Annons
Krönika

Per Wästberg:Paris lät sig inte fångas i text förrän efter ett halvsekel

Parisbor vid cafébord på Champs-Élysées, 29 april 1951.
Parisbor vid cafébord på Champs-Élysées, 29 april 1951. Foto: TT

Min 17-årssommar i Paris förflöt i en dimma av litteratur, erotiska drömmar, försök att bli ett med stadens aura och skriva något som inte tidigare sagts.

Under strecket
Publicerad

Gula västarna-protester i Paris den 31 augusti.

Foto: Alfonso Jimenez/TT Bild 1 av 1

Sex år efter kriget kom jag till Paris. Husen var ännu inte ursprungligt ljusgrå. André Malraux drev igenom en stortvätt. De var översållade med kulgropar, ärren påminde om tyskarna liksom husen där judiska familjer plundrats och släpats till Hôtel Lutetia, Gestapos högkvarter och tortyrcentrum, och vidare till Auschwitz. Trehundra skyltar påminner om dem och om skolorna som tömdes på judiska barn. Minns Louis Malles mästerliga film ”Au revoir les enfants”.

På Boulevard Saint-Martin 20 märks en skylt över filmpionjären Georges Méliès, ”uppfinnare av talrika illusioner”. En av dessa var en film från rättegången mot den judiske, falskt anklagade kaptenen Dreyfus 1894; att hans oskuld inte var en illusion, därom var Méliès övertygad. Så förbjöds också hans film i många år.

Den rättegången bevistades av Theodor Herzl, staten Israels andlige fader, som då blev hängiven sionist. Ty om religiös tolerans var otänkbar i de mänskliga rättigheternas födelseland, var den omöjlig överallt – följaktligen blev Israel en sista tillflykt, menade han. I dag ökar de antisemitiska hatbrotten.

Annons
Annons

Gula västarna-protester i Paris den 31 augusti.

Foto: Alfonso Jimenez/TT Bild 1 av 1

Den katolska grundskolan i mitt grannkvarter spikar upp lunchmatsedeln och det vattnas i munnen på den som minns den svenska skolans falukorv och spagetti.

Les Éditions de Minuit, motståndsrörelsens midnattsförlag, ligger kvar på minsta sidogatan till Rue de Rennes. Men Charles Trenet, Jacques Prévert, Édith Piaf och Juliette Gréco har tystnat, och Comédie-Française spelar inte Jean Anouilh utan Lars Norén. Vägg i vägg har Hôtel Racine, där jag hade det enklaste studentrum inne på gården, fått fem stjärnors lyx.

Paris är ett inre landskap från min tidiga läsning: ”De tre musketörerna”, ”Les misérables”, ”Pappa Goriot”, ”Nana”, ”Le spleen de Paris”. Min sjuttonårssommar i Paris förflöt i en dimma av litteratur, erotiska drömmar, försök att bli ett med stadens aura och att skriva något som inte tidigare sagts. Vilket var omöjligt, så jag väntade över ett halvsekel med att återge mina upplevelser.

Gula västarna-protester i Paris den 31 augusti.
Gula västarna-protester i Paris den 31 augusti. Foto: Alfonso Jimenez/TT

De gula västarna syns inte lika ofta på gatorna, men i ilska över fartbegränsningen ska de ha förstört radarkontrollerna längs vägarna till – enligt uppgift – en kostnad av cirka tre miljarder. Den katolska grundskolan i mitt grannkvarter spikar upp lunchmatsedeln och det vattnas i munnen på den som minns den svenska skolans falukorv och spagetti. Muslimska lärarinnor och sköterskor bötfälls om de inte visar hela ansiktet.

Regnet får grusvägarna att dofta. Platanerna samlar sina blad i högar och stoltserar med ny grönska. Äldre män i vita skjortor och hängslen spelar boule på gräset – likt början till en roman av Simenon. Utanför mitt lokala bageri läser tiggerskan Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen”. Om man dricker café au lait senare än till frukost anses man konstig, lär jag mig.

En rödhårig flicka säljer violer utanför Saint-Vincent-de-Paul. Inne i kyrkan vilar helgonet självt balsamerad på sin altaravsats. Han dog 1660 och håller i krucifixet med vilket han utförde de sista riterna för Ludvig XIII. Det luktar vissna blommor och rökelse. Ett anslag från 1907 meddelar att en bön som läses utantill för dem som var dag dör i världen ger den bedjande trehundra dagars respit i skärselden. Då var evigheten ännu hanterbar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons