Eric Rosén och pappan, som han skrivit en bok om
Eric Rosén och pappan, som han skrivit en bok om Foto: Staffan Löwstedt och Privat

Pappa var mördare – kunde inte sluta älska honom

Eric Roséns pappa mördade sin vän. Men han slutade aldrig tro på sin son, och hans son slutade inte tro på honom. För SvD skriver författaren och journalisten Eric Rosén om kärlek som trotsar död och klass.

Uppdaterad
Publicerad

Jag står och fryser i en skogsdunge nära Hällbyanstalten utanför Eskilstuna. Där inne satt min pappa i fängelse i många år.

När jag var 17 dömdes han för att ha dödat en av sina vänner med ett 40-tal knivhugg. Den fällande domen beskriver ett brutalt mord. Minst två olika knivar ska ha använts. Troligen också någon typ av tillhygge. Ett avtryck i blod, från min pappas fot, placerar honom på brottsplatsen.

Pappa säger att han inte minns. Han vidhåller det ända fram till sin död 2008. I ett förhör 1997 svarar han lakoniskt: ”Tydligen är det så. Jag kan inte avvisa fotavtrycken.”

Eric Rosén, tillbaka vid Hällbyanstalten där hans pappa satt av sitt fängelsestraff.
Eric Rosén, tillbaka vid Hällbyanstalten där hans pappa satt av sitt fängelsestraff. Foto: Staffan Löwstedt

Pappa var alkoholist och narkoman. Ångest och dåliga nerver. California White, bensodiazepiner och amfetamin. Under hela mitt liv tillsammans med honom var han en skuldsatt missbrukare. Jag har inte sett honom gå till jobbet en enda gång. Den frihet han såg i ruset gjorde honom ofri och oförmögen i nästan varje annat sammanhang.

Lika mycket som jag minns kanylerna minns jag hur han sjöng för mig

Annons

En dålig pappa, skulle de flesta säga. För mig är det inte lika självklart. Lika mycket som jag minns kanylerna jag hittade i hans byrålåda minns jag hur han sjöng för mig när jag inte kunde sova. Jag minns hans doft av tvål och tobak. Värmen när min kind vilade mot hans jeansskjorta. Pappa lärde mig spela flipperspel och uppmuntrade mig varje gång jag lärde mig nya uttryck på engelska. Han tog med mig och min bror till biblioteket och till olika museum så ofta han orkade, skjutsade mig i sin skrotfärdiga Saab när vi skulle åka och bada.

Han var alltid påverkad, aldrig helt nykter, i de där ögonblicken. Men vi var tillsammans och jag var imponerad.

Annons

Pappa växte upp i en fin familj. Föräldrarna var adliga båda två, precis som alla andra på hans sida av släkten. Längre tillbaka i tiden finns en berömd hovläkare, en hovfotograf och en hel del andra tjusigheter. Min farfar var poet och redaktör, verksam på Norrköpings tidningar. Pappa förväntades naturligtvis åstadkomma något värdefullt också han. Kanske kunde man acceptera att han inte blev som någon av de viktigaste släktingarna på oljemålningarna där hemma. Men att han efter flera självmordsförsök och ännu fler behandlingshem skulle bli förtidspensionär i en nedgången tvårummare i miljonprogramsområdet Årby i Eskilstuna låg inte i korten.

När han var ung förlovade sig pappa med en adlig kvinna som han aldrig var riktigt förälskad i. Han trodde att det skulle tillfredsställa föräldrar och släkt. Det gick inget vidare. Några år senare träffade han min mamma, och den gången var det kärlek och inte bakgrund som gjorde att de hittade varandra. Hon föll för hans personlighet, beroendet till trots. Pappas missbruk, och det faktum att han misslyckats så kapitalt med det mesta i sitt liv, gjorde att hans släkt kunde acceptera henne.

När jag var liten besökte jag pappa varannan helg, en timme och 45 minuter tog bussen från Nyköping till Eskilstuna. Resten av tiden bodde jag och min bror hos mamma. Hon är nykterist, har arbetarklassbakgrund och är föreningsmänniska. Precis som pappa intelligent och med humor, men på väldigt många sätt pappas motsats. Det som verkligen förenade dem under min uppväxt är fattigdomen. Vi bodde i Nyköping, i ett litet miljonprogram, utan pengar. Avsaknaden av dem tog enormt mycket plats.

Annons
 Eric Rosén i miljonprogramsområdet Årby i Eskilstuna
Eric Rosén i miljonprogramsområdet Årby i Eskilstuna Foto: Staffan Löwstedt

Ord som kronofogde och betalningsföreläggande tog mycket tidigt plats i min vokabulär. De sista dagarna innan barnbidraget betalades ut åt vi mest havregrynsgröt eller burkravioli. Ibland tände vi stearinljus för att obetalda fakturor gjort att elen stängdes av. Till slut blev vi också vräkta från vår lägenhet.

Båda mina föräldrar krisade. Mamma blev sjuk i en svår depression, sängliggande och orkeslös. Pappa var pappa, alltid i kris. Det mesta kändes meningslöst.

Jag var ett socfall, med allt vad det innebär.

Klassresor bär ofta prägeln av revansch. Men så var det inte för mig. Även om jag kände mig underlägsen andra och skämdes över hur vi hade det i min familj så trodde jag på mig själv. De flesta trodde på mig. Vid sidan om erfarenheter av fattigdom och missbruk fick jag med mig något annat. Något som också har med klass att göra men som är svårt att sätta fingret på. Trots att pappa var en fattig, skuldsatt alkoholist och narkoman utstrålade han tron på att han förtjänar att ges någonting. Det har han överfört på mig. Mitt i vår stinkande lägenhet, där lukten från både disken och kylskåpet gjorde att man undvek köket, var jag övertygad om att jag inte bara skulle kunna bli någonting, utan att jag dessutom skulle kunna välja själv.

Vi fick flytta in i en lägenhet som socialen tillhandahöll. Pengar till mat. Jag fick en kontaktperson, ett slags extrainsatt manlig förebild eftersom pappa inte fungerade som en. Med honom skulle jag prata, fika och spela badminton. Det skulle minska min vilja att göra inbrott i källarförråd och stjäla sprit från barer, bland annat. Vi byggde upp en tillit oss emellan, och bara det gjorde att det blev jobbigare att vara destruktiv. Ännu en person som investerade i mig var ännu en person jag inte ville göra besviken.

Annons

Jag var ett socfall, med allt vad det innebär av hjälp och stödinsatser.

Ordet brukar användas nedsättande, men om jag inte hade fått vara ett socfall hade jag troligen beskrivits som något väsentligt ledsammare i dag. Pappa var förstås också ett socfall, en pundare, en kostnad och belastning. Men hans problem kunde inte lösas med behandlingshem och offentliga insatser.

Annons

Pappa ville så gärna se missbruket som ett rationellt val.

En av pappas favoritdiktare var Gunnar Ekelöf och man kan kanske låna några ord från honom för att beskriva hur pappa krasst förhöll sig till missbruket: ”Fisken vet att masken döljer en krok/men hugger ändå”.

Pappa formulerade sig själv så här i ett av sina brev från fängelset:

”Jag har inställningen att när nu livet är en så kort tillfällighet så är det förnuftigt att söka lycka. Själv har jag tyckt mig inse att det säkraste sättet att uppnå lycka är att ta genvägen via droger. På så vis uppnår jag mitt mål utan att ha kämpat, väntat och länge byggt upp till denna lycka. Utan att ha försakat.

Annons

[…]

Annons

Är den ’nyktra’ upplevelsen bättre än den man har i ett rus? Kanske, men den kan vara svår att uppnå! Jag har valt den säkrare vägen till lycka. Tror jag! Det finns sannerligen inget som säger att jag tänkt rätt – de allra flesta tänker helt annorlunda i detta fall. Trots allt sitter jag ju i fängelse, nu när jag borde vara en stillsam pensionär.”

När jag som ung fick det brevet tyckte jag att det trots allt var ett begripligt sätt att förhålla sig till världen. Sakligt. När jag läser det i dag möter jag bara en absurd och orimlig pose. ”Jag har valt den säkrare vägen till lycka.” En dåres försvarstal. Men pappa ville så gärna se missbruket som ett rationellt val han gjort efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra. Han ville övertyga mig om att han inte saknade agens.

Det finns en längtan som hela tiden försöker ta sig över murarna och in i cellen.

Annons

Pappa spärrades in för knivdådet. Trots det tappade jag inte min övertygelse om att jag var på väg att bli författare, regissör eller något annat viktigt. Även om jag kände mig underlägsen andra och skämdes över hur vi hade det i min familj så trodde jag på mig själv. Pappa också. Han berättade om konst och kultur, skrev brev från fängelset om hur glad han var att jag skulle bli en stor författare. Han länkade samman min framtid med sådant som släktingarna en gång åstadkommit, kopplade mig till min farfar och till intellektuella han tidigare umgåtts med.

Min mamma har också alltid stöttat mig. Och utmanat mig. Hon har tvingat mig att tänka och tycka, att förklara mig och att lyssna. Att visa andra hänsyn. Hon har dessutom kämpat för att ge mig all den trygghet hon kan. Genom sitt sätt att vara har hon visat att man klarar mycket mer än man någonsin tror. Utan detta hade jag inte funnits alls.

Fyrverkeritårtor vid Hällbyanstalten. Kanske lämningar från anhöriga som vill låta de på insidan ta del av festligheterna.
Fyrverkeritårtor vid Hällbyanstalten. Kanske lämningar från anhöriga som vill låta de på insidan ta del av festligheterna. Foto: Staffan Löwstedt

Rättsprocessen placerade till slut min pappa på Hällbyanstalten. Det var dit jag åkte för att besöka honom, och fick sockerkaka som han hade bakat tillsammans med andra interner. Det var, mig veterligen, första gången han överhuvudtaget bakade något. Det var där han skrev breven till mig och läste allt jag skickade till honom. Vår dialog kom mig närmare honom, hans tankar och idéer än någonsin tidigare. Det var där han höll sig nykter. Åtminstone en stund.

Nu står jag åter utanför anstalten, tillsammans med fotografen Staffan Löwstedt som ska ta en bild till den här texten. Men anstalten är ett skyddsobjekt, den får varken fotograferas eller ens beskrivas i text. Det är därför vi står i skogsdungen.

Vid mina fötter ser jag plötsligt rester efter stora fyrverkeripjäser. När jag tittar mig omkring ser jag fler och fler. Jag kan inte kan veta säkert, men jag gissar vad det är för lämningar. Här har anhöriga till någon av de internerade ställt sig för att skjuta upp nyårsraketer så att personen de håller av ska få ta del av festligheterna fast de befinner sig på insidan.

Jag kunde ändå inte kunde sluta älska honom.

Jag har lätt att föreställa mig det. För mig är en dömd alltid mer än sitt brott och straffet angår så många fler än den fängslade. Det finns en längtan som hela tiden försöker ta sig över murarna och in i cellen. Jag har alltid försökt åstadkomma det där, att kärleken ska leta sig in till pappa och smitta honom som ett leende. Laga honom lite grann.

Länge höll jag fast vid tron att pappa var oskyldig. Under rättegången och även efter domen. Att han en dag skulle få upprättelse. Men i längden kunde jag inte fortsätta att lura mig själv.

Jag hade inget annat val än att förlika mig med tanken att min pappa gjort sig skyldig till ett fruktansvärt brott – och att jag ändå inte kunde sluta älska honom.

Efter reklamen visas:
Elvakaffet med Eric Rosén

Eric Rosén, tillbaka vid Hällbyanstalten där hans pappa satt av sitt fängelsestraff.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 3

Eric Rosén i miljonprogramsområdet Årby i Eskilstuna

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 3

Fyrverkeritårtor vid Hällbyanstalten. Kanske lämningar från anhöriga som vill låta de på insidan ta del av festligheterna.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 3