Annons
Krönika

Andres Lokko: Percy Sledges röst är avgrundsdjupt blå

Publicerad
Den här videon är tyvärr inte tillgänglig

I sin nya och alldeles utmärkta bok, ”Naked at the Albert Hall”, tar sig sångerskan Tracey Thorn an konsten att sjunga. Med underrubriken ”The inside story of singing” rör sig den så hyllade och älskade före detta rösten i Everything But The Girl över ett lika brett som själfullt spektrum av vad som kännetecknar Den Perfekta Rösten.

Thorns ursprungligen punkutbildade världsbild tillåter med fullkomlig självklarhet John Lydon och The Au Pairs att nämnas i samma andetag som Ella Fitzgerald, Sam Cooke och Frank Sinatra. Eller Mike Skinner i The Streets, Lawrence från Felt och Liam Gallagher bredvid Adele och Dusty Springfield. I kapitlet om just Dusty berättar hon hur producenten av ”Dusty in Memphis”, hennes retroaktivt mest ansedda och älskade verk, beskrev Springfields stämma med en färg:

”Dustys röst var av silver”, säger Jerry Wexler.

Annons

Thorn funderar mycket på detta. Vilken färg har en röst?

Soulsångaren Percy Sledge dog häromdagen. Väldigt många vänner och bekanta har på sociala medier försökt överträffa varandra med att utse hans största stund. Det viktigaste är att det inte bör vara ”When a man loves a woman”.

I de flesta fall är jag med: jag älskar de bortglömda b-sidorna, sångerna som borde ha blivit hits men av någon anledning förbisågs och de underskattade spår som blott konnässörerna känner till och vill lyfta fram.

I Percy Sledges fall har jag hört – och älskat – dem allihop. Men jag kan samtidigt inte komma förbi hur ”When a man loves a woman” är och förblir en av en blott handfull sånger vars kompletta genialitet det inte går att finna några som helst argument emot.

Utgiven i april 1966 har den sakta men säkert utsatts för en populärkulturell devalvering: den är så ständigt närvarande, så sönderanvänd, att den har förlorat sin ursprungliga magi flera gånger om. Så pass att den liksom har sprungit förbi sin egen axel.

Att både Michael Bolton och – kanske mest imponerande på något inverterat vis – Loa Falkman har massakrerat den till oigenkännlighet har knappast hjälpt den.

Men i händerna på Percy Sledge, närhelst den spelas, stannar min värld upp och jag måste släppa allt och bara ta in dess hjärtskärande perfektion. ”When a man loves a woman” är själva essensen av allt det soulmusik, rock, pop – kalla det vad du vill – kan uppnå: den rör miljoner och åter miljoner hjärtan men ingen annan förstår den som du gör.

Vad, frågar sig vän av ordning, hade då Percy Sledges röst för färg? Den varmast tänkbara ton av blått. I ”When a man loves a woman” är den avgrundsdjupt blå men gränsande till bultande illröd i varje frasering. Om du får för dig att påpeka att en sådan kombination faktiskt inte är praktiskt möjlig har du missförstått allt vi har talat om i dag.

Yes, when a man loves a woman/

I know exactly how he feels/

’Cause baby, baby, you’re my world

Hej då, Percy.

Andres Lokko är kritiker och krönikör i SvD. andres.lokko@svd.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons