.

Tomas Amanuel och Marc Hinz är uppvuxna i Järva, de fick jobb som så kallade kundstödjare på Jobbgaraget i Tensta och var med när verksamheten invigdes i juni 2013.

Foto: Yvonne Åsell

Beshir Osman (t v) rekryterades av Arbetsförmedlingen för att arbeta uppsökande och försöka få ungdomar som varken jobbar eller studerar att komma till Jobbgaraget.

Foto: Yvonne Åsell

Ellena Solomon upplevde att hon inte fick hjälp av myndigheterna så hon slutade öppna posten och svara i telefon. Tomas Amanuel övertalade henne att gå till Jobbgaraget. Så småningom fick hon ett jobb.

Foto: Yvonne Åsell

”Politikerna pissar på oss och vi står här utan paraply”, säger Mustafa Zatara som är arg över att Jobbgaraget ska läggas ner. Kundstödjaren Tomas Amanuel är besviken, nu blir han av med sitt jobb.

Foto: Yvonne Åsell

Ungdomar vi pratar med säger att vägen till Arbetsförmedlingen Spånga Tensta kallas för ”walk of shame”.

Foto: Yvonne Åsell

2015–2019 har 89 skottlossningar inträffat i Järva, 13 personer har dödats.

Foto: Yvonne Åsell

Mustafa Zatara säger att killen som skjutits ihjäl denna gång var som en lillebror för honom.

Foto: Yvonne Åsell

Mustafa Zatara och Tomas Amanuel känner många av dem som dragits in i de blodiga konflikterna i Järva. En del är offer, andra förövare, vissa både och.

Foto: Yvonne Åsell

Sulejmans systrar ställer sig ofta frågan ”hade vi kunnat göra någonting för att förhindra hans död”.

Foto: Yvonne Åsell

Isla har försökt hjälpa sina bröder, det har handlat om allt från att läsa läxor med dem till att söka jobb åt dem.

Foto: Yvonne Åsell

Imamen Hussein Farah Warsame är orolig. Våldet har eskalerat, det går ner i åldrarna och han tycker att alla har ett ansvar.

Foto: Yvonne Åsell

Flera av Mustafa Zatara vänner har skjutits ihjäl. Det har skett så ofta att det ”tar inte på en” lika mycket längre säger han.

Foto: Yvonne Åsell

Tomas Amanuel har arbetat med ungdomar i Järva hela sitt vuxna liv och säger att man måste satsa långsiktigt om man vill vända utvecklingen.

Foto: Yvonne Åsell

När beslutet om Jobbgaragets nedläggning kom undrade Tomas Amanuel vad som skulle hända med deltagarna. Han tror att nedläggningen haft betydelse för utvecklingen i området.

Foto: Yvonne Åsell
Foto: Yvonne Åsell