Annons

Den håriga apanPannrummet är perfekt för O’Neills klassdrama

Teater Tribunalen är evakuerad från Södermalm till ett pannrum i Bromma. Där spelar man ”Den håriga apan”, med bland andra Sofia Berg-Böhm och Henrik Dahl.
Teater Tribunalen är evakuerad från Södermalm till ett pannrum i Bromma. Där spelar man ”Den håriga apan”, med bland andra Sofia Berg-Böhm och Henrik Dahl. Foto: Anne Hellandsjö

Klasshat och humor i ett pannrum – Teater Tribunalen har tillfälligt flyttat ut och hittat en perfekt plats för en rykande het O’Neill-uppsättning.

Under strecket
Publicerad

”Den håriga apan” är en expressiv pjäs om klasskillnader som Eugene O’Neill skrev 1922. Här Anna-Lena Efverman som Yank och Vincent Grahl som apan.

Foto: Anne HellandsjöBild 1 av 1

Den håriga apan

Genre
Teater
Regi
Malin Stenberg
Medverkande
Anna-Lena Efverman, Sofia Berg-Böhm, Henrik Dahl, Vincent Grahl
Var
Teater Tribunalen, Bryggerivägen 10, Norra Ulvsunda
Text
Eugene O’Neill. Översättning: Håkan Lindhé

Scenografi: Zofi Lagerman. Kostym: Ulrika van Gelder. Mask: Anna Olofsson. Ljus: Carl Christiansson. Ljud: Tanya Byrne

Eugene O’Neill gick i Strindbergs fotspår och har inspirerat Lars Norén. Hans ”Lång dags färd mot natt” hade urpremiär på Dramaten i februari 1956, så han har en särskild plats i svensk teater. Men ”Den håriga apan” från 1922 har jag bara hört talas om, en pjäs som på papperet verkar rätt konstig. På teatern kan dock märkliga förvandlingar ske.

Teater Tribunalen har seglat iväg på den renoverings- och flyttvåg som kommer att svepa med sig både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten. Nu hittar vi Tribunalen i en gammal panncentral i Norra Ulvsunda. Det kan verka som en förvisning, men framstår som ett lyckokast. Lokal och pjäs är som gjorda för varann.

Malin Stenberg har regisserat en uppsättning där den lilla ensemblen excellerar i förvandlingsnummer. Scenrummet har från början rör och kala väggar och nivåskillnader som heter duga. Publiken får dock flytta sig en gång, i fiktionens värld från en atlantångare till New Yorks gator.

Det handlar om Yank, en ung man som arbetar i helvetet, det vill säga pannrummet, samtidigt som den riktiga överklassen roar sig på övre däck. Han är ung och stark, känner sig förenad med framtiden och stålet, medan hans kamrater pratar klasskamp eller är för utslitna för att orka ens det.

Annons
Annons

”Den håriga apan” är en expressiv pjäs om klasskillnader som Eugene O’Neill skrev 1922. Här Anna-Lena Efverman som Yank och Vincent Grahl som apan.

Foto: Anne HellandsjöBild 1 av 1

Ett kort möte med en vitklädd dam som gör ett nyfikenhetsbesök i ”slummen” förändrar hans liv. Kanske kallar hon honom en hårig apa, kanske tänker hon det bara, men Yank glömmer inte. Han blir så inihelvetes förbannad och vill slå tillbaka mot hela skiten som placerar honom lägst i näringskedjan.

”Den håriga apan” är en expressiv pjäs om klasskillnader som  Eugene O’Neill skrev 1922. Här Anna-Lena Efverman som Yank och Vincent Grahl  som apan.
”Den håriga apan” är en expressiv pjäs om klasskillnader som Eugene O’Neill skrev 1922. Här Anna-Lena Efverman som Yank och Vincent Grahl som apan. Foto: Anne Hellandsjö

Anna-Lena Efverman gör Yank, så trovärdigt att det är lätt att glömma både kön och storlek. Spelar ingen roll i skymningslandet, som Astrid Lindgrens Herr Liljonkvast säger. Samma gäller för Sofia Berg-Böhm som i ett vips går från skäggig gubbe till vitklädd aristokratlady. Magi!

Det finns något av drömspel över det hela, som gör de språkliga utsvävningarna sannolika. Här handlar det inte om fotografisk realism utan om poetisk verklighetstrohet.

Henrik Dahl börjar som rödnäst, sliten men trosviss socialist innan han återkommer som elegant faster i hatt, bland annat. Vincent Grahl visar också stor förvandlingsskicklighet, då han rör sig från eldare till överklassman till en riktig, hårig apa.

Här finns det klasshat så det räcker och blir över, men allt genomsyras av humor, särskilt i en scen där Yank vill ta till vapen mot ett hav av kval och möts av ett gäng byråkrater till facktjänstemän (antagligen de som liknar oss i publiken allra mest!).

Allt blir ändå till sist allvar, då vi tvingas känna med Yanks totala övergivenhet i en värld som inte har plats för honom och hans energi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons