Annons

Bengt Kristensson Uggla:Paul Ricœur hämtade kraft ur tragedin

Den franske filosofen Paul Ricœur, som föddes för exakt 100 år sedan, genomlevde såväl de traumatiska världskrigen som personliga tragedier. Att konflikter är ofrånkomliga i det moraliska livet var också en grundbult i hans trots allt hoppfulla filosofi.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Paul Ricœur (1913–2005).

Foto: IBLBild 1 av 1

Paul Ricœur (1913–2005).

Foto: IBLBild 1 av 1
Paul Ricœur (1913–2005).
Paul Ricœur (1913–2005). Foto: IBL

I dag är det precis 100 år sedan Paul Ricœur (1913–2005) föddes. Mot bakgrund av att han var årsbarn med Nobelpristagaren Albert Camus (1913–1960) är det en tanke som ser ut som en händelse att vi i år samtidigt firar 200-årsjubileet efter den mest ryktbare bland skandinaviska filosofer, Søren Kierkegaard (1813–1855), en mäktig inspirationskälla för båda dessa franska filosofer.

Förväntningarna på det tjugonde århundradet var enorma. Det var som om mänskligheten stod inför en era då vetenskapen och förnuftet med automatik skulle generera en gyllene framtid av civilisation och humanism. Ingen som upplevde tidsandan 1913 – utom möjligen de som förläst sig på just tänkare som Kierkegaard och Nietzsche – kunde föreställa sig att man i själva verket stod på tröskeln till det som skulle komma att bli det blodigaste seklet i historien, ett århundrade då lika många människor skulle komma att dödas som sammantaget tidigare under mänsklighetens hela historia.

Annons
Annons

Den som kom till världen 1913 och fick leva ända till 2005 hade inte bara goda chanser att få uppleva ett välståndslyft som sannolikt är utan motstycke i världshistorien, utan också ett sekel då folkmorden fick en iskall effektivitet och grotesk skala som aldrig tidigare. Under 1900-talet kom civilisation och barbari att såväl konfronteras som smälta samman med varandra på ett lika brutalt som överraskande sätt, när civilisationer som framstått som ett bålverk för humanismen visade sig vara i stånd att utveckla det mest människofientliga barbari.

Ingen av de dominerande förändringarna under seklet lämnade Ricœur oberörd personligt eller professionellt. Fadern försvann i första världskrigets skyttegravar redan innan Paul ens kunde uttala hans namn. Efter att också ha förlorat sin mor växte han upp som föräldralöst barn i mellankrigstidens Europa. Så snart han blivit vuxen och etablerat sig som lärare i franska småstäder tvingades han under nästföljande världskrig snart fullfölja sin bildningsgång, med ett fåtal böcker men många intellektuella samtalspartners, i fångläger långt från hustru och tre barn, varav ett föddes under hans fångenskap.

Efter krigsslutet tjänstgjorde han som lärare i en skola i Chambon-sur-Lignon uppe i Centralmassivet där han undervisade judiska barn som överlevt Förintelsen – samtidigt som han arbetade febrilt på de fyra böcker som han planerat men inte kunnat skriva under krigsåren. Domarna i Nürnberg hade ännu inte fallit då Ricœurs första bok publicerades och han tillträdde sin första akademiska lärostol.

Annons
Annons

Som professor i Strasbourg såg han det som sin uppgift att vid denna historiens ”moraliska nollpunkt” efter andra världskriget undervisa studenterna om ”det sanna Tyskland”, det land som fött tänkare som Kant, Goethe, Schiller, Hegel, Husserl, Jaspers med flera. Här, och senare som verksam vid Sorbonne i Paris, upplevde han också konvulsionerna i efterkrigstidens Frankrike och engagerade sig djupt i ett vitt spektrum av politiska frågor som berörde allt från kriget i Algeriet och uppgörelserna med Vichyregimen till den tyska skuldfrågan och universitetens framtid. Vid sidan av de stora undersökningarna i ”Philosophie de la volonté” från denna tid möter man hans starka engagemang och samhällsintresse i antologin ”Histoire et vérité” (1955/1964).

Mot slutet av 60-talet hade han blivit rektor vid Nanterre-universitetet (Paris X), där han samlat vad Manuel Castells senare ska omtala som ett ”dream team” av kommande storheter som Touraine, Lefebvre, Croxier och Cardoso, men som också inkluderade Levinas och Dufrenne. När campuset på Nanterre förvandlades till studentupprorets epicentrum blev situationen dock ohanterbar för Ricœur, som lämnade scenen djupt besviken. Hans intensiva utbyte med strukturalism, psykoanalys och fenomenologi i det franska 60-talet fick sin hermeneutiska bearbetning i en antologi med den signifikativa titeln ”Les conflit des interprétations” (1969).

Efter några år på olika positioner landade Ricœur som professor vid University of Chicago, ett lärosäte som skulle bli den viktigaste basen för hans transatlantiska filosofiska projekt under 70- och 80-talen. Om Ricœurs tidiga filosofi primärt rört sig i ett fransk- och tyskspråkigt kognitivt landskap, så kom nu hans senare filosofi att systematiskt också involvera anglosaxiska traditioner. Bland analytiska filosofer fann han till sin glädje ett helt annat intresse för frågor om mänskligt handlande och språkets referens till en värld utanför språket.

Annons
Annons

De åtta studierna i den kompakta boken ”La métaphore vive” (1975), som trots sin oskyldiga titel i mångt och mycket var en uppgörelse med det strukturalistiska 60-talets antihumanism som han lämnat bakom sig i Paris, formar sig till vad han senare själv beskriver som ”ett fönster mot kreativitetens gåta”. I det stora trebandsverket ”Temps et récit” (1983–85) vidareutvecklar han denna tanke genom en filosofi om den mänskliga tiden som en ”tredje” tid som upprätthålls genom att man skriver in fenomenologins upplevda tid i den kosmologiska tidens obönhörlighet.

Den uppsjö av engelska boktitlar som från och med 70-talet fyllde hans litteraturlistor bidrog till att han uppfattades som något av en främmande fågel i Frankrike. Men när också de filosofiska berlinmurar som åtskilt analytisk och kontinental filosofi började rasa blev hans gränsöverskridande tänkande i själva verket en oundgänglig resurs för var och en som nu skulle orientera sig och korsa främmande territorier i ett nytt kognitivt landskap.

Ricœur var rastlöst verksam hela sitt liv, när ålder och sjukdom hindrade honom från att resa fortsatte han att skriva. Han rörde sig fritt mellan discipliner och världsdelar som kanske ingen annan, ständigt engagerad i att försöka ge ett kvalificerat filosofiskt bidrag oavsett om det handlade om behovet av en aids-etik, rättsfilosofiska utmaningar i ett postkommunistiskt Europa, amnestins problematik för gryende demokratier, bibeltolkningens och neurologins utmaningar eller frågor om demokratins postkommunistiska utveckling.

Annons
Annons

Vid mitten av 80-talet hade Ricœur råkat ut för den svåraste av förluster när sonen Olivier tog livet av sig genom att hoppa från ett hus i Saint Germain. Smärtan stegrades av att Olivier för Paul och hans hustru Simone var ett ”fredens barn”, förknippad med stora förhoppningar på grund av att han fötts efter familjens återförening sedan fadern kommit från krigsfångenskapen.

Mot bakgrund av sina egna tragiska livserfarenheter under ett sekel i tveljus skulle det kanske inte vara så underligt om Ricœur hade förlorat sin tro på människan. Men när han gång efter annan också i sin filosofiska reflexion återkom till sonens tragiska livsöde underströk han betydelsen av att filosofin lär av tragedin. Det som utmärker den tragiska hjälten är nämligen att denne, trots att andra krafter verkar styra över hans öde, förblir upphovsman till sina handlingar. Även om olyckan är det som dominerar tragedin, så uthärdas lidandet på ett ansvarigt sätt och upphäver inte det personliga initiativet. Man får aldrig glömma att den handlade människan är en lidande människan som blir offer för omständigheter – men det är samma lidande människa som, i antikens tragedier och Bibelns berättelser, igenkänner sig själv såsom handlande och ansvarig.

Ricœurs tal om den ”kapabla” människan, homo capax, innebär således inte någon naiv plädering för vare sig obegränsat handlingsutrymme eller inflatoriskt ansvar. I stället söker han tillvarata den mer komplexa förståelse av våra besluts räckvidd och handlingars inflätande i andra människors handlingar för att göra rättvisa åt hur det mänskliga handlandet konstitueras genom korrelationen av avsikter, orsaker och tillfälligheter.

Annons
Annons

Det är också mot bakgrund av denna filosofiska antropologi som man kan förstå Ricœurs moralfilosofiska överväganden i hans ”lilla etik”, som aldrig har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Detta kan hänga samman med bristen på spektakulära utspel, då det handlar om en mycket balanserad framställning där den 77-årige filosofen mödosamt utstakar en egen position, genom att ge och ta i ett ständigt utbyte med den filosofiska traditionen och samtiden. Etiken ger inga enklar svar, den bygger inte på en Princip och tar inte heller formen av en stor Teori, utan kan lämpligast karaktäriseras som en ”tankebana”, i linje med titeln till vad som kom att bli hans sista stora bok, ”Parcours de la reconnaissance” (2004).

Faktum är att Ricœurs ”lilla etik” – som sedan ett par år tillbaka finns att läsa i svensk översättning i ”Homo Capax. Texter av Paul Ricœur om etik och filosofisk antropologi” (Daidalos) – är en del av en större undersökning i vilken han systematiskt konfronterar analytisk och kontinental filosofi med varandra genom en språkfilosofisk, handlingsfilosofisk, narrativ och moralfilosofisk bestämningen av självet.

Även om denna etik blygsamt presenteras som ”liten” tar den läsaren på en omfattande resa. Inledningsvis slår han följe med Aristoteles i sin förståelse av etiken som en strävan efter det goda livet med och för andra i rättvisa institutioner. Ricœurs grundläggande moralfilosofiska arbetshypotes är att etiken (förstådd i Aristoteles mening som en strävan efter det goda livet) bör överordnas moralen (förstådd i Kants mening som universellt giltiga förpliktande normer). Det som gör livet värt att leva går alltid före moralens krav. Men i syfte att förhindra att den etiska strävan blir offer för subjektets illusioner, moralisk situationism eller ren godtycklighet behöver varje led av etiken prövas mot de moraliska normerna. I slutändan kommer moralen dock att lämna oss med en serie olösbara konflikter.

Annons
Annons

Genom att driva både universaliseringskravet och kontextualismens invändningar till sin spets söker Ricœur så tvinga oss tillbaka till den praktiska visdomen hos Aristoteles. Därmed försöker han också undvika den ”hegelska frestelsen” att etablera en oberoende tredje instans, Sittlichkeit (sedlighet). Genom det gångna seklets offer vet vi alltför väl vad som kan hända när ett folks anda perverteras, individer korrumperas och institutioner blir kriminella. I avsaknaden av såväl vetenskapliga lösningar som konsensus om vad som är det allmännas bästa är vi enligt Ricœur hänvisade till demokratin som ett ”system som accepterar sina motsägelser till den grad att den institutionaliserar konflikten”.

I det ”mellanspel” som inleder den sista och tredje delen av hans ”lilla etik” – och som är tillägnad ”Olivier, än en gång” – understryker Ricœur att tragedin kan lära oss moderna människor något om konfliktens ofrånkomlighet i det moraliska livet och nödvändigheten av ett slags ”tragisk visdom”, som vägrar att presentera en ”lösning” på moralens konflikter. Därför landar hans etik också i en praktisk visdom som tar formen av ”en urskiljning, eller snabb blick, för det handlande som är lämpligt i situationer av osäkerhet”.

För att fullfölja en sådan tankebana behöver man vägledas av hopp, men mot bakgrund av det gångna seklets erfarenheter förstår vi att detta hopp bara kan ta formen av en ”tragisk optimism”. Därför är det kanske ingen tillfällighet att de sista ord Ricœur sa i livet var ”à demain” – vi ses imorgon!

**Bengt Kristensson Uggla
**
Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons