Klaus Hessler arbetade tidigare på den stora fabriken, men den är inte kvar längre.
Klaus Hessler arbetade tidigare på den stora fabriken, men den är inte kvar längre. Foto: Nancy Jesse

Parkeringsplats ska rädda tyska spökstaden

Vockerode är en spökstad i östra Tyskland. När muren föll försvann arbetsplatserna och nu står hoppet till planerna på Europas största parkeringsplats för lastbilar. Kanske kommer jobben med den – men också de kringresande bordellerna.

Publicerad

I Vockerode finns fortfarande kraftverket från 1937 kvar. Där gjorde man gasturbiner. Efter murens fall stängdes det ner. På en dag blev över 1 000 människor arbetslösa. Många begav sig till väst. Kvar blev pensionärer och människor utan jobb.

Vockerode ligger tio mil söder om Berlin. Intill en av Europas mest trafikerade autostrador. Där står lastbilarna i rader. Så kallade ”kosackbordeller”, kringresande bordeller, kantar vägrenen. Resan ner mot kontinenten är lång. I Vockerode ska man nu bygga Europas största parkeringsplats för lastbilar – med tillhörande förlustelser.

Jag har fördomar, ser motell och bordeller, snabbmat och skräp framför mig, men erinrar mig samtidigt ett radioprogram jag hörde för ett par år sedan. En litteraturforskare berättade att lastbilschaufförer är på väg att bli en av de mest belästa yrkesgrupperna i Tyskland. På parkeringsplatserna byts hörböcker utan snobbism och urskiljning. Ingen bryr sig om kanon. ”Vad har du där?” ”Nora Roberts”. ”Var den bra?” Jag gillade ’Anna Karenina’ bättre”. ”Nu lyssnar jag på jag en läkare som förför en sjuksköterska. Den är helt okej. Sen ska jag lyssna på en som heter ’Underkastelsen’. Den handlar om Paris, tror jag – det är omöjligt att uttala författarens efternamn”.

Chaffisarna berättade att när radions skval och eviga reklamslingor börjar gå en på nerverna och hemorrojderna gör sig påminda efter hundratals timmar i hytten, lyssnar de på böcker. Jag tyckte mycket om det reportaget.

I Vockerode syns inte en människa. De två krogarna är stängda, ungdomsgården riven, affären nerlagd, gatorna är tomma, överallt ruiner, överväxta hus och rader av tomma lägenheter med pangade fönster och gamla gardiner som fladdrar i den nykläckta våren.

Annons

Väst är inte hela världen.

När Merkel sa Wir schaffen das, Vi klarar det, landande 800 flyktingar i Vockerode. Nästan lika många av ursprungsbefolkningen – eller säger man urinvånarna? – var redan till 75 procent arbetslösa. Det kan inte ha varit så smart.

I dag är ingen ute och går. Det är en spökstad. Det är inte bara tröstlöst, det känns nästan hotfullt. Egentligen vill jag träffa någon som bekräftar mina fördomar. Det skulle bli ett bra reportage. Men jag vet ju vad man tycker om journalister och ”lögnpressen”. Det här var kanske en riktigt dålig idé. Ur ett fallfärdigt rivningshus kliver en vildsvinsfamilj.

1/3

Klaus Hessler jobbar med en ny Trabant.

Foto: Nancy Jesse
2/3
Foto: Nancy Jesse
3/3

Schäferhundar morrar vid Klaus Hesslers hus.

Foto: Nancy Jesse.

På en lerig väg i utkanten av byn skäller två schäferhundar. Det lyser ur ett garage. Jag kliver ur bilen och knackar på. Hundarna morrar. Framför mig står Klaus Hessler, kanske är han en en typisk Ossi, en typisk östtysk?

Han bjuder mig in i sin verkstad. Först säger jag att jag är en svensk turist som förirrat mig. Östtyskar brukar gilla svenskar. Men sen erkänner jag. Och han skrattar och berättar. Han är så typisk som man kan bli, säger han. Självständig, och har lärt sig att börja om flera gånger. Först vid murens fall och sedan när floden Elbe svämmade över 2002.

Annons

– Då förlorade vi verkligen allt, vattnet dränkte halva byn, berättar Klaus. Och de flesta av oss fick strida länge med försäkringsbolagen.

Han var 19 år när muren föll och har absolut ingen lust att åka till väst.

– Varför skulle jag det? Jag vill åka till Balatonsjön eller Prag, precis som vi gjorde innan muren föll. Väst är inte hela världen.

Han har alltid jobbat med Trabant. Först på den stora fabriken. Men Trabant hade ingen chans mot västtyska Mercedes. Precis som Afri Cola inte överlevde Coca Cola. Det finns tusen exempel. Det var många år fulla av besvikelser. Nu har han sin egen verkstad. Han har två kullar barn, de äldre är redan i arbetslivet, dottern säljer skor och tycker inte han är klok med sina Trabant-bilar. De yngre barnen har ingen riktig relation till bilen och tycker att han är cool.

I en utdöende spökstad med drygt 1 300 invånare är 800 flyktingar för många.

Klaus Hessler gör fyra bilar om året och säljer dem för 10 000 euro. Det är äkta vara, tvåtaktsmotor och allt. Han går runt. Bästa reklamen är Facebook.

Annons

– Man vet att jag finns, säger han. Numera vet alla vad jag gör.

– VI har alltid arbetat så hårt det bara går. Och betalat skatt och ännu mera skatt. Min pappa är 87 år och har en skitpension. I väst får man 400 euro mer i månaden i pension, säger han. Är det rätt?

Men det är ju så mycket dyrare där, försöker jag. Det viftar han bort.

Parkeringsplatsen som man ska bygga tycker han är bra. Och jag tänker: hur förtvivlad måste du inte vara om du tycker att en parkeringsplats är helt okej. 700 lastbilar med tillhörande förlustelser på ängen framför köksdörren?

Men det säger jag inte. Det känns som om jag kan vara ute och cykla där.

Vad han röstar på är en hemlighet, säger han. Men tillstår att det var bättre förr.

Är du ostalgiker, som de som känner nostalgi vid tanken på det forna Östtyskland?

– Jo det är jag nog, jag tänker inte rösta i EU-valet, trots att min fru säger att det är viktigt.

Och flyktingarna?

– I en utdöende spökstad med drygt 1 300 invånare är 800 flyktingar för många, säger Klaus. Här fanns inget att göra för oss. Vad ska de ta sig till? De har inte gjort mig något, men vi blev osäkra. Jag har aldrig varit rädd i Vockerode, men nu kör jag mina barn till skolan. Man vet ju aldrig.

Annons
1/2

”Murens fall förde ingenting gott med sig. Vad fick jag för det? Några ynkliga bananer. Och så nu alla ’Muttis’ flyktingar. Nej, fy fasiken.”, säger Manuela.

Foto: Nancy Jesse
2/2

Både Manuela och hennes son Falk ser fram emot parkeringsplatsen för långtradare som ska byggas i Vockerode.

Foto: Nancy Jesse

På Bäckergasse står Manuela och blåser cigarettrök ut genom fönstret. Hon pratar med sin son Falk och jag får gärna ställa några frågor. De ser båda fram emot parkeringsplatsen.

– Äntligen lite liv i luckan. Det kommer att innebära arbetsplatser och kanske en affär, en restaurang, de måste ju äta och sova och tja, det kommer att bli jättebra.

Även bordellen som planeras?

– Haha, det är jag för gammal för, säger Manuela och skrattar.

– Men inte jag, säger Falk och vi skrattar allihop.

– Allt försvann med kraftverkets nerläggning, det slukades av väst. ”Mutti” Merkel har inte varit bra för Tyskland, säger Manuela. Jag har slutat rösta.

Falk säger emot:

– Vi kan ju resa nu, jag ska till Kroatien i sommar – sånt var omöjligt förr. Jag vill inte ha muren tillbaka.

– Din pappa jobbade jämt, han var elmontör, han tjänade så lite pengar trots att han alltid jobbade. Nej, det är bara fattigdom, säger Manuela. Murens fall förde ingenting gott med sig. Vad fick jag för det? Några ynkliga bananer. Och så nu alla ”Muttis” flyktingar. Nej, fy fasiken.

Annons

– De har aldrig gjort oss någonting, försöker Falk. Det är bara rykten, inget hände, säger Falk.

– Nä kanske det, men man blir i alla fall rädd. Plötsligt var de fler än vi.

– Lägg ner det där mamma.

– Ja, kanske får man räkna med ett par bråkstakar överallt. Men hellre muren än några bananer.

1/3

Herr Böttcher äger ett tiotal lamor.

Foto: Nancy Jesse
2/3

”Parkeringsplatsen ger arbetstillfällen”, säger Böttcher.

Foto: Nancy Jesse
3/3
Foto: Nancy Jesse

Jag far förbi husen där flyktingarna bor, ser alla förklistrade brevlådor, men inte en själ. Hade gärna gått på krogen Det ylande svinet, men det är tillbommat.

I utkanten av staden ligger en alpacka-gård. Där träffar vi herr Böttcher. Han har haft lamor sedan 2011, och han försäkrar mig att de inte spottar på människor, bara på varandra för att markera hackordning. Han introducerar sina lamor med namn och visar stamtavlorna.

– Det räcker med att se dem i ögonen för att förstå vilket väsen som bor där inne. Där ser du Superstar, henne skulle man kunna ha på cirkus.

Men det har han inte. Böttcher har jobbat med funktionshindrade barn i hela sitt liv. Nu har han och hans fru gått i pension och har ett tiotal djur.

– Hit kommer dagisbarnen och vi går på trekkingturer i skogen. Jag tar också med mig Superstar till ålderdomshemmet. Hon är så fin med demenssjuka.

Annons

Och så presenterar han lilla Estelle, hon är född samma dag som den svenska prinsessan, berättar han, namnet var en självklarhet.

Det bästa som har hänt oss efter murens fall var paradoxalt nog översvämningarna.

Herr Böttcher ser också fram emot parkeringsplatsen.

– Vockerode är en död stad. Det måste hända något, vi måste få bort ruinerna. Parkeringsplatsen ger arbetstillfällen och flyktingarna kan inte bara sitta vid vägen. Det skrämmer folk. Man har rivit ungdomsgården, ingenting lever, ingen affär, ingenting, folk sitter i sina hus och skrämmer upp varandra.

Herr Böttcher berättar att han röstar i alla val.

– Redan innan muren föll var jag politiskt aktiv för att reformera DDR, vi träffades i hemlighet, var säkert övervakade.

– Det bästa som har hänt oss efter murens fall var paradoxalt nog översvämningarna. Då hälsade folk på varandra, alla hjälpte till, släpade sandsäckar och lagade mat. Det var en stor gemenskap. En fin tid. Nu har vi inte ens en fotbollsförening. Vad vi behöver är ett gemenskapsprojekt. Där vi lär känna varandra igen. Något som gör folk mindre rädda för framtiden – och för varandra.

1/2
Foto: Nancy Jesse
2/2
Foto: Nancy Jesse

Klaus Hessler jobbar med en ny Trabant.

Foto: Nancy JesseBild 1 av 10
Foto: Nancy JesseBild 2 av 10

Schäferhundar morrar vid Klaus Hesslers hus.

Foto: Nancy Jesse.Bild 3 av 10

”Murens fall förde ingenting gott med sig. Vad fick jag för det? Några ynkliga bananer. Och så nu alla ’Muttis’ flyktingar. Nej, fy fasiken.”, säger Manuela.

Foto: Nancy JesseBild 4 av 10

Både Manuela och hennes son Falk ser fram emot parkeringsplatsen för långtradare som ska byggas i Vockerode.

Foto: Nancy JesseBild 5 av 10

Herr Böttcher äger ett tiotal lamor.

Foto: Nancy JesseBild 6 av 10

”Parkeringsplatsen ger arbetstillfällen”, säger Böttcher.

Foto: Nancy JesseBild 7 av 10
Foto: Nancy JesseBild 8 av 10
Foto: Nancy JesseBild 9 av 10
Foto: Nancy JesseBild 10 av 10