Annons
Recension

Falling manPåträngande påminnelse

Falling man är, enligt Caj Lundgren, den första övertygande skildringen i romanform av attentatet mot WTC i New York, som ägde rum idag för exakt sex år ­sedan. Tonsäkert översatt och med en svindlande rörlighet befäster Don Delillo sin ställning som en av vår tids viktigaste diktare, menar han.

Under strecket
Publicerad

En person störtar från den norra skyskrapan i World trade center medan en annan ännu kramlar sig fast. Ohyggliga vittnesbilder efter terrorattacken mot byggnaden som nu åter väcks till liv i Don Delillos Falling man.

En person störtar från den norra skyskrapan i World trade center medan en annan ännu kramlar sig fast. Ohyggliga vittnesbilder efter terrorattacken mot byggnaden som nu åter väcks till liv i Don Delillos Falling man.

En person störtar från den norra skyskrapan i World trade center medan en annan ännu kramlar sig fast. Ohyggliga vittnesbilder efter terrorattacken mot byggnaden som nu åter väcks till liv i Don Delillos Falling man.
En person störtar från den norra skyskrapan i World trade center medan en annan ännu kramlar sig fast. Ohyggliga vittnesbilder efter terrorattacken mot byggnaden som nu åter väcks till liv i Don Delillos Falling man.

Falling man

Författare
Don Delillo
Genre
Övrig

Förlag: Atlantis

Ingen kan väl betvivla att ett omfattande och efterhängset trauma drabbade världsmakten USA:s folk när ett par självmordspiloter den 11 september för sex år sedan flög in i två av Manhattans skyskrapor och vållade en sällsynt förfärande variant av död och förödelse. Lika säkert var det givetvis att händelsen skulle bli litterärt gestaltad så snart chockvågorna någorlunda hunnit lägga sig.

För det första helt och hållet övertygande resultatet av den sortens försök har nu Don DeLillo svarat. Att han hade de allra bästa förutsättningar visste redan alla vi som hade läst hans mästarprov, den mer än åttahundrasidiga ”Underworld” (på svenska ”Under jord” 2001), en stark efterföljare till klassiker som John Dos Passos trilogi ”U. S. A.”. DeLillo sökte där återskapa en totalbild av mänskligt och samhälleligt liv i nationen under det förra århundradets andra hälft. Liksom sin store föregångare var han kraftigt påverkad av filmens berättarteknik – titeln ”Underworld” är också namnet på en fiktiv film av Eisenstein som i romanen återfinns i fragment efter 30 år och restaureras inför en gala­föreställning i Radio City Music Hall.

Annons
Annons

Falling Man heter den nya romanen, och den är liksom föregångaren mycket filmisk i sina snabba språng i tid och rum mellan människorna i en ganska ”normal” romanhandling och det större skeendet. Bildmässigheten är också mycket påtaglig – berättelsen om attacken mot World Trade Center börjar med den oväntade synen av ”en skjorta som kom ner ur det höga rökmolnet, en skjorta som fladdrade upp och svävade vidare i det knappa ljuset och sedan sjönk ner igen, ner mot floden”. Denna syn återkommer flera gånger, och på berättelsens sista rader faller skjortan på nytt, ”med armar som viftade för glatta livet”.

Idag, på sexårsdagen av katastrofen, kan beskrivningen av den sålunda läsas på svenska, tonsäkert översatt av Rebecca Alsberg. Med en svindlande rörlighet i tid och rum skapar DeLillo en total närvaro i miljöer och medvetanden – som i denna melodiskt mättade scenbild ur världsstadens doftande nattdunkel:

”De låg i sängen om nätterna med fönstren öppna, trafikbrus, röster som hördes lång väg, fem sex flickor som travade gatan fram klockan två på natten och sjöng en gammal rockballad som hon sjöng med dem, lågt, kärleksfullt, ord för ord, med samma betoningar, pauser och breaks, och det var hemskt att höra rösterna försvinna bort.”

Boktitelns ”Falling Man” är det artistnamn som efter den monumentala katastrofen används av en så kallad performancekonstnär med en oroande benägenhet att utan förvarning dyka upp här och där i stan – hängande från någon byggnadsdetalj med huvudet neråt, iförd kostym, slips och välputsade skor. Detta givetvis som en störande påminnelse om de ögonblick då människor föll eller tvingades hoppa ut ur de brinnande tornens lågor och rök – ”mänsklig desperation som dockteater, en kropps sista snabba andetag och vad den rymde”.

Annons
Annons

Med vad som är antingen en otäck slump eller en dold högre mening får hustrun i den splittrade familj som ger romanen sina ansikten strax efter katastrofen ta emot ett vykort från en vän i Rom som visar omslaget till skalden Shelleys epos ”Revolt of Islam” . Detta upprors realitet i nutiden blir till en tvångstanke hos henne. Parallellt med familjeskildringen och dess bilder av ”vanliga” människors tankevärld, relationer och hobbies får läsaren förskräckande inblickar i den martyrfilosofiska grunden för den självmordsträning som leder fram till det avgörande ögonblicket. ”De som kommer att dö har ingen rätt till sina liv bortsett från nyttan med att de dör.” Och byggdes inte tornen som drömmar om rikedom och makt som en dag skulle bli drömmar om ödeläggelse?

Don DeLillos gestaltning av sådana tankar och den verklighet som är deras rot och upphov har en tyngd och kraft som befäster hans ställning som en av de viktigaste diktarna i vår tid – den som präglas av ”de kultbetonade och ideologiskt grumliga moståndsrörelserna,/…/den rejvkultur som utmanar status quo med sin frånvändhet och sin alternativa produktion av social identitet”, för att citera vad Jan Söderqvist skrev i dessa spalter om ”Cosmopolis”, den närmast föregående i författarens nu dryga dussin av romaner. I skaran av sitt hemlands tolkar av samtidstänkandet har han i dagsläget få medtävlare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons