Annons

”Partiledarnas tal röjer den stora förnekelsen”

Klimatförändringarna negligeras av partiledarna trots att vi sedan flera decennier vet vad som händer med klimatet. Detta blir extra tydligt under veckan i Almedalen då varje parti har möjligheten att visa upp sin politik och sitt fokus. Det skriver klimatdebattören Staffan Laestadius.

Under strecket
Publicerad

Löfven, Åkesson och Kristersson diskuterade inte klimathotet i sina tal i Almedalen. Det är ofrånkomligt att Isabella Lövin (MP) får det högsta betyget i min granskning, skriver Staffan Laestadius.

Foto: TT Bild 1 av 2

Staffan Laestadius.

Foto: KTH Bild 2 av 2

Löfven, Åkesson och Kristersson diskuterade inte klimathotet i sina tal i Almedalen. Det är ofrånkomligt att Isabella Lövin (MP) får det högsta betyget i min granskning, skriver Staffan Laestadius.

Foto: TT Bild 1 av 1
Löfven, Åkesson och Kristersson diskuterade inte klimathotet i sina tal i Almedalen. Det är ofrånkomligt att Isabella Lövin (MP) får det högsta betyget i min granskning, skriver Staffan Laestadius.
Löfven, Åkesson och Kristersson diskuterade inte klimathotet i sina tal i Almedalen. Det är ofrånkomligt att Isabella Lövin (MP) får det högsta betyget i min granskning, skriver Staffan Laestadius. Foto: TT

DEBATT | KLIMATPOLITIKEN

Valåret 2018 är inte vilket valår som helst. Sverige ska inte bara välja sina nya politiska ledare för de kommande fyra åren. Under mandatperioden inträffar dessutom på global nivå den vändpunkt som avgör om världen ska ha en rimlig chans att hantera det 2-gradersmål som Parisavtalet syftar mot; 1,5-gradersmålet, också nämnt i avtalet, är i praktiken redan överspelat. Det är nu vi väljer klimatframtid. Om fyra år kan det vara för sent.

I det läget borde man förvänta sig att de ledande politiska partierna i Sverige skulle ge väljarna en vägvisning över hur de vill hantera klimatutmaningen. Hur ska omsvängningen från dagens grava fossilberoende till en postfossil framtid med bibehållen eller annorlunda välfärd genomföras?

Annons
Annons

Jag har under flera år i SvD följt hur partiledarna hanterat klimatutmaningen i Almedalen. Dessa veckor är unika och fantastiska tillfällen i den svenska demokratin: varje riksdagsparti står i mediefokus en hel dag. Här har de chans att visa vad de prioriterar och hur de tänker utveckla landet.

Mitt sammanfattande betyg från de gångna fem åren är att klimatfrågan sopats under mattan. Även om där funnits variationer mellan partierna så har klimatförändringarna i huvudsak negligerats av partiledarna trots att vi redan för flera decennier sedan visste vad som händer med klimatet.

Men skillnaden nu, jämfört med till exempel valåret 2014, är att patientens tillstånd kraftigt försämrats. De globala utsläppen fortsätter att öka. Ökar gör också atmosfärens halt av CO₂, från 401,3 till 410,8 ppm (juni/juni). I mars 1958, när mätningarna startade, var halten 315,7 ppm. Klimatmedvetandets utveckling i Sverige under den gångna fyraårsperioden kan illustreras med den kraftiga accelerationen av bilförsäljningen (+48 procent, juni/juni) och vårt internationella flygande (+27 procent, maj/maj). Vår omställning, som måste ske med minst 7 procent utsläppsreduktion årligen, har knappast börjat.

Också i år har jag lyssnat till våra partiledare, granskat deras manus och tagit del av en mängd intervjuer. Mitt fokus har varit klimatet, andra får bedöma det övriga. Som forskare och författare om hur en omställning kan gå till, och väl insatt i vad vi står inför, blir jag för första gången rädd. Inte heller nu syftar partiledarna i gemen på klimatförändringarna när de talar om att läget är allvarligt.

Annons
Annons

Två av dem – Ebba Busch-Thor (KD) och Jimmie Åkesson (SD) – nämnde inte klimatet med ett ord i sina tal. Tre av dem – Kristersson (M), Björklund (L) och Löfven (S) – diskuterade i praktiken inte klimathotet i sina anföranden även om det nämndes en eller två gånger. Två av partiledarna, Sjöstedt (V) och Lööf (C) ägnade sig faktiskt substantiellt, om än i begränsad utsträckning, åt ämnet: 20 procent av vänsterledarens tal anknöt till klimatet och ungefär 8 procent av centerledarens. Bägge valde att anknyta klimatförändringarna till sina hjärtefrågor: för Sjöstedts del jämlikheten och för Lööfs småföretagandet. Det är oantastliga ståndpunkter, men de är långt ifrån tillräckliga för att hantera klimatomställningens utmaningar som också måste tydliggöras för väljarna. Den typen av kopplingar är rentav av missledande: det räcker inte att som Sjöstedt enbart hänvisa till storföretagen och de rika i den kommande omställningen. Inte heller entreprenörskap, forskning och innovationer, som Annie Lööf åberopar, kommer att bli tillräckliga. Sådant behövs alltid och är viktigt, men vad som nu behövs är att skapa politiska och ekonomiska förutsättningar att introducera allt vi redan vet och kan. Och, inte minst, att våga säga att vi alla kommer att bli inblandade i det som ligger framför oss; inte bara den andre, den rike eller den fule.

Isabella Lövin (MP) avvek från de övriga. Hennes 40 minuter långa tal handlade i allt väsentligt om klimat och miljö och frågor med koppling till det. Illustrationerna till den rådande hetvågen, till de stora skyfallen i Japan och till de plastberg som nu översvämmar världen var rikliga och bröt mot den tystnad som rått bland politikerna i Almedalen under den gångna veckan; en tystnad som skiljt sig från det engagemang runt hållbarhet som övriga aktörer visade i Visby. Lövins tal präglades även av ett starkt generationsperspektiv.

Annons
Annons

Staffan Laestadius.

Foto: KTH Bild 1 av 1

Man kan hävda att också Isabella Lövin, trots sitt i särklass mest omfattande klimat- och miljöinriktade tal, valde att fokusera på de långsiktiga industriella satsningar som i linje med den nya klimatlagen nu kan skönjas. Hon valde att ducka för det svåra.

Nu är det inte bara våra partiledare som sviker i klimatmobiliseringen. Inte i någon intervju jag tagit del av har reportrarna från de stora medieföretagen seriöst närmat sig klimatfrågan. De partiledare som negligerat klimatet eller bara nämnt ordet, som Kristersson, Björklund, Lövén, Busch-Thor och Åkesson ställdes inte till svars. Och de som ändå något ägnat sig åt det, som Sjöstedt och Lööf, ombads aldrig precisera sin klimatpolitik. Lövins tal kommenterades som en överlevnadsfråga mer för partiet än för vårt samhälle.

Det är ofrånkomligt att Isabella Lövin (MP) får det högsta betyget i min granskning. Ingen annan är i närheten av att bli godkänd. Men den dystra rankinglistan är inte det viktigaste. Vad som till sist räknas är den samlade omställningskompetensen hos det garnityr av politiska ledare som ska göra upp om regeringsmakten i höst och vilka ”klimatmandat” det skaffar sig i valrörelsen.

Om Almedalstalen 2018 ska tillmätas någon betydelse för vad som ska dominera svensk politik under kommande fyraårsperiod, då är läget allvarligt. Vi förbereds inte på att det måste fattas stora omställningsbeslut. Än mindre ges vi en chans att värdera partiernas klimatstrategier.

Jag menar inte att frågor som gratis idrottsskola för barn, högre sommarlöner för sjuksköterskor och rotavdrag för inbrottslarm är oviktiga. Men om sju av våra åtta ledande politiker inte har en sådan simultankapacitet att de dessutom kan hantera omställningen till en livsform inom ramen för vad planeten tål, då är demokratin i djup kris.

Staffan Laestadius
professor emeritus i industriell utveckling vid KTH och ledamot i styrelsen för den partipolitiskt oberoende tankesmedjan Global Utmaning. Han är också författare till boken ”Klimatet och omställningen” (Borea, 2018)

Staffan Laestadius.
Staffan Laestadius. Foto: KTH
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons