Annons

Maria Ludvigsson:Partiledardebatt med en mot-takt

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Löfven var sig lik. Det gick inget vidare.

Under strecket
Publicerad

Partiledardebatter är bra public service. Därmed inte sagt att alla partiledardebatter är bra. De blir aldrig bättre än gängse politiska liv. Kvällens Agendadebatt var ungefär som förväntat.

Vid ett tillfälle sade Annie Lööf passande ungefär ”detta låter som en auktion” – och det gjorde debatten under större delar. Nära nog varje partiledare sade uttryckligen ”jag är beredd att skjuta till ytterligare pengar på….” och så vidare. Detta är signifikant för det politiska läget och partiernas självpåtagna roller; politik har kommit att handla om budgivning och köpslående. ”Vem satsar mest” görs till huvudfråga. Men det intressanta och enda vidkommande är hur respektive parti prioriterar, det vill säga vad man inte vill lägga mer pengar på, utan mindre. Att flera av partiledarna dessutom sade ”jag är beredd att etc” är illavarslande. En politiker är inte och ska inte vara en person med uppgift att spendera statskassans pengar. 

Höjdpunkterna står numera KD:s Ebba Busch Thor för. Bottennoteringar tar statsminister Löfven hand om. Medan Busch Thor är närvarande, skarp och tydlig är Löfven märkligt frånvarande. Hans inlägg följer som alltid en given mall.

Annons
Annons

Först kommer ett påstående, som följs av ett ”det är helt uppenbart”. Därefter kommer ”det finns ett alternativ (till oss) och det är högerkonservativa”, varpå han nickar mot Åkesson och Kristersson. Därpå några kryptiska meningar om vad man gjort eller inte gjort och att det är så det är. Inlägget avrundas med ett ”Låt mig göra klart, att sånt här, löser man, tillsammans.” Vid ett tillfälle uttrycker statsministerns något helt autentiskt: ”Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?” I den stunden tycktes Löfven helt igenom äkta. Han undrade verkligen vad han skulle ta sig till och han vände sig till Jonas Sjöstedt.

Vulgärretoriken blev Sjöstedts bidrag. Han försökte förklara integrationsproblemen med arbetskraftsinvandring som i sin tur orsakas av kapitalister som vill utnyttja svaga människor. Samme Sjöstedt lyckades också förklara att en ”öppen rasism” skulle komma från konservativt alternativ till januaripartierna. Detta fick Ebba Busch Thor att byta till engelska och utbrista ”I will not stand it!”.

Per Bolund var ny. Han får fler chanser.

Medan stora delar av debatten främst visar gradskillnader av socialdemokrati (vem lägger mest pengar) är Ulf Kristersson den som gör skillnad mellan å ena sidan vad politik kan och ska göra, å andra sidan vad företagande eller människor ska göra. Som en mot-takt till en överproducerad låt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons