”Gyllene Tider kan sälja hundrafemtiotusen konsertbiljetter på en dag och det gör vi nog eftersom det finns en längtan efter just den där gemensamma nämnaren i musiken. Man går ju på Bruce Springsteen för att förenas med likasinnade”, säger Per Gessle, som nyss fyllt 60 år.
”Gyllene Tider kan sälja hundrafemtiotusen konsertbiljetter på en dag och det gör vi nog eftersom det finns en längtan efter just den där gemensamma nämnaren i musiken. Man går ju på Bruce Springsteen för att förenas med likasinnade”, säger Per Gessle, som nyss fyllt 60 år. Foto: Staffan Löwstedt

”Per Gessle, hur är det att vara så oerhört gammal?”

För första gången har Per Gessle släppt en journalist över tröskeln till etagevåningen på Strandvägen. Genom rockhistoriska ombud som Tom Jones, David Bowie och Engelbert Humperdinck pratar Andres Lokko och den nyblivna 60-åringen om sig själva och åldrandets faser.

Publicerad

Jag är djupt försjunken i tankar medan jag pulsar genom slasket på en av Stockholms dyraste gator. Det är lika brungrått på Östermalm som vid Gullmarsplan.

Skälet är att jag är på väg hem till Per Gessle och en insikt jag fick bara häromdagen. Insikt kanske är att ta i men jag hade bara inte tänkt på det förrän just innan jag ska träffa Per Gessle: i år har jag skrivit professionellt om popmusik i trettio år. Själva jubiléet infaller inte idag, men tveklöst den här månaden, kanske faktiskt just den här veckan.

Det är en märklig känsla att åldras i just det här yrket och få så tydliga papper på det. Trettio år? Hur gick det till?

I mitten av januari fyllde Gessle sextio. Med Gyllene Tider har han varit en av det här landets största och mest självklara popstjärnor sedan 1980, internationell hitmakare med Roxette och en aningen mer sporadisk soloartist, både på svenska och engelska. Dessutom är han aktuell med det småhemliga elektroniska projektet Mono Mind.

Familjen Gessle bor i en stor etagevåning på Strandvägen med utsikt mot Nordiska muséet.
Familjen Gessle bor i en stor etagevåning på Strandvägen med utsikt mot Nordiska muséet. Foto: Staffan Löwstedt

Högst upp i huset där familjen Gessle bor vetter fönstren ut mot Nordiska Muséet och Djurgården. Per Gessles fru Åsa demonstrerar nöjt en av sin mans födelsedagspresenter; ett Playboy-flipperspel från sent 1970-tal som pryds av en kitschigt tecknad Hugh Hefner i morgonrock och pipa, givetvis flankerad av blondiner i bikinis. Det är ett veritabelt Fort Knox häruppe och ändå är det bara representationsavdelningen av parets tvåvåningshem vi ses i. Framgångsrikt luftigt trängs kontor och en flygel med hyllor längs väggarna fyllda med cd-skivor och konstböcker och inramade pophistoriska foton vart man än vänder blicken. På toaletten har jag sällskap av en svartvit barbröstad Iggy Pop.

En dag, man märker sällan ens när det inträffar, är vi alla bara vuxna.

Åsa Gessle, till vardags designer av, bland annat, lampor och engagerad i hotellet paret äger och driver i Tylösand, serverar kaffe och ofantliga mängder bullar och kakor. Ingen rör bakverken men en skål engelsk lakrits försvinner i en smått rasande hastighet. Per Gessle själv, nu sextio år och knappt en månad gammal, är smal som en räka.

Annons
”Om vi alla ska rätta in oss i algoritm-samhället får vi ju också en popmusik som gör det. Väldigt effektiv är den förstås, men också ofta könlös. Vi får ju det vi förtjänar, skulle man kunna säga”, säger Per Gessle.
”Om vi alla ska rätta in oss i algoritm-samhället får vi ju också en popmusik som gör det. Väldigt effektiv är den förstås, men också ofta könlös. Vi får ju det vi förtjänar, skulle man kunna säga”, säger Per Gessle. Foto: Staffan Löwstedt

Hur känns det att vara så oerhört gammal?

– Ha! Det är coolt, helt okej. Men det är som det är, säger Gessle med en lätt självironisk uppgivenhet.  

Åsa frågade precis vilket år jag är född (1967). Och det är ju något man bara gör inom sin egen åldersgrupp. Hade jag, rent teoretiskt, varit tjugo år yngre så hade man inte formulerat frågan så.

– Sant. Det sitter i sedan skolan, förmodar jag.

När jag började skriva om musik så framstod, säg, Mauro Scocco, Orup eller du själv som uråldriga. I dag verkar vi vara ungefär lika gamla. 

– En dag, man märker sällan ens när det inträffar, är vi alla bara vuxna. Det där spelar ju mindre roll ju äldre man blir. Är man 40 eller 51 så spelar det ingen roll, är man 10 eller 21 är skillnaden ganska annorlunda. Eller 19 och 30. Jag tror att det bara är så.

Plötsligt är jag äldst.

– Du är veteran?

Det är hemskt ord. Men inte bara det. Nu är jag den som Rapport ringer till om Little Richard dör. Plötsligt är det mitt uppdrag och en ny roll. Dig går det ju också att väcka mitt i natten så att du kan hålla ett kunnigt minnestal över valfri poplegend.

– Att åldras med popmusik är, på många vis, vad vi båda gör. När Tom Petty dog, det var som om en nära familjemedlem hade gått bort. Min värld blir sig aldrig lik igen. Så kändes det. När förebilder dör när man själv har hunnit bli äldre och man som jag har upplevt hur till exempel Marie (Fredriksson) blev sjuk och att andra i ens närhet har gått bort blir det än svårare att acceptera att David Bowie dör eller Pete Shelley från Buzzcocks.

”Man har ju en estetik som man vill – eller inte ens kan låta bli att – försöka bibehålla, ett ideal som följer med en”, menar Per Gessle.
”Man har ju en estetik som man vill – eller inte ens kan låta bli att – försöka bibehålla, ett ideal som följer med en”, menar Per Gessle. Foto: Staffan Löwstedt

Är det konstigare att fylla sextio själv än att se sina idoler göra det?

– Det är surrealistiskt att tänka på sig själv som 60-åring. Alltså, 50 var en sak, 40 var också underligt. Det händer ju grejer när man fyller jämnt. I perioder pågår man bara, det sker inget nytt i musiken eller i ens liv överhuvudtaget. Och så vaknar man upp en morgon och det har hänt hur mycket som helst. Inte bara med musiken. Sociala medier exploderade, streamingtjänsterna tog över och plötsligt befann man sig i en helt ny värld. Och den världen tar sin plats på bekostnad av den gamla. Och det gör att man – eller jag, kanske jag ska säga – känner sig ännu äldre. Jag märker det inte minst på min son.

Hur gammal är han?

– 21. Han sitter och pillar med sin egen musik vid sidan av sitt pluggande på KTH. Och han frågar förstås mig massa saker och jag försöker svara. Men vi kommer från två radikalt olika planeter. Han lyssnar på musik lika mycket som jag gör eller gjorde i hans ålder. Men han bryr sig inte det minsta om artister, producenter, skivomslag – allt sådant som jag tyckte var livsviktigt.

Jag har en märklig hatkärlek till min röst och kände att jag kunde skriva bättre låtar än jag kunde sjunga dem.

En annan sak som har försvunnit är motsättningarna. ”Om jag gillar det här så hatar jag det där andra”. Jag kan sakna det, men samtidigt är det en ganska hälsosam förlust.

– När min son och hans kompisar sitter och lyssnar på typ Post Malone så dyker plötsligt Dylans ”Subterranean homesick blues” upp och de höjer inte på ögonbrynen. Musiken har blivit något som oberört bara flyter fram. När jag växte upp så lyssnade jag alltid på P3 och ”Release me” med Engelbert Humperdinck följdes av The Zombies ”She’s not there”, ”Lucy in the sky with diamonds” med Beatles och sen en Evert Taube-melodi. I samma kanal. Formateringen har ändrat på den möjligheten. Det är mångfalden som gör musik så kul och intressant. Jag köpte ”Delilah” med Tom Jones och ”Last train to Clarksville” med The Monkees och samtidigt hade min brorsa skivor med MC5. Allting bara var där. Sida vid sida. Och samtidigt var en grej som att vilja låta håret växa ner över öronen superviktig, nästan revolutionerande.

Känner du att du har fastnat där?

– Haha. Jo, lite faktiskt. I alla fall med håret. Det handlar inte bara om ålder. Man har ju en estetik som man vill – eller inte ens kan låta bli att – försöka bibehålla, ett ideal som följer med en. Det är inte nödvändigtvis unikt för artister. De flesta fastnar i det, man är barn av sin specifika tid. Hur du är uppfostrad, var du kommer ifrån. Relationen till din mamma. Man kommer inte undan det. Som artist har man ett krav på sig att alltid rusa framåt. Jag tänker på David Bowie som ändrade look hela tiden. Men någon gång i mitten av 1980-talet så slutade han med och var bara David Bowie och det räckte jävligt bra.

Är det något du strävar efter själv?

– Nja, förändring för förändringens egen skull är inte nödvändigtvis ett ideal. Som artist måste förändringen komma för att man har ett behov av det. Skälet till att jag till exempel sökte mig till Marie Fredriksson var att jag kände mig begränsad av min röst. Jag har en märklig hatkärlek till den och kände att jag kunde skriva bättre låtar än jag kunde sjunga dem. Så därför behövde jag, och sökte, en förändring för att kunna maxa detta. Det var det som egentligen var det främsta skälet för mig att starta Roxette. Det är en naturlig förändring, för mig.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir stor.

Med den bonusen att det efter ett tag också blir kul att höra sin egen röst igen.

– Så är det. Ju mer jag jobbar akustiskt desto mer längtar jag efter att spela power pop med Gyllene Tider och ju längre in i en elektronisk värld jag rör mig med Mono Mind desto mer vill jag plötsligt spela akustiskt. Det där rör sig i just sådana cykler som jag tror att jag själv har uppfunnit för att hålla hela spektrat vid liv. 

När jag hör din röst tänker jag ofta på den brittiske singer-songwritern Al Stewart. Han som hade en enorm hit med ”Year of the cat” i början av 1970-talet.

– Vet du att Al Stewart spelade in en av mina låtar en gång?

Nej.

– Den kom i och för sig aldrig ut. Det var en låt som heter ”Call of the wild” från första Roxette-plattan. Jag har den någonstans på en kassett.

Och hans version låter då förstås exakt som din original-inspelning?

– Haha. Kanske inte riktigt ändå. Men jag har ett knippe Al Stewart-låtar på en playlist jag lyssnar på ganska ofta och då tänker jag faktiskt att det låter lite som jag.

Vid flygeln i våningens arbetsdel.
Vid flygeln i våningens arbetsdel. Foto: Staffan Löwstedt

Att Paul McCartney har slutat färga håret var en större nyhet än hans senaste album. Tom Jones råkade ut för samma sak. De gick in i nya, kanske sina sista, faser. Resonerar du i sådana banor?

– Det är mig inte alls främmande att tänka så men jag har inte riktigt kommit dit än. De sista åren har jag gjort så mycket olika saker att jag inte har tagit det där steget där jag försöker – eller ens hinner – se mig själv utifrån. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir stor. Det får bli lite som det blir. Nu blev det dessutom en Gyllene Tider-återförening i år, vilket alltså inte är någon nyhet för mig, jag har ju vetat ganska länge att jag ska viga det här året åt det och har börjat skriva låtar till Gyllene Tiders ”sista platta”.

Jag tycker att Gyllene Tider är ett väldigt bra popband på samma sätt som – utan att jämföra oss egentligen – Tom Petty & The Heartbreakers.

Det är lite The E Street Band över Gyllene Tider. Alltså i bemärkelsen att du alltid har ett band på stand by.

– Det är häftigt att ha det. Gyllene Tider finns ju egentligen inte. Det är något som kommer tillbaka på kortlivad projekt-basis. Det är attraktivt för det blir så intensivt under en kort period innan det är över. Igen.

Du har en ådra som ständigt vill framåt, men Gyllene Tider är ju – handen på hjärtat – en ren nostalgimaskin.

– Javisst. Men varje gång vi har gjort en comeback med Gyllene Tider har mitt villkor varit att vi gör en ny skiva. Inte så mycket för att vi behöver nya hits, det är ändå de äldsta låtarna folk vill höra. Men det finns något väldigt viktigt i att gå in i studion med Gyllene Tider eftersom vi kastar oss in en kreativ situation där vi kan mötas i just det. Vi har synnerligen bra relationer inom bandet men vi umgås nästan aldrig. Jag jobbar såklart med Mats Persson i studion i Halmstad då och då, Anders Herrlin var med mig i Nashville då vi spelade in mina soloalbum ”En vacker natt” och ”En vacker dag”, men de andra följer jag i princip bara på Facebook. Men under en skivinspelning hittar vi genast våra ursprungliga roller. Jag tror verkligen att vi behöver hitta den elektriciteten för att kunna åka ut på turné tillsammans. Skulle vi inte göra på det här sättet finns det en risk att fem främlingar plötsligt ska spela popmusik från förr inför 150 000 personer. Vi måste in i varandra på något vis. Istället för att vi försöker uppnå det genom att typ åka till Mallorca och festa tillsammans i två veckor är det effektivare att spela in några nya låtar.

I Per Gessles trapphus på Strandvägen.
I Per Gessles trapphus på Strandvägen. Foto: Staffan Löwstedt

Men hur förhåller du dig till den rena nostalgin vi andra ser?

– Du har hundraprocentigt rätt i att Gyllene Tider är en nostalgimaskin. Det är därför folk köper biljetter. Men jag ser Gyllene Tider på ett lite seriösare sätt. Jag tycker att Gyllene Tider är ett väldigt bra popband på samma sätt som – utan att jämföra oss egentligen – Tom Petty & The Heartbreakers. Jag vill gå in i studion nu när vi alla nästan är 60 bast och försöka göra popmusik som är värdig och vuxen på rätt sätt. Det går inte att göra de här ”När vi två blir en”-låtarna längre.

Se där, popmusik och åldrande igen. Vi har nått en tid då popmusik för första gången börjar bli en uråldrig konstform. Folk som är födda på 1940-talet talar om hur vi aldrig kommer att få uppleva den första ursprungliga rockexplosionen. Men vi är de första som får uppleva sådant som David Bowies bortgång, att popartister faktiskt dör av hög ålder. Hur dealar man med att det evigt unga blir gammalt?

– Keith Richards är 75. Jag såg om den där ”Under the influence”-dokumentären om honom på Netflix häromdagen och han sade just ”jag är ingen popstjärna längre och jag vill inte vara det”. Han har varit det sedan han var 17-18 och nu är han en fårad gammal farbror och mår förhållandevis bra i sin tillvaro. Men där Richards är idag – där har ingen annan varit tidigare. Det finns inget att jämföra med.

Inga prejudikat.

– Nej, det ursprungliga affischnamnet för rocken är nu 75 år gammal och där är det fortfarande ganska ensamt.

Annons
SvD:s Andres Lokko och Per Gessle vid brasan i familjens våning.
SvD:s Andres Lokko och Per Gessle vid brasan i familjens våning. Foto: Staffan Löwstedt

Det är en enorm ynnest att kunna följa artister, likt äldre syskon eller förebilder, genom livet. Ett utmärkt exempel är ju hur Carole King 1960 skrev ”Will you love me tomorrow” åt tonårsflickorna i The Shirelles men när hon bara tio år senare sjöng den själv, som en ballad vid pianot, förvandlade hon textförfattaren Gerry Goffins ord till ett sorgligt och vuxet kärleksdrama. För att inte tala om vilken bitterljuv patina den har när hon sjunger den idag.

– Så är det med bra poplåtar. Inte alla, förstås. Jag kan ju till och med göra så med vissa av mina egna låtar. Efter att ha sett Lasse Winnerbäck sjunga ”Honung och guld” i ett tv-program frågade jag om han ville göra en duett med mig på Brottet i Halmstad sommaren 2017. Den texten har fått en helt annan innebörd för mig. När tiden går försöker jag förstå hur jag tänkte när jag skrev för nästan fyrtio år sedan. Vad var jag ute efter? Varför formulerade jag mig så? Jag tänker på det när jag skriver till den kommande Gyllene Tider-skivan och vill bort från allt som känns muskulöst och bredbent. Jag vill att det ska vara sprött men för den delen inte mesigt. Drömmen är att hitta en ton av vuxen värdighet, men i vår valda form av pop.

Jag och min kompis Peter var Sveriges första landstingstrubadurer.

Detta bekymmer har inte riktigt andra konstyttringar.

– Om man går till konstvärlden fungerar det inte alls som i kommersiell pop. David Hockney, eller vem man nu väljer, är hur gammal som helst och hyllas för det. En konstnärs ålder ses snarare som en fördel.

För att inte tala om i litteraturen. En specifik anledning till det är hur popmusiken, i synnerhet i Sverige, aldrig har akademifierats. Den har aldrig blivit institutionaliserad på våra universitet. Du läser inte popteoretiska kurser som består av oändliga föreläsningar om The Velvet Underground. Men du kan göra det om film, litteratur, konst och så vidare. Popmusiken har ingen sådan vedertagen bildningskanon. Grunden är Little Richard. Och det är sex, droger och uppror som utgör fundamentet. Vilket också är starka skäl till att man tycker så mycket om den. 

– Men man måste hela tiden omdefiniera hur man åldras med dessa ideal. Eller vad vi ska kalla dem. Den skola av komponerande som jag verkar i, finns egentligen inte längre. Definitivt inte i modern elektronisk dans- eller popmusik. Det är lite som när Paul McCartney sitter och spelar ”Martha my dear” – ingen skriver musik så idag. Det är en helt svunnen era. Men han har det i sitt DNA. När jag började spela var svenska visor det första jag lärde mig. Jag och min kompis Peter Nilsson var Sveriges första landstingstrubadurer.

Svensk socialdemokrati när den är som vackrast!

– Haha. Ja. Vi var landstingsanställda och reste runt på sjukhem som tillhörde Hallands landsting och spelade ”Drömmen om Elin” och ”Svarte Rudolf” för gamla tanter och farbröder. Ibland var det bara vi två – jag spelade gitarr, Peter tvärflöjt – med en enda tynande person i en säng som publik. Den musikskolan blandat med Simon & Garfunkel och artister som Bernt Staf och John Holm betydde oerhört mycket för mig. Så den vistraditionen finns ju i mitt DNA, precis som någon som McCartney har sin musichall.

Familjen Gessle bor i en stor etagevåning på Strandvägen med utsikt mot Nordiska muséet.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 6

”Om vi alla ska rätta in oss i algoritm-samhället får vi ju också en popmusik som gör det. Väldigt effektiv är den förstås, men också ofta könlös. Vi får ju det vi förtjänar, skulle man kunna säga”, säger Per Gessle.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 6

”Man har ju en estetik som man vill – eller inte ens kan låta bli att – försöka bibehålla, ett ideal som följer med en”, menar Per Gessle.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 6

Vid flygeln i våningens arbetsdel.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6

I Per Gessles trapphus på Strandvägen.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 6

SvD:s Andres Lokko och Per Gessle vid brasan i familjens våning.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6