Annons

Par i uppror gör Schillers rövarsaga aktuell

Med Friedrich Schillers yviga ungdomsverk Rövarbandet som avstamp har duon Jens Ohlin och Hannes Meidal skapat ett nutida, angeläget drama om tonårsrevolt på Unga Dramaten. Publiken rycks med av det politiska upprorstemat.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

1700-talets allongeperuker och krås möter The Rolling Stones. ”I’m free to do what I want any old time” ekar det i Elverkets fräckt Kleinblå scenrum. Mick Jaggers och Keith Richards sångtext får osökt spegla det uppror mot auktoriteter som den blott 23-årige Friedrich Schiller skildrade i sin pjäs Rövarbandet från 1782, skriven sju år före franska revolutionen.

Och sällan har en ung publik – ja, även den med silver i håret – verkat så koncentrerat indragen i en teaterupplevelse som i den bio-långa Rövare på Unga Dramaten. Även om en äldre dam redan efter första repliken under en föreställning viskade högt: ”Det här har inte Schiller skrivit.”

– Kanske var hon upprörd, eller också lättad, säger Hannes Meidal roat.

Han spelar den unge, oälskade Franz von Moor i pjäsen och står bakom den radikala bearbetningen tillsammans med regissören Jens Ohlin. Det är en samspelt duo som har gjort en rad spännande uppsättningar på olika Stockholmsscener. 2005 iscensatte de enaktaren Kafka på Strindbergs Intima teater, två år senare – som en del av nätverket Limbo – monologen Trompe l’oeil, fritt efter Albert Camus. Minnesvärd är också Den bergtagna, efter Victoria Benedictsson, och den fysiska filosofilektionen Moral science club (tillsammans med Hamadi Khemiri) som blev en publikdragare på Judiska teatern 2009.

Annons
Annons

– Vi gillar att prata, det händer roliga grejer, säger Jens Ohlin.

Idén att uppdatera Rövarbandets Sturm und Drang bottnar i Jens Ohlins minnen av en uppsättning på Angeredsteatern 2002 där dramatikern Klas Abrahamsson hade vävt in en dagspolitisk vinkel med Göteborgskravallerna som fond. Det väckte nyfikenhet på originalpjäsen hos ”läsecirkeln” Ohlin–Meidal.

– Vi var helt utmattade efter läsningen. Pjäsen är mättad med starka känslor och sirligt språk, har fem akter och rövarbandet är på 25 personer. Här finns ett enormt driv men också en spretighet.

Hannes Meidal jämför med August Strindbergs ungdomsverk Mäster Olof:

– Övermodet, ilskan och spontaniteten går igen. Det är som om pjäsen skriver sig själv. Vilket är lockande.

I borgarsonen Schillers pjäs finns en tydlig polarisering mellan de två rikemanssönerna, som kämpar om faderns gunst. Karl von Moor är den idealistiske frihetshjälten (och den unge Strindbergs idol) medan brodern Franz är skurken.

Jens Ohlin och Hannes Meidal problematiserar rollfigurerna och deras motiv, men menar att Schillers pjäs är en bra utgångspunkt för att diskutera politik utan att hamna i partifållor eller moralpredikningar. Uppsättningen väcker frågor om frihetens och individualismens pris.

Danilo Bejaranos självmedvetne, cyniske upprorsledare Karl tycks ha genomskådat sitt eget uppsåt när han anför sitt unga blivande ”rövarband” av prydliga skolelever i Biskop Thomas frihetsvisa: ”Frihet är det bästa ting, som KÖPAS kan all världen kring”. Friheten har alltså blivit en vara, inte något man söker.

Annons
Annons

– Ja, vi är själva fortfarande ambivalenta inför många av pjäsens frågeställningar. Var går gränsen för din frihet och min frihet? reflekterar Meidal och Ohlin, som tror att också en yngre publik tilltalas av att få fundera över komplexa resonemang.

Kostymerna betonar att vi alla är del av ett socialt rollspel, där man delvis väljer sin identitet. Emma Mehonics åtrådda Amalia kliver i och ur sin krinolin som vore den ett skal. Hannes Meidals Franz kommenterar sin egen utstyrsel som för att väcka publiken: ”Jag märker att ni sitter och stirrar på spännena på mina benkläder. Nu tänker jag använda dem som en metafor. Vet ni vad det är för något? Nej, det vet ni inte.”

– Det är befriande att få vara mästrande från scenen, och lustfyllt att vända på föreställningar om lågstatus och högstatus. Franz är på botten men beter sig som vore han på toppen – gränslöst förfördelad, men aldrig något offer. Det är också roligt att använda kontrasten mellan 1700-talskostym och machoattityd, säger Hannes Meidal och tillägger med ett generat skratt:

– Rollen smittar mitt privatliv. Jag märker hur jag kan tänka: ”Skriv vad du vill, det skiter väl jag i”.

Sedan de började bearbeta pjäsen har en rad händelser aktualiserat dess tematik om uppror, våld och ideologiskt motiverat dödande. De nämner den arabiska våren, morden på Utøya, inringandet av Usama bin Ladin, ungdomskravallerna i England. I pjäsen finns också referenser till 1970-talets Röda armé-fraktion.

– Vilken typ av maktobalans berättigar ett våldsamt uppror? Vem vill definiera sig som maktlös?

Annons
Annons

I pjäsen har Karls och Franz pappa gjort sig rikedomar på vapenaffärer. Men lingvistiska kullerbyttor förflyttar hela tiden den moraliska problematikens kärna. Karls och hans vänners berättigade indignation bemöts inte utan bestraffas.

– Vi ville vara noga med att ”rövarna” inte är fullfjädrade våldsverkare från början, utan visa på den destruktiva växelverkan som uppstår mellan dem och det etablissemang de möter, och som radikaliserar båda, säger Jens Ohlin.

Den grupp Karl samlar runt sig har egentligen ingen gemensam agenda. Karls privata fadersuppror verkar mindre futtigt i ljuset av en kamrats politiska och moraliska överbyggnad. Andra vill vara del av en gemenskap eller nå självrespekt.

Bilderna från sommarens kravaller i England triggade igång Meidals och Ohlins tankar om klasstillhörighet och marginalisering. Som när en miljonärsdotter i skoluniform plundrade en butik, eller en perukförsedd domare mötte en ung åtalad i luvjacka i rätten. Att skoluniformerna på scenen för tankarna till Harry Potters värld är också ett sätt att undvika klichébilden av revoltörer.

Programbladet till Rövare innehåller en rad autentiska citat utan avsändare. Publiken måste ta ställning till sakinnehållet, utan att veta om tanken är formulerad av Hitler, Gandhi, Reinfeldt eller Schiller själv.

Schiller har blivit känd för sitt frihetspatos, men hans pjäser innehåller en påtaglig ambivalens mot revolten som väg till lycka. Samma frågetecken blir hängande i luften på Elverket.

– Det skulle vara intressant att lyssna på diskussionerna efter föreställningen. Vem är förövare och vem är offer? Vem väcker sympatier? Vem kan Franz vara idag, eller Karl? De är så spännande karaktärer – tänk om de fick en egen tv-show, säger Hannes Meidal leende.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons