Annons

”Pensionerna är högre än vad systemet tål”

Närmare en fjärdedel av lönen sätts idag av till framtida konsumtion – det vill säga pension. Ändå hävdar ledande politiker att pensionerna är för låga. Men är det verkligen rimligt att staten tvingar oss att spara mer än vi redan gör? Den frågan ställer pensionsexperterna Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg.

Under strecket
Publicerad
En arbetsmarknad där lagar, avtal eller socialförsäkringar är anpassade till ett arbetsliv efter 65 års ålder, är en nödvändig förutsättning, skriver artikelförfattarna.
En arbetsmarknad där lagar, avtal eller socialförsäkringar är anpassade till ett arbetsliv efter 65 års ålder, är en nödvändig förutsättning, skriver artikelförfattarna. Foto: Henrik Montgomery/TT

DEBATT | PENSIONER

En våg av populism går genom Europa. I Sverige tar det sig bland annat uttryck i form av kritik mot det allmänna pensionssystemet, framförallt som klagomål på att det ger för låga pensioner. Nu senast Göran Persson i samband med Socialdemokraternas partikongress och i somras sa Stefan Löfven detsamma. En före detta och en nuvarande statsminister ser kortsiktiga politiska vinster med att angripa ett hållbart system.

Med ett annat perspektiv kan vi säga att pensionerna är för höga. Beräkningarna av återstående förväntad livslängd bygger på underskattningar som ger för låga delningstal och därmed högre pensioner än vad systemet tål. Nu är det ett slutet system, så med för höga pensioner triggas ”bromsen” och sänker automatiskt pensionerna.

Den samlade avgiften till det allmänna pensionssystemet och tjänstepensioner ligger idag kring 22-23 procent, det vill säga närmare en fjärdedel av lönen sparas/sätts av till framtida konsumtion. Är det rimligt med en högre sparkvot? Detta är ett obligatoriskt sparande och det finns många skäl till att pensionssystem är obligatoriska. Men för att bestämma nivån bör man fundera över hur man vill fördela sitt konsumtionsutrymme över livet. Den dryga femtedelen av lönen ger ersättningskvoter på drygt 60 procent av slutlönen om man går i pension vid 65 års ålder. Varför be staten att tvinga oss att spara ännu mer? Ett obligatorium är mer tvingande och begränsande i låga inkomstlägen än i höga.

Annons

En viktig egenskap i det svenska allmänna pensionssystemet är att det är ett slutet system, att det inte kan gå med underskott, vilket gör det finansiellt stabilt. Eftersom pensionssystem är så långsiktiga – man börjar betala till systemet i unga år och får ut pension först 50, 60, ja kanske 70 år senare – är stabiliteten ytterst viktig för tilliten till pensionssystemet.

Den långsiktiga utvecklingen med fallande ersättningskvoter i det allmänna systemet beror i allt väsentligt på att den förväntade livslängden ökar för varje ny årskull som går i pension. Ökande förväntad livslängd gör att pensionsinbetalningarna måste räcka till fler år och pensionen blir därmed lägre, allt annat lika. En lösning är att arbeta mer, att gå i pension senare. Socialdepartementet har nyligen följt upp Pensionsåldersutredningen från 2013 och lagt förslag på att pensionsåldern ska höjas. Förslaget är att en så kallad riktålder ska införas. Denna ska följa förväntad medellivslängd och bestämma vid vilken ålder man tidigast kan ta ut pensionsförmåner. Vi har ingen bestämd pensionsålder men den tidigaste åldern är idag 61 år. Denna föreslås höjas till 62 år 2020 och 63 år 2023 för att därefter följa riktåldern. Om dessa förslag antas av riksdagen är det ett steg i rätt riktning. Fortfarande idag uppfattas 65 års ålder som en naturlig utträdesålder, även om denna norm har försvagats. Men sedan 1998 (då dagens pensionssystem infördes) har återstående förväntad medellivslängd vid 65 års ålder ökat med 2,4 år, medan medelpensionsåldern har minskat med 0,4 år. Förslaget innebär att två tredjedelar av livslängdsökningen används till ökat arbete.

Garantipension kan man få först vid 65 års ålder. Även denna föreslås höjas, till 66 år 2023 för att följa riktåldern från och med 2026.

Alla kan inte arbeta längre; tunga arbeten och hälsa kan sätta käppar i hjulen för ett förlängt arbetsliv. Vi vet att risken för både sjukdom och mera permanent arbetsoförmåga ökar med stigande ålder. Det är därför viktigt att åldersgränserna i övriga socialförsäkringar, exempelvis sjukpenning och arbetslöshetsersättning, också justeras uppåt, något som också föreslås i Socialdepartementets promemoria. Vidare föreslås att den så kallade las-åldern, åldern då anställningsskyddet upphör, idag 67 år, höjs till 69 år.

Väljer man denna väg, att försöka senarelägga utträdet från arbetslivet, betyder det att bördan av en åldrande befolkning läggs på pensionärerna. De får betala i form av mindre fritid. Dock är det så, att även med ett senare utträde enligt Socialdepartementets förslag, kommer de som idag är yrkesverksamma att få fler år som pensionär än dagens pensionärer.

Det finns fler sätt att försöka lösa pensionsproblemet med en åldrande befolkning än att arbeta mer och längre. De olika sätten ger olika effekter på fördelningen mellan generationer och vem som får bära ”bördan” av en ökande livslängd.

• Man kan öka avgiftssatsen. Då faller bördan på den arbetande delen av befolkningen. Detta är – och har varit – vanligt i förmånsbestämda system. Det leder lätt till en expansion av systemet förbi ett rimligt och hållbart system. Det gamla ATP-systemet är ett talande exempel.

• Man kan öka skatterna eller minska offentliga utgifter. Bördan faller då på dem med inkomster, tyngst på de yrkesverksamma. Exempel här är Norge, som har ett system liknande vårt men som inte är slutet, och garantipensionen i Sverige.

• Man kan öka statsskulden. Det innebär en lånefinansiering av dagens pensionärers konsumtion. Bördan faller på kommande generationer, som inte har rösträtt eller ens är födda ännu. Frankrike och Italien kan tjäna som exempel.

• Man kan minska pensionerna. Bördan faller på pensionärerna. Finland, Norge och Sverige är exempel.

• Man kan öka arbetslivet. Bördan faller på dem som får minskad fritid. Danmark, Frankrike och Tyskland är länder som beslutat om höjningar av utträdesåldern. I Finland, Norge och Sverige hoppas man på att incitamenten i aktuariemässiga beräkningar (genom kopplingen avgift – förmån) ska ge effekt och leda till senareläggning av utträde från arbetslivet.

Det är nog så att det enda hållbara sättet är att öka arbetslivet. Övriga sätt kan inte vara långsiktigt hållbara.

Genom att koppla pensionsåldern till livslängden, betalar varje generation sina egna pensioner. Detta ger rättvisa mellan generationer, om vi med rättvis fördelning mellan generationer menar just detta. En arbetsmarknad som är anpassad till ett längre arbetsliv och där lagar, avtal eller socialförsäkringar är anpassade till ett arbetsliv efter 65 års ålder, är då en nödvändig förutsättning.

En stor fördel med den allmänna pensionen är flexibiliteten, att individen själv kan avgöra tidpunkt för att börja ta ut sin pension efter den lägsta möjliga åldern. Individen kan då välja mellan konsumtion av varor och tjänster eller fritid. Denna valfrihet är ett stort plus. Men att välja att gå i pension tidigt leder självklart till en lägre pension. Det är då viktigt med information av betydelsen av olika val och att sådan görs lättillgänglig.

Agneta Kruse
fil dr i nationalekonomi, Lunds universitet
Ann-Charlotte Ståhlberg
professor i nationalekonomi, Institutet för social forskning, Stockholms universitet

Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg.
Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg. Foto: Privat
Annons
Annons

En arbetsmarknad där lagar, avtal eller socialförsäkringar är anpassade till ett arbetsliv efter 65 års ålder, är en nödvändig förutsättning, skriver artikelförfattarna.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Agneta Kruse och Ann-Charlotte Ståhlberg.

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons