Annons

Pappa om sin mjuke son: ”Rädd att han blir ensam”

”Att han inte är en fotbollskille gör att han kommer lite vid sidan av”, säger Magnus om sin nioårige son Felix.
”Att han inte är en fotbollskille gör att han kommer lite vid sidan av”, säger Magnus om sin nioårige son Felix. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Retad. Utfryst. Utan kompisar. Att det ska hända sönerna oroar sig papporna för när de stöttar sina söner i att stå emot killnormen tuff och sportig.

– Jag tror inte det finns några fördelar alls med att bara vara stor, tyst och stark, säger en av dem.

Under strecket
Publicerad
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Magnus med sonen Felix.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Min son hade absolut haft det svårare om han hade växt upp när jag var barn,” säger Magnus.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Efter reklamen visas:
Är det nån skillnad på hur tjejer och killar får vara?

Många föräldrar försöker i dag aktivt att bryta mot traditionella könsroller i uppfostran av sina barn. Att peppa flickor att vara framåt och ta plats är för de flesta oproblematiskt. Men att uppfostra pojkar till att lämna plats åt andra och att det är okej att visa känslor och vara ledsen kan kännas mer komplicerat – att vara en ”mjuk pojke” har av många traditionellt setts som en svaghet.

Hur navigerar man då som förälder mellan att uppmuntra sin son att vara sig själv och att förbereda honom på omvärldens ibland bristande tolerans mot pojkar som bryter normer? Vad är priset för en normkritisk uppfostran?

Jörgen är en av tre pappor som Idagsidan talat med om hur man uppfostrar en pojke. Han är 47 år, kommer från Västerbottens inland och bor i dag i Luleå där han arbetar inom vården. Han har en son på 13 år och en bonusdotter som är 20 år.

Han visade aldrig några känslor, i alla fall inte de bra och fina.

Jörgen beskriver sin egen uppväxt som relativt trygg och stabil, men med en pappa som var sträng och ibland våldsam.

Annons
Annons
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Både han och jag kom ibland ur bråk blödandes. Han visade aldrig några känslor, i alla fall inte de bra och fina. Men ilskan gick inte att dölja. Så vill jag aldrig göra mot min son, säger Jörgen.

Sedan Jörgen fick barn har han funderat mycket på relationen till sin pappa, och vad han själv vill göra annorlunda. Som att ge sin son bättre verktyg för att prata om känslor.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Jag känner mig som en ”mellangeneration”. Jag gör som pappa, och lider i tysthet, men jag vänder det inte mot barnen, säger Jörgen.

Han säger att han försöker uppmuntra båda barnen till att visa känslor och att det är okej att vara ledsen.

– Jag är noga med att min son ska få vara ensam om han är ledsen eller arg och behöver det, men ännu mer noga med att alltid prata efteråt, om vad som hände och varför, säger Jörgen.

Samtidigt har han blivit lite retad för just det, och då finns ju risken att han blir utfryst av killarna.

Jörgen beskriver sin son som en snäll och omtyckt kille som med lätthet rör sig mellan olika gäng i skolan – han spelar lika gärna bandy med killarna som umgås med tjejerna på rasterna.

– Samtidigt har han blivit lite retad för just det, och då finns ju risken att han blir utfryst av killarna. Hittills har han sagt ifrån när de retats, säger Jörgen.

Annons
Annons

Själv tycker Jörgen att det är bra att sonen umgås med alla och ”inte bara är en hockey-tok”.

– Han kommer att lära sig mer om det sociala spelet, om tjejers syn på saker och ting och få en chans att få riktigt fina vänner. Några av mina bästa vänner är kvinnor. Jag tycker det är enklare att ”bara vara” i en kvinnas sällskap.

Jörgen hoppas att sonen ska växa upp och känna att han får vara sig själv och kan välja sin egen väg i livet. Men han vet också att det kan vara tufft att skilja sig från normen.

– Alla spikar som sticker ut riskerar att få sig en smäll. Jag önskar till exempel att han inte är homosexuell, inte för att jag skulle älska honom mindre, utan för att jag vet att de som avviker får utstå spott och spe. Som förälder vill jag ju att han ska få ett så lätt liv som möjligt, säger Jörgen.

Jag tror inte att det finns några fördelar alls med att bara vara stor, tyst och stark.

Alternativet – att göra allt för att sonen inte ska sticka ut – är inte aktuellt.

– Jag tror inte det finns några fördelar alls med att bara vara stor, tyst och stark. Jag känner många män som är sådana, och många mår dåligt av det, säger Jörgen.

Dani är 39 år och har en son på två år som han och hans fru medvetet försöker att uppfostra normkritiskt. Det betyder att hans syn på fostran bryter på flera sätt mot hans egen uppväxt.

När Dani var nio år fick han en lillasyster. Det var några år efter att familjen flyttat till Sverige och Stockholmsförorten Tensta från Chile. Systern skämdes bort, kallades för ”prinsessa”, och Dani och hans bror fick höra att de skulle ta det försiktigt med henne.

Annons
Annons

”Stå inte och gråt, var en man” fick man höra en del.

– Mina föräldrar hade ganska ”old school”-värderingar, vilket ju inte var så konstigt eftersom de kommer från ett katolskt land. Pojkar skulle vara pojkar och flickor flickor. ”Stå inte och gråt, var en man” fick man höra en del, säger Dani.

Dani beskriver sin uppväxt som kärleksfull; föräldrarna var bra på att kramas och på att visa känslor. Men ibland tröt tålamodet gentemot de busiga syskonen. Ibland blev det bråk – ofta högljudda sådana, med skrik och smällande i dörrar.

– Jag kunde bli rädd för det. Det har jag med mig. Jag vill inte att min son ska vara rädd för mig eller inte våga göra saker för att han tror att jag ska bli arg, säger Dani.

Därför anstränger han sig för att tygla sitt eget temperament:

– Jag försöker tänka på att jag och min son inte riktig förstår varandra än, han är ju bara två år och kan några enstaka ord. Jag försöker också vara mer närvarande i mitt barns liv än vad mina föräldrar var, säger Dani.

Vi kommer alltid att uppmuntra honom att vara nyfiken och själv välja vem han vill vara.

Dani tror inte att hans son kommer att gå miste om något för att han uppfostras normkritiskt. Däremot oroar han sig för att sonen kommer att utsättas för grupptryck och press från omvärlden på att vara på ett visst sätt – precis som det var för honom själv.

– Som kille skulle man passa in, vara tuff, ha dom rätta kläderna, hålla på med hiphop och spela fotboll. Mitt sätt att gå mot strömmen var att låta håret växa ut och spela dödsmetall i stället. Då fick man höra glåpord och killarna tyckte att man såg ut som en tjej, säger Dani.

Annons
Annons

Magnus med sonen Felix.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Min son hade absolut haft det svårare om han hade växt upp när jag var barn,” säger Magnus.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Om sonen någonsin känner av en sådan press hoppas Dani att han ska prata om det.

– Vi kommer alltid att uppmuntra honom att vara nyfiken och själv välja vem han vill vara, säger Dani.

Magnus med sonen Felix.
Magnus med sonen Felix. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Magnus Kron är 48 år, bor i Stockholm och jobbar för ett fackförbund. Han har två barn – en son på nio år och en dotter på elva.

Den största skräcken är ju den där bilden av att ingen kommer på kalaset.

Även Magnus är orolig för sin son, Felix, som inte är någon ”tuff sport-kille”. Han gillar att spela tv-spel och har några kompisar som han ofta umgås med en i taget. Det innebär att han ibland glöms – eller väljs – bort av klasskompisarna.

– Jag är såklart rädd för att han ska bli ensam. Den största skräcken är ju den där bilden av att ingen kommer på kalaset, säger Magnus.

Just vid kalas kan könsnormer dras till sin spets, menar Magnus. När barnen var små bjöds hela klassen in, men så snart de blev lite äldre började föräldrarna göra urval: ibland efter kön, ibland bjuds enbart de som är med i fotbollslaget.

– I många situationer är det ju lättare att vara en sådan där spring i benen-pojke som kan slå en straff, då kommer man automatiskt med i ett socialt sammanhang.

”Min son hade absolut haft det svårare om han hade växt upp när jag var barn,” säger Magnus.
”Min son hade absolut haft det svårare om han hade växt upp när jag var barn,” säger Magnus. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Han kommer kanske att gå miste om en stark gemenskap i ett stort kompisgäng.

Magnus och hans sambo bjuder ofta hem klasskompisar för att hjälpa sonen på traven med det sociala. Magnus tror inte att Felix själv lider av att inte vara inkluderad i det där riktiga killgänget, men som pappa tänker han på framtiden.

– Att han inte är en fotbollskille gör att han kommer lite vid sidan av. Han kommer kanske att gå miste om en stark gemenskap i ett stort kompisgäng, ett sådant som håller ihop i 20 år och mer. Men förhoppningsvis kommer hans umgänge att bli som mitt – lite färre vänner men med långa vänskapsband.

Magnus tror att det i dag finns mer plats för pojkar som inte helt passar in i normen.

– Min son hade absolut haft det svårare om han hade växt upp när jag var barn. Men jag tror inte att det ser ut så i dag. Det är mer okej att att vara annorlunda, och jag tror inte att tjejer söker alfahannar längre. Jag hoppas det i alla fall, säger Magnus.

Dani och Jörgen heter egentligen något annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons