Annons

Pappor: ”Vi måste bli bättre än våra föräldrar”

Augustin Erba (mitten), som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son. Det gör även Edward blom, mat- och kulturskribent liksom författaren Theodor Kallifatides.
Augustin Erba (mitten), som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son. Det gör även Edward blom, mat- och kulturskribent liksom författaren Theodor Kallifatides. Foto: Gunilla Kinn Blom, Sandra Löv, Caroline Andersson

Misstag, omvälvande kärlek och lärdomar från livets hårda skola. I flera antologier skriver kända svenskar brev och berättelser till sina barn. Böckerna vittnar om en föräldrageneration som vill göra ett bättre jobb än sina föregångare.

Under strecket
Publicerad

Augustin Erba, som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son.

Foto: Sandra Löv Bild 1 av 4

”Att göra saker till en berättelse innebär att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå”, säger Jenny Rickardson, psykolog på Karolinska Institutet.

Foto: Martin Runeborg Bild 2 av 4

Elcim Yilmaz var redaktör för antologin ”Brev till min dotter” som gavs ut 2017 (Forum).

Foto: Gabriel Liljevall/Forum bokförlag Bild 3 av 4

Maxida Märak (artist), Mia Skäringer (skådespelare m m) och Alexandra Pascalidou (författare, programledare m m) är några av dem som medverkar i ”Brev till min dotter”.

Foto: Johan Nilsson/TT, Björn Larsson Rosvall/TT, Staffan Löwstedt Bild 4 av 4

Augustin Erba, som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son.

Foto: Sandra Löv Bild 1 av 1

Att bli förälder är livsomvälvande, på ont och gott. För den som får ett nyfött barn i sin famn kan kärlek och förundran åtföljas av isande skräck och svåra frågor. Hur ska jag kunna skydda mitt barn från allt ont? Hur ska jag göra för att inte bli som mina egna föräldrar? Hur är man en bra förälder?

I den nya antologin ”Till min son” skriver journalisten och författaren Augustin Erba om sin egen såriga barndom, med föräldrar som slog honom och inte förmådde att visa kärlek, och om självhatet som har följt honom sedan dess. Han skriver om rädslan för att föra vidare detta till sina barn – och om dagen då tonårssonen hade misslyckats på ett matteprov.

”Och du kom hem och hatade dig själv. Jag hade kämpat så hårt, inbillade jag mig, för att du aldrig skulle känna den press som jag hade växt upp med, och så hade jag ändå lyckats föra vidare den svarta sörjan till nästa generation. Kanske har jag aldrig hatat mig själv så mycket som i det ögonblicket.”

Augustin Erba, som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son.
Augustin Erba, som är redaktör för antologin ”Till min son”, bidrar själv med ett öppet brev till sin son. Foto: Sandra Löv
Annons
Annons

– Jag ville att min son skulle kunna läsa texten och sedan, när han känner självhat, så kan han tänka ”vänta nu, det här kanske jag har fått av pappa”. Att han inte känner att han måste bära det själv, säger Augustin Erba.

Radioprataren Kalle Linds text om kuken blandar folkbildning och humor med ett allvarligt budskap: att män måste ta ansvar för sin sexualitet.

Han är redaktör för boken, som innehåller texter av 13 svenska män, från författaren Theodor Kallifatides till mat- och kulturskribenten Edward Blom.

Sportjournalisten Olof Lundh skriver om hur han vill att hans föräldraskap inte ska präglas av samma tystnad som hämmade relationen mellan honom och hans egen pappa. Radioprataren Kalle Linds text om kuken blandar folkbildning och humor med ett allvarligt budskap: att män måste ta ansvar för sin sexualitet. Regissören Baker Karim skriver både roligt och hjärtskärande om hur han önskar sina barn en annan, bättre pappa, ”inte någon som rids av sina inre dämoner varje natt”.

Själv har Augustin Erba fokuserat på historien om en misslyckad uppkörning, för att visa visa hur självhatet kan ställa till det i vardagen:

”Det är som om en ridå av svart slem dras ner framför mitt ansikte och jag kan inte tänka, knappt fungera […] Jag hoppas att du aldrig behöver må så dåligt över något som är så meningslöst som ett körkort.”

– Det finns råd utspridda här och var, det finns förmaningar och det finns krav. Men framför allt finns berättelser som man kan ta med sig mycket ifrån, både om man är – eller ska bli – pappa. Eller om man är barn, och funderar på de stora frågor i livet, säger Augustin Erba.

Annons
Annons

”Att göra saker till en berättelse innebär att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå”, säger Jenny Rickardson, psykolog på Karolinska Institutet.

Foto: Martin Runeborg Bild 1 av 1
”Att göra saker till en berättelse innebär att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå”, säger Jenny Rickardson, psykolog på Karolinska Institutet.
”Att göra saker till en berättelse innebär att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå”, säger Jenny Rickardson, psykolog på Karolinska Institutet. Foto: Martin Runeborg

Jenny Rickardson är psykolog på Karolinska Institutet och håller med om att berättelsen är ett effektivt sätt att nå fram med sitt budskap

Det blir lättare att visa sig svag eller sårbar, och det är ju det finaste man kan göra i en relation.

– Att göra saker till en berättelse innebär att det blir mycket lättare att ta till sig och förstå. Det blir inte så uppfostrande, inget ”så här ska du leva ditt liv”. Och när man engagerar fler sinnen, som att man blir berörd eller kan se scener framför sig, så går budskapet lättare in. Man minns det, säger hon.

En annan drivkraft till att vilja skriva ner sin historia i brevform kan vara ren dödsångest – att man är rädd att man ska dö innan man har hunnit berätta om allt det viktiga för sitt barn. Det var huvudskälet till att antologin ”Brev till min dotter”, från 2017, kom till.

Redaktören Elcim Yilmaz fick veta att hon hade fått cancer och kanske skulle dö. Hon hade ingen kontakt med sin familj, som har utsatt henne för hedersförtryck, och levde ensam med den då fyraåriga dottern.

– Jag hade inte hunnit berätta ett skit för henne. Jag började göra listor över alla böcker som hon skulle läsa, men då blev jag också tvungen att berätta varför hon skulle läsa dem. Varje grej blev som en liten story.

Annons
Annons

Elcim Yilmaz var redaktör för antologin ”Brev till min dotter” som gavs ut 2017 (Forum).

Foto: Gabriel Liljevall/Forum bokförlag Bild 1 av 1

Jag har ingen mamma som jag kan ringa och fråga någonting över huvud taget.

När Elcim Yilmaz fick veta att hon skulle överleva föddes idén att be andra kvinnor skriva texter utifrån premissen ”om du visste att du skulle dö om några månader, vad skulle du då vilja berätta för din dotter?”.

Bland de medverkande kvinnorna finns skådespelaren Mia Skäringer, artisten Maxida Märak och journalisten Alexandra Pascalidou, och många av berättelserna handlar om svåra barndomsupplevelser.

Elcim Yilmaz tror att sådana erfarenheter väcker ett behov att formulera vem man vill vara som förälder.

– Jag har ingen mamma som jag kan ringa och fråga någonting över huvud taget. Det enda jag har att gå på är väldigt dåliga saker, och dem kan jag inte använda i sitt föräldraskap. Och då måste man hitta nya vägar fram. Jag tror att det blir viktigare för oss vingklippta att skriva eller söka efter människor som kan vägleda oss.

Elcim Yilmaz var redaktör för antologin ”Brev till min dotter” som gavs ut 2017 (Forum).
Elcim Yilmaz var redaktör för antologin ”Brev till min dotter” som gavs ut 2017 (Forum). Foto: Gabriel Liljevall/Forum bokförlag

Augustin Erba är inne på samma linje:

– Jag tror att den självrannsakan som präglar många av texterna kommer sig av att många av oss som har haft det besvärligt när vi växte upp, känner att ”det får inte bli så här en generation till”. Barn ska inte behöva känna sig oälskade och inte få den uppmuntran och kärlek de behöver, bara för att jag som förälder inte har gjort mitt bästa eller inte har tänkt efter eller tittat på mitt eget föräldraskap.

Annons
Annons

Maxida Märak (artist), Mia Skäringer (skådespelare m m) och Alexandra Pascalidou (författare, programledare m m) är några av dem som medverkar i ”Brev till min dotter”.

Foto: Johan Nilsson/TT, Björn Larsson Rosvall/TT, Staffan Löwstedt Bild 1 av 1

Psykologen Jenny Rickardson menar att det är bra att definiera vad man vill med sitt föräldraskap, men att det inte får stanna där.

Kraven på föräldrarna ökar, liksom ängsligheten, för hur ska man veta vad som är rätt?

– Det är absolut en viktig process att sätta sig ner och fundera kring ”vad har jag för värderingar, vad vill jag förmedla?”. Nästa sak är vad man gör med det. Det blir inte så meningsfullt om man inte gör något som signalerar de här värderingarna. Det är beteendet som räknas.

Men varför kommer dessa böcker just nu? Varför är det just dagens föräldrageneration som väljer att skärskåda sig själva på det här sättet? Jenny Rickardson tror att det kan hänga ihop med samhällsutvecklingen i stort, där vi har gått från att värdera plikt till att fokusera på personlig utveckling.

– I dag säger många föräldrar till sina barn att ”du kan göra vad du vill, bli vad du vill – livet är öppet”. Men det skapar också ångest, för samtidigt som det kan bli hur bra som helst innebär det också jättemånga möjligheter att göra fel. Kraven på föräldrarna ökar, liksom ängsligheten, för hur ska man veta vad som är rätt?

Maxida Märak (artist), Mia Skäringer (skådespelare m m) och Alexandra Pascalidou (författare, programledare m m) är några av dem som medverkar  i ”Brev till min dotter”.
Maxida Märak (artist), Mia Skäringer (skådespelare m m) och Alexandra Pascalidou (författare, programledare m m) är några av dem som medverkar i ”Brev till min dotter”. Foto: Johan Nilsson/TT, Björn Larsson Rosvall/TT, Staffan Löwstedt

Det är också knepigt att bena ut om skrivandet är till för barnet eller föräldrarna. För Elcim Yilmaz var det lika viktigt att skriva för att själv försona sig med att hon kanske skulle dö, som att dottern och människorna runt henne skulle få ett slags karta inför framtiden.

– Och kanske är det ett helt annat kapitel i boken som någon annan kvinna har skrivit som kommer att vara viktigast för min dotter. Jag vet ju inte vem hon kommer att växa upp och bli.

Augustin Erba menar att skrivandet kanske inte är till för barnet i stunden, men att resultatet kan bli en text som man kan återvända till i vuxen ålder för att bättre förstå sin förälder. Själv fick han ett kvitto på att skrivandet var värt mödan när han gav texten till sin 16-årige son.

– Han gick in på sitt rum och läste den. Sedan kom han ut, och vi höll om varandra i fem minuter. Allt arbete med antologin var värt det, bara för att få det ögonblicket.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons