Annons

Blir slagen – men beter sig inte som ett offer ”ska” göra

Fadern av Elisabeth Hjorth.
Fadern av Elisabeth Hjorth. Foto: Anders Wiklund/TT

Pappan har fått sparken och nu tar han ut sin vrede på familjen med våld och förnedring. Men hans lilla flicka är en förbrytarsjäl som inte låter sig böjas.

Elisabeth Hjorth skriver både skört och kraftfullt om utsatthet som skapar ett benhårt motstånd.

Under strecket
Publicerad

Fadern

Författare
Elisabeth Hjorth
Genre
Prosa
Förlag
10TAL

96 s.

En flicka som vägrar böja sig under tystnaden. En pappa som kan förvandlas till en Fader. Våldet. Vuxenblivandet. Det våldsamma i vuxenblivandet och så det alldeles specifika våldet som pappa står för när han förvandlas till Fadern.

Elisabeth Hjorth har skrivit en tunn och tät berättelse om att vara barn. En monolog om att vara en flicka i en familj helt kontrollerad av en fars explosiva aggressivitet. Den är ett prosalyriskt frammanande av den maktlösas position och av revolten som gror i flickhjärtat. Hon bär en sax i sin ficka, hennes mun öser ur sig ord, hon pratar och pratar, trots att hon slår fast redan i inledningen att ”Det bara är de tysta som kan älskas”. En dag ska hon krossa allt – gården, hela samhället.

Familjen bor i en bruksort någonstans i Småland, pappan har fått sparken från fabriken och försöker nu tukta skogen och sin familj som ständigt väcker hans vrede med sina små tillkortakommanden. Som att låta en kran stå och rinna … Men flickan låter sig inte böjas, inte foga sig, det är bara hon som vet att de, syskonen, är gårdens gisslan.

Annons
Annons

Exakt hur den yttre verkligheten runt jaget ser ut blir aldrig riktigt tydligt.

Elisabeth Hjorth har tidigare använt sin känslighet för språkets klang och rytm i mer berättande romaner. Som i den om Karin Boye, ”Nattens regn och dagens möda” som kom förra året, eller om en psykos framkallad genom religiös fanatism i ”Hängivelsen”. Men debuterade som poet med diktsamlingen ”Kärnfamiljen”.

”Fadren” är något emellan. Tematiskt finns spår från de tidigare romanerna: kvinnoblivandet, den inre röstens gränslöshet, religiositet, makt, men den är mer lyrisk än berättande. Flickan frammanar med språket den värld som hon lever i och Hjorth vilar i tomrummen, i det outsagda mellan orden. Exakt hur den yttre verkligheten runt jaget ser ut blir aldrig riktigt tydligt. Flickan kan vara ett fosterbarn, i alla fall fjärmar hon sig från den familj som hon lever i. Syskonen inte är hennes syskon, kvinnan som sover om dagarna och arbetar på lasarettet på nätterna kallar hon sina syskons mamma. Framför allt delar hon upp en far i Fadern, den straffande, våldsamma och pappa, en rädd och liten man, men kärleksfull.

Starkast är partierna när de drömska bilderna möter det hårt konkreta.

I korta stycken skrivs rädslan fram, barndomens klaustrofobiska instängdhet i ett välordnat samhälle som inte vill veta av vare sig babblande flickor eller familjetragedier. Där finns en gudstro, mer förlamande än förlåtande, en uppifrån pådyvlad Jesus som går stick i stäv med den förbrytarsjäl som flickan odlar som sitt främsta vapen mot tystnaden och våldet.

Annons
Annons

Syskonen är ömsom allierade, ömsom fiender. Mamma sover, eller viker undan i en oantastlig fördragsamhet. Pappa är tafatt och lika rädd som flickan, tills han slår över och blir fadern och bestraffar.

Elisabeth Hjorth skriver både skört och kraftfullt om den där utsattheten som samtidigt växer till ett benhårt motstånd, mycket större än någon räknar med ska rymmas i en tanig liten flickkropp. Hon är bökig, obekväm, inte alls gullig och inte alls så tystad som ett offer ”ska” vara.

På så sätt sprängs ändå den förlamande tystnaden som hotar att kväva henne.

Starkast är partierna när de drömska bilderna möter det hårt konkreta. När skeenden förankrade i den yttre världen gestaltas lyriskt blir det isande, kryper innanför skinnet. Det finns också något storslaget mitt i det avskalade, just hur flickupproret och hämndbegäret samsas med en ömsint empati med den som inte kan annat än våld. Flickan är större än någon annan, men hon är också fastfrusen i ett barndomsland som kommer att följa med henne. Det som sker där kommer aldrig att gå ur kroppen.

Elisabeth Hjorth skriver på samma gång inifrån sin jagpersons flickposition och med den vuxna kvinnans ord genom flickmunnen. På så sätt sprängs ändå den förlamande tystnaden som hotar att kväva henne, en liten glimt av ljus sipprar in i det ödsliga barndomslandet. Trots att det nog är för sent att göra barndomen lycklig, så som flickan undrar om det ännu är tid till, finns ett på-andra-sidan, och ett språk att hantera den tidens upplevelser med.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons