Annons

”Påven bör rannsaka sig själv för sin genussyn”

Påve Franciskus ombord på planet på väg från Rom till Malmö i förra veckan.
Påve Franciskus ombord på planet på väg från Rom till Malmö i förra veckan. Foto: Elin Swedenmark/TT

Påve Franciskus skämt på planet från Malmö är inte oskyldigt, utan sänder signaler som förstärker synen på starka kvinnor som ett hot mot familjen. Ulla Gudmundson saknar den vilja till förändring som katolska kvinnor kräver.

Under strecket
Publicerad

Kulturdebatt

Mattias Lundberg har i SvD identifierat den medeltida drottning som påven Franciskus refererade till i sitt skämt om svenska kvinnor, så starka och kapabla att de skrämmer männen att söka fruar av annan nationalitet.

Men det räddar inte saken. Franciskus olyckliga skämt om kvinnor är tyvärr en del i ett mönster. Många liknande exempel finns. Jag hörde själv ett i Assisi 2013 (en kvinna vars son inte ville gifta sig fick rådet ”sluta stryka hans skjortor”). Jämför påvens reflekterande, nyanserade svar på andra frågor i planet från Sverige med det stereotypa svaret på frågan om kvinnlig prästvigning.

Ingen med inblick i den katolska kyrkan väntar sig att Franciskus ska göra revolution i den frågan. Det skulle splittra den kyrka som det är hans uppgift att hålla ihop. Men han har visat påtaglig oräddhet i andra kontroversiella frågor och gjort betydelsefulla uttalanden (inte minst rörande ekumeniken). Han kunde, utöver referensen till Johannes Paulus, ha lagt till något i stil med ”men Guds vägar är outgrundliga”. Det hade inte förpliktigat, men öppnat. Det hade också varit intressant att höra svaret på den följdfråga han inte fick: ”men Ni har sagt att kvinnor måste få en större ledarroll i kyrkan, hur vill Ni realisera den?”

Annons
Annons

I slutet av 2013 talade man, efter påvens uttalande på väg hem från Rio om en större roll för kvinnor, om en möjlig kvinnlig kardinalsutnämning i Vatikanen. Likaså om utnämning av en kvinna till nuntie (påvlig ambassadör) på någon multilateral post (exempelvis Europarådet), där kyrkliga uppgifter inte ingår i uppdraget. Ett namn som nämndes var den dåvarande högt kvalificerade kanadensiska Vatikanambassadörens. Av detta har blivit intet.

Katolska kyrkan tänker i sekler. Franciscus har tagit några steg, bland annat med tillsättandet av en utredning om kvinnliga diakoner i urkyrkan. Men man saknar den starka vilja till förändring som märks i utnämningen av kardinaler från tredje världen och i reformen av Vatikanens finansiella strukturer.

Påvens uttalande på planet från Sverige är inte oskyldigt. Det sänder signaler till en hierarki som behöver höra något helt annat. Det förstärker den syn som finns: att 1) starka kvinnor som vill utveckla sin personlighet blir ett hot mot familjen, och att 2) Marias upphöjda ställning och kyrkans feminina karaktär gör förändringar för levande kvinnor obehövliga.

Men i dag kräver katolska kvinnor att få tala i egen sak, bli lyssnade till och delaktiga, inte underordnade, i sin kyrka. Antologin ”Catholic women speak”, som togs fram inför familjesynoden 2015, visar att det inte bara gäller kvinnor i västvärlden utan också i Asien, Afrika och Latinamerika. Den breda rörelse av kvinnliga katolska teologer som växt fram efter Andra Vatikankonciliet vill, liksom befrielseteologin, bli erkänd i Rom.

Nu reser sig gummiväggarna kring Franciskus. Han förtjänar att hyllas för mycket, men inte att ursäktas för allt. Han är som vi andra (och som han själv framhållit) en människa, ett work in progress. Och när det gäller genussyn har han anledning till självrannsakan, i god ignatiansk tradition.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons