Annons

RosenregimenPartnerns krukväxter och matlådor dödar relationen

De två unga kvinnorna Niko och Emmy har inte varit ihop särskilt länge, men Niko känner sig ändå kvävd av sin partners välskötta krukväxter och hälsosamma matlådor. Elin Bengtsson tar klivet från ungdoms- till vuxenbok och berättar om en relation som är på väg att bli olidlig.

Under strecket
Publicerad

Elin Bengtsson.

Foto: Sara Mac Key/Natur och Kultur

Elin Bengtsson.

Foto: Sara Mac Key/Natur och Kultur
Elin Bengtsson.
Elin Bengtsson. Foto: Sara Mac Key/Natur och Kultur

Rosenregimen

Författare
Elin Bengtsson
Genre
Prosa
Förlag
Natur & Kultur

220 s.

Jag sträcker ut handen mot spöket, förhållandet.” Niko har inte varit ihop med Emmy särskilt länge förrän just det här med att vara ”ihop” börjar jaga henne. Spöke, tänker hon, eftersom det känns som om det bara är hon som ser det – det märkliga med att vara i en tvåsam samborelation. För Niko, som nyss flyttat hemifrån till stadspuls och obundenhet, är den inre konflikten stor. Förälskelsen är stark, men det är hennes frihetslängtan också: ”Jag vet inte hur jag på samma gång ska kunna tillhöra Emmy och det som omger mig, samtidigt vara hennes och nattens.”

”Rosenregimen” är Elin Bengtssons tredje roman och den första som, såvitt jag kan se, inte ges ut som ungdomsroman eller ”för unga vuxna”. Att det är hyfsat godtyckliga gränsdragningar som görs, när man sorterar skönlitteratur i sådana fack, märktes redan med den förra romanen, den Augustnominerade ”Ormbunkslandet” (2016). Om jag ändå ska säga något om detta påstådda kliv från ungdomslitteratur till vuxen dito som Bengtsson nu gör, vill jag säga att det är ett steg som kommer – halvvägs. En kvardröjande air av ungdomsroman märks, den ligger i det svårfångade som kallas för ton och tilltal, och är förmodligen mest en känsla hos läsaren. Någon annan kunde kalla det för författarens förmåga att skriva kongenialt med sin huvudperson.

Annons
Annons

Samtidigt är ju striden – den mellan frihet och beroende – grundläggande hos människan: den dyker upp snart sagt överallt där kärlek finns.

Emmy har lägenheten full av välskötta krukväxter, däribland miniatyrrosor. Växterna, liksom matlådorna med hälsosamt innehåll, fungerar som ett slags symbol för det välordnade vuxenliv som hon lever; det som först lockar, och sedan kväver, Niko. Rosenregimen, så kan den tvåsamma levnadsordningen kallas. Man kan, med viss rätt, påstå att Elin Bengtsson med ”Rosenregimen” skildrar en konflikt som länge funnits i hbtq-världen; mellan queera ifrågasättanden av förhållandenormer och ett mer normativt ”anammande” av traditionella modeller för familjeliv. Samtidigt är ju striden – den mellan frihet och beroende – grundläggande hos människan: den dyker upp snart sagt överallt där kärlek finns.

Hur blir sprickan mellan två människor så djup, så fort? Det är ett välbekant mysterium att små skillnader mellan två personer i ett förhållande – det kan röra sig om nyanser; någon är lite, lite mer pedant än den andra som är lite, lite slarvigare – kan växa till en avgrundslik olikhet. Ju mer Niko markerar sin självständighet desto svartsjukare blir Emmy, och ju mer Emmy vill planera och kontrollera desto mer instängd blir Niko. Snart blir det olidligt, på det vis som Roland Barthes beskriver i ”Kärlekens samtal” (1977), att det ”ligger i kärlekssituationens natur att den blir outhärdlig så snart det första mötets hänryckning gått över.”

Elin Bengtsson är ovanligt skicklig på att skildra denna outhärdlighet utan att berättarjagets perspektiv blir det dominerande, det allenarådande. Istället gestaltar hon problemen i Nikos och Emmys förhållande på ett sätt som gör det möjligt att förstå båda kvinnorna; vad de stör sig på, vad de är rädda för, vad de längtar efter. Och med sin nära, okonstlade stilistik skriver hon också fram det som en självklarhet: hur kärleken och paniken finns där – samtidigt. Att gå är lika omöjligt som att stanna, att stanna lika omöjligt som att gå.
”Särskilt under isolerade eller påfrestande situationer utvecklar de som lever tätt inpå varandra ofta en ömsesidig fientlighet”, skriver Jenny Offill i sin roman ”Avd. för grubblerier” (2014), i en indirekt betraktelse över äktenskapet. Och det är just så smärtsamt att följa Niko och Emmy i en spiral, där de stegvis gräver sig allt djupare ner i oförmåga och förtvivlan. Till slut går det inte att kommunicera, det finns inget språk kvar som inte river upp såren: ”Det är omöjligt att säga ’Är du arg?’ på grund av den ilska själva frågan riskerar att frambringa.” Ja, herregud, Niko söker efter det som så många förtvivlade människor före henne gjort, ett nytt språk, ett som inte söndrar: ”För att inte strö språk i såren, inte måla språk på väggen, inte väcka det språk som sover.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons