Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Presenteras av NK
NK Saluhall har nu öppnat
NK
Foto:  Fredrika Ek
Perfect Guide

27-åriga Fredrika Ek cyklade jorden runt: ”Första dagen var lätt”

En tre år lång cykeltur, någon? Fredrika Ek förverkligade sin dröm och fick ett oförglömligt äventyr.

Cykla jorden runt? Kan mil efter mil, på en hård sadel, tvärs över öknar och bergskedjor någonsin vara en bra idé? En strålande idé, tyckte Fredrika Ek. 

Annons
X

Hon var 23 år gammal när hon tog sitt första tramptag söderut den 8 mars 2015, ”bara en tjej på en stålhoj som gav sig av från Sundsvall på jakt efter jordens vackraste utsikter”. Utsikterna fick hon. Och mycket mer än så. 

Nästan tre år – 1042 dagar och oräkneliga punkor, magsjukor, skavsår och fantastiska möten – senare cyklade hon som 26-åring in på Stora torget. Det var januari, 20 minusgrader och folk jublade. Men även om det var underbart att komma hem till föräldrar, vänner, sin egen säng och ett varmt badkar var det på ett vis svårare än att ta det där första tramptaget.

– Första dagen var lätt, det var bara att sätta sig på cykeln och trampa iväg. Att komma hem betydde att drömmen var över, säger Fredrika.

Året hemma har ägnats åt anpassning, lite lätta cykelturer (korsa Karpaterna med pappa i höstas, se de norska fjordarna i somras …) och att skriva äventyrsboken Jorden runt på 1000 dagar. Bilderna från Fredrikas resa, och historierna, tar andan ur en. Hur kom hon ens på tanken? Hon är inte den första som bestämt sig för en världsomcykling, eller genomfört den, men ändå?

– Jag har haft äventyrsdrömmar sedan jag var en liten scoutunge, säger Fredrika. Skogen och naturen var en trygg plats för mig. Jag trodde kanske att jag skulle växa ifrån drömmarna, som många gör, men … Efter några förvirrade år efter studenten ville jag hitta min egen väg ut i världen.

En tre månaders tour de Europa med bästa kompisen, på mammas cykel och med ett tält i packningen, gav enorm mersmak.

– Den resan testade oss på många vis, ibland kändes det som att vi mest lagade punkteringar och tältstänger. Men jag älskade det. Att testa mig, och göra det ensam. Att inte ha någon annan där är på gott och ont, man står och faller med sig själv. Men poängen var att lämna ut mig till mig själv och människorna runt omkring.

På 4 000 meter höjd  i Pamirbergen i Tadzjikistan. 
På 4 000 meter höjd i Pamirbergen i Tadzjikistan.  Foto:  Fredrika Ek
Saltplatån Salar de Uyuni i Bolivia. 
Saltplatån Salar de Uyuni i Bolivia.  Foto:  Fredrika Ek

Fredrika Ek återkommer hela tiden till att allt handlar om nyfikenhet. Men som läsare kan man inte låta bli att undra över hur hon vågat. Rånare, kidnappare, våldtäktsmän, Al-Quaida, IS …? Hon är fruktansvärt trött på just den frågan – som hon fick varje dag på resan och har fått varje dag sedan dess, av välmenande vänner och på scener när hon tagit emot pris som Årets svenska äventyrare och Årets europeiska äventyrare. Alltid med ensam tjej-vinkeln.

– Det är klart att jag har tvivlat och varit rädd och tänkt att allt går åt helvete. Men min svaghet har inte varit att vara någons lätta offer, min styrka har varit att jag inte har utgjort ett hot mot någon.

I boken skriver Fredrika att rädslan är en lika lurig som viktig reskamrat. ”Det knepiga är att vår programvara inte uppdaterats sedan savannen och att det är upp till oss att tolka vilka gånger vi faktiskt bör lyssna”. Och många fler gånger än hon har haft fog för rädslan har hon mött gästfrihet. Människor har erbjudit sin sista mat och sin enda säng, och varje dag har bjudit på oförglömliga möten. De allra vänligaste människorna lärde hon känna i Iran och Guinea Conakry, där hon bodde hos en familj som till och med döpte sin nyfödda dotter till Fredrika.

– Mötet med Lilla Fredrika är kanske det jag mest bär med mig, för det ringade också in vad hela resan handlade om, säger Fredrika.

Lilla Fredrika föddes i en fattig familj i ett fattigt land och Stora Fredrika från rika Sverige cyklade därifrån med gps:en inställd på Sahara och en tanke i huvudet: ”Jag cyklar inte från, jag cyklar för”. Och kanske allra mest för Lilla Fredrika.

Under sina tusen dagar drog Fredrika Ek med hjälp av sponsorer in över en miljon kronor till den globala hjälporganisationen Action Aid som jobbar mot fattigdom och ojämlikhet. På plats fick hon se effekterna, till exempel i östra Senegal där en brunn borrats för ”hennes” pengar. Det var svindlande.

Dag 1042, när Fredrika cyklade in på Stora torget i Sundsvall, hade hon tillryggalagt 51 021 km och 45 länder.

– Jag hade ju inte drömt om att ha cyklat jorden runt, min dröm var ju att göra det. Det var det enda negativa med resan. Att den tog slut.

Selfie i Nya Zeeland.
Selfie i Nya Zeeland. Foto: Fredrika Ek
Perfect Guide

Psykolog: Därför borde vi börja arbeta heltid i 40-årsåldern

För de som befinner sig mitt i livet – som försöker bolla både karriär och småbarnsliv – är tiden knapp. Men det finns ett sätt att få tid till allt, det menar psykologen Laura Carstensen, som forskar vid Stanford University.

Annons
X

En kvinna i 40-årsåldern lever idag i genomsnitt tills hon är 85 år och män till 82 års ålder. De flesta kommer vara friska nog att fortsätta jobba, så länge man inte har ett fysiskt krävande jobb. Med den informationen kan man undra varför vi väljer att göra karriär och starta familj samtidigt.

Istället för att arbeta heltid i 40 år och tvärt sluta vid 65 menar Carstensen att vi borde planera för en längre karriär med fler uppehåll. Enligt henne vore det ideala att börja arbeta heltid först i 40-årsåldern.
– Det finns ingen anledning till varför vi arbetar som vi gör i dag. Men det svåraste är att förändra saker och ting, säger Carstensen till Quartz.
Men det finns nackdelar med att börja arbeta senare i livet, till exempel skulle pensionen inte ske förrän i 80-årsåldern då. Carstensens forskning föreslår inte heller hur man får ihop den ekonomiska biten utan ett heltidsjobb.

Annons
av JM
De tre husen kommer att bli mellan fem och sju våningar höga, med formgivning som följer den befintliga bebyggelsens med enkla, samlade balkonger.
Sverige

Eleverna fick hjälpa till med nytt bostadsområde

Kvarteret Alba Lilium, som just nu byggs i Bredäng, är lite speciellt.

JM Hyresbostäder har nämligen tagit hjälp av elever från en närliggande skola.

– Vi ville att eleverna skulle få sätta sin prägel på projektet och känna sig delaktiga och stolta av utvecklingen i deras närområde, säger Nicklas Backfjärd, chef för JM Hyresbostäder.

Bredäng har stora naturvärden med grönområden, fina stränder och ett levande centrum.
Bredäng har stora naturvärden med grönområden, fina stränder och ett levande centrum.
Alba Lilium får två gemensamma gårdar med planteringar, rekreationsplatser och lekytor, en av gårdarna får dessutom en pergola.
Alba Lilium får två gemensamma gårdar med planteringar, rekreationsplatser och lekytor, en av gårdarna får dessutom en pergola.

Bredäng är ett område under upprustning och här görs satsningar på nya bostäder, fler skolor och förskolor, mer närservice, fler mötesplatser och parker.

Längs med Vita Liljans Väg i Bredäng bygger JM 137 nya hyreslägenheter i kvarteret Alba Lilium. Storleken på lägenheterna varierar från ett till fyra rum och kök och alla lägenheter har uteplats eller balkong samt öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Lägenheterna håller hög standard med kakel och klinker i badrum, klinker i hall och ekparkett i resten av bostaden. Alba Lilium får två gemensamma gårdar med planteringar, rekreationsplatser och lekytor.

EXTERN LÄNK: Läs mer om projektet här! track.adform.net

”Många intressanta bidrag”

För att engagera de boende i området och väcka intresse för projektet arrangerade JM en konsttävling för en sjundeklass från närliggande Slättgårdsskolan. Under tre månader arbetade eleverna, i grupp eller enskilt, med att ta fram ett konstverk som kan smycka området. Vinsten? Att få sitt konstverk byggt i kvarteret. Dessutom bjuder JM hela klassen på en aktivitet som den vinnande gruppen får bestämma.

Eleverna fick själva bestämma vad de ville göra för typ av konstverk och i vilket material det färdiga konstverket skulle ha. Bildläraren Natallia Venher, som ansvarat för projektet på skolan, berättar att eleverna skulle ha tanke bakom utformningen.

– Vi fick se många intressanta tävlingsbidrag. Många av dem handlade om det mångkulturella området som eleverna bor i. Eleverna tyckte att det var jätteroligt att jobba med projektet, säger hon.

Efter en hård kamp korades ett vinnande bidrag: en röd ros i plast på en stenplatta. Med spotlights och en platta med guldtext. De fyra eleverna som jobbade med konstverket heter Joye, Iman, Tabia och Fadila.

Det vinnande konstverket.
Det vinnande konstverket.
undefined

Ros som viktig symbol

– Vi skulle göra någonting som representerar Bredäng. Många har fördomar om Bredäng, att det finns många invandrare här och att man inte har en framgångsrik framtid. Vi ville visa att man kan lyckas oavsett var man kommer ifrån. Rosen är en symbol för det. Mellan kronbladen i rosen tänkte vi att det skulle komma ut ljus som visar att det finns ljus i slutet av tunneln, säger de.

Vinsten blev de såklart väldigt glada över.

– Det känns stort för oss att vi har fått påverka Bredäng och synen på Bredäng. Det är viktigt för oss att inte folk här ska bli dömda för sin bakgrund.

EXTERN LÄNK: Läs mer om det nya området i Bredäng här! track.adform.net

Bygger för olika målgrupper

JM Hyresbostäder startades 2013 och har cirka 500 lägenheter i egen förvaltning och ungefär lika många lägenheter under produktion i Stockholmsregionen. JM tar ansvar för hela projektutvecklingskedjan, från att lokalisera lämplig mark, utarbeta detaljplaner tillsammans med kommunen, projektera och bygga, till att förvalta hyresbostäderna.

Hyresbostäderna behålls för långsiktig förvaltning och förmedlas via Bostadsförmedlingen i Stockholm.

JM bygger bostäder för olika målgrupper och i varje projekt skapar JM samhällsengagemang utifrån projektets och områdets behov och förutsättningar.

– Som ledande utvecklare av bostäder och bostadsområden så är det självklart att även bygga hyresbostäder som komplement till bostadsrätter och äganderätter. Och våra hyresbostäder håller samma höga kvalitet, säger Nicklas Backfjärd.

EXTERN LÄNK: Läs mer om projektet här! track.adform.net
Annons
X
Perfect Guide

Sänk stressnivån – med 42 procentsregeln

Det är en klassiker: efter en intensiv arbetsperiod kollapsar kropp och sinne när vi slutligen får vila. I nya boken Burnout: The secret to solving the stress lanseras 42 procentsregeln: mängden vila du behöver vid utmattningssyndrom.

Annons
X

Författarna – forskarna Emily och Amelia Nagoski – påstår att cirka tio timmar av dygnets timmar behöver avsättas för vila och återhämtning om du arbetat för hårt. Systrarna skriver själva om tanken bakom 42 procents-regeln:

”Du kanske tänker ’Det där är löjligt! Jag har inte så mycket tid!’ Men vi säger inte att du ska ta 42 procent för att vila: vi säger att om du inte tar 42 procent kommer de 42 procenten ta dig. De kommer sätta sig i ditt ansikte, trycka dig mot marken och sätta foten mot ditt bröst och förklara sig själv som segrare”.

Expressen Hälsoliv har tagit del av boken och publicerat följande lista för 42 procentshjulet:
1. Ungefär åtta timmars sömn.
2. 20-30 minuter av en stressreducerande konversation med någon du älskar och litar på.
3. 30 minuters fysisk aktivitet.
4. 30 minuter som är tillägnad mat. Du kan dela upp tiden mellan måltider om du vill. Men det är viktigt att du tillbringar tiden med att bara laga och äta mat. Inga telefonsamtal, tv eller podcast samtidigt.
5. 30 minuters ”wild card”, beroende på vad du behöver. Behöver du extra tid för att träna, meditera, läsa en bok eller kanske ägna dig åt en kvällsrutin? Du bestämmer.

Alla forskarrön bör tas med en nypa salt – men kanske är detta ett steg mot en mer balanserad tillvaro?

Foto: Palms Casino Resort
Perfect Guide

Damien Hirst inreder världens dyraste hotellrum

När Damien Hirst designar en hotellsvit i Las Vegas får vi vad vi förväntar oss: konserverade hajar i en vattentank, en bardisk fylld av läkemedelsavfall och upphängda svärdfiskskelett.

Annons
X

Det är när Palms Casino Resort öppnar sin ”Sky villa” Empathy som den brittiska konstnären – känd för sina diamantprydda dödskallar och söndersågade kreatur – står för designen. Hotellsviten sträcker sig över två våningar och 830 kvadratmeter. Gästen får två sovrum, två massagerum, utomhuspool och väggar fyllda av Damien Hirst-verk. Pris: ca 930 000 kr.

Då ingår även butler, privatchaufför och 10 000 dollar i spelmarker på hotellets kasino.

undefined
Perfect Guide

Glöm hygge – det här är danskarnas nya livsnjutarord

Vi har lärt oss hygge: kura upp sig i soffan med bok och pläd. Slå oss ner i fårskinnsfåtöljen med en kopp te. Eller besöka ett gulligt fik med goda vänner. Danskarnas ord för mys blev en skandinavisk export 2016 – alla ville lära sig om det luddiga ordet för kravlös trivsel.

Annons
X

Danmark – som utsetts till världens lyckligaste folk av FN – har världens öra när det gäller välmående. Nu har ett nytt livsnjutarord fått spridning: ”Pyt”. Betydelse: ”strunt samma” eller ”skit samma”. Ofta använt vid vardagligt krångel när man vill gå vidare med en axelryckning. En slags dansk ”shit happens”.

Det har blivit ett uttryck för att inte låta små missöden förstöra dagen. Ta ett steg tillbaka, få perspektiv och minska vardagsstressen.

När Danmarks bibliotek i höstas höll en omröstning om invånarnas favoritord vann ”Pyt”. Sedan dess har det spridits internationellt och blivit uppmärksammat av både CNN och BBC. Nu väntar vi på att det ska ta sig över Öresundsbron.

Perfect Guide

Filmkritikern: 6 biopremiärer att se fram emot

Vårens filmutbud på bio bjuder på alltifrån kusliga dubbelgångare till hundraåriga arkivbilder och halv-svenska superhjältar. Filmkritikern Jakob Åsell plockar ut guldkornen du inte får missa.

They Shall Not Grow Old

undefined

Om man inte redan har sett Peter Jacksons färgsatta dokumentär om första världskriget så är det hög tid att pallra sig till biografen. Hundra år gamla svartvita bilder från filmarkiven får nytt liv i ett restaurerat 3D-format som viker bladen i historieboken så att 1914 känns som igår. En närgången skildring av skyttegravarnas fasor som borde vara obligatorisk på schemat i alla skolor.

På bio nu

Annons
X

Us

undefined

Jordan Peele följer upp sin hyllade och kreativt genreöverskridande regidebut Get Out med ännu en svårplacerad skräckfilm som blandar samhällskritik med ryslig underhållning. Peeles nya film Us följer en familj som gör den skrämmande upptäckten att de skuggas av en grupp dubbelgångare. Amerikanska kritiker hyllar redan filmen som ett mästerverk och liknar Peele vid Alfred Hitchcock.
Biopremiär 22 mars.

Den Skyldige

undefined

Bakom Danmarks Oscarsbidrag står en ung svensk regissör. Gustav Möllers långfilmsdebut om en larmoperatörs svettiga jakt på en kidnappare har lovordats som en andlös nagelbitare av både kritiker och publik. En smart konstruerad thriller begränsad till ett enda rum med en enmansshow från svenska Jakob Cedergren. En amerikansk version med Jake Gyllenhaal är redan på gång.
Premiär 29 mars.

Mid90s

undefined

Skådespelaren Jonah Hills regidebut tar oss tillbaka till 90-talets Los Angeles där 13-åriga Stevie flyr sin stökiga hemmiljö för att söka ett nytt sammanhang hos ett gäng äldre skejtare. Filmen beskrivs som en finstämd och osentimental uppväxtskildring om att hitta fotfästet i livet och på skateboarden. En given favorit för 90-talsnostalgikern.

Premiär 12 april.

Shazam!

undefined

Den svenske regissören David F. Sandberg fortsätter sin kometkarriär i Hollywood som tog fart när hans lågbudgetkortfilm Lights Out blev en viral succé. Nu är han snart bioaktuell som regissör till en DC-superhjältefilm och de första reaktionerna från pressen har varit mycket positiva. I filmen förvandlas den 14-åriga fosterhemspojken Billy till en fullvuxen, om än mindre seriös, superhjälte genom att ropa “Shazam!”.
Premiär 3 april.

Birds of Passage

undefined

I 70-talets Colombia, före Pablo Escobars välde, växer efterfrågan på marijuana och lokala småbönder förvandlas snabbt till giriga affärsmän. Unge Rapayet från Wayuufolket slits mellan stammens urgamla traditioner och riskfyllda affärer i en unik och vacker knarksaga från skaparna av Embrace of the Serpent. Colombias Oscarsbidrag Birds of Passage har lovordats på internationella filmfestivaler världen över och får nu äntligen svensk biopremiär.

Premiär 19 april.

Perfect Guide

Så mycket tjänar din chef

Undrar du hur mycket din chef tjänar? Det gör Dagens Industri också som sammanställt en lista över vad landets chefer tjänar i snitt. Med underlag från LO:s årliga rapport och SCB:s inkomstsiffror för 2017 har man kommit fram till att den genomsnittliga månadsinkomsten för Sveriges 50 toppdirektörer ligger på cirka 1,8 miljoner kronor.

Annons
X

Utöver näringslivstoppar är det verkställande direktörer, kommundirektörer, bankchefer, förvaltningschefer och forskningschefer som tjänar bäst. I Stockholm får genomsnittschefen ut 57 000 kronor i månaden i den privata sektorn.

En offentligt anställd förskolechef lyfter 44 500 kronor och en kökschef har en snittlön på 31 600 kronor.

Personalchefen – den du kanske har din löneförhandling med – tjänar 51 500 kr i offentlig sektor och 58 700 kr i privat sektor. Kanske något att ha med dig in i nästa lönesamtal?

Hela listan finner ni här.

Foto: Christopher Hunt
Perfect Guide

Christer Gardell: ”Jag går inte igång på att köpa fina bilar”

Affärslunch? Nej tack. Finansesset Christer Gardell äter samma hämtsallad varje dag och har en stående lunchtid i tennishallen. Det gör honom till en vassare affärsman.

Christer Gardell är en av Europas rikaste finansmän och äter helst exakt samma lunch varje dag. En räksallad med dressing gjord på rödvinsvinäger hämtad från restaurangen på hörnet. I alla fall när han är på Cevians kontor på Engelbrektsgatan i Stockholm. Bolaget har sitt huvudkontor i Sverige, men Christer Gardell reser mycket, numera har de hela Europa som marknad.

Annons
X

När han tillsammans med Lars Förberg startade ”aktivistfonden” Cevian 2002 var det med affärsidén att köpa in sig som ägare i större börsbolag och genomdriva radikala förändringar – därav namnet ”aktivist” – för att höja effektiviteten och lönsamheten.

En strategi som visat sig enormt framgångsrik. Idag förvaltar Cevian en fond på uppemot 150 miljarder kronor. Det gör dem till Europas största aktivistfond och det gör Christer Gardell till en av de allra mäktigaste personerna inom svenskt näringsliv. Enligt Veckans affärers årliga lista över Sveriges rikaste människor uppskattas hans förmögenhet till ungefär sju miljarder kronor.

Ändå envisas han med att äta den där räksalladen till lunch varje dag.

– För ungefär 15, 20 år sedan fattade jag ett av mina allra bästa affärsmässiga beslut. Att helt skippa affärsluncherna och istället spela tennis.

Hur viktigt är det för dig med pengar?
– I början var det viktigt för mig, absolut. Pengar skapar ett oberoende och jag ville känna mig fri och kunna göra precis vad jag ville. Men när jag väl nådde den punkten försvann också pengarna som drivkraft. Och jag går inte igång på konsumtion, jag blir inte upphetsad av att köpa en fin bil.

Men vad unnar du dig?
– Jag har lite olika hus, det är kul att kunna byta lite miljöer och umgås med olika vänner. Genom att bland annat åka skidor och vandra i Alperna. Och förstås spela tennis.

Just den här förmiddagen känner sig Christer Gardell småstel i kroppen när vi träffas på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Rör sig lite kryckigt. Han har en stående lunchtid här och spelar helst varje dag. Även när han reser försöker han spela på lunchen och är medlem i sju, åtta tennisklubbar världen över. Två dagar i veckan med tränare, tre dagar i veckan med olika tennispolare.

Varför är du så besatt av tennis?
– För mig handlar det mycket om själva tävlingsmomentet. Jag är uppvuxen med en identisk tvillingbrorsa och vad vi än gjorde handlade det om att tävla mot varandra, det gick liksom inte att styra över.

undefined
Foto: Christopher Hunt

Christer Gardell är uppvuxen i höghusområdet Alphyddan i Nacka utanför Stockholm. Pappa var bokbindare på Esselte och medlem i Grafiska fackförbundet. Hans mamma sålde kläder på Gulins. Tillsammans med tvillingbrorsan Rickard pluggade han på Handels. Christer Gardell gick ut som kursetta och landade ett karriärsjobb på managementkonsultjätten McKinsey. Rickard, också toppstudent, hamnade i London och bor nu i Sydney där han står bakom Australiens största riskkapitalbolag. 

Båda bröderna är sporttokiga, men Christer började inte satsa ordentligt på tennis förrän han närmade sig 40 – och ser många likheter mellan tennis och att göra affärer.

– I både tennis och affärer finns det en motpart som du hela tiden måste förhålla dig till. Du måste klura ut vad som är motståndarens svagheter och styrkor. Och sedan se till att utnyttja svagheterna. 

Både tennis och affärer handlar till stor del om att framgångsrikt kunna läsa spelet, förklarar Christer Gardell.

– Mitt jobb som investerare handlar mycket om att försöka förstå individers ageranden, men också hur de agerar som en del av en grupp. Till exempel hur de agerar i en styrelse eller ledningsgrupp, vilket kan vara helt annorlunda.

Vad är du själv för typ av person på tennisbanan?
– Jag är en taktiker och har alltid en idé om varför jag placerar bollen på ett visst ställe. Hur ska jag bygga upp min strategi mot just den här motståndaren? Det är inte mycket spontanitet över mitt spel.

Men händer det att du tänker för mycket?
– Jo, risken finns att jag kan bli överanalytisk och riskerar att tappa fokus. Jag kommer ihåg en ledarskapskurs jag gick under min tid som McKinsey-konsult där vi fick träna på att bara ha en tanke i huvudet, att uppnå vad som kallades för ’the relaxed mode of concentration’.

Han blickar ut över den öde kungliga tennishallen och förklarar vidare.

– Jag tror mycket på den där idén. Om jag sitter i en affärsförhandling och tänker för mycket, så lyssnar jag inte på personen mittemot. Man måste våga släppa sina tankar och verkligen lyssna på vad personen säger och agera utifrån det! Om man inte gör det blir man hela tiden lite sen i en diskussion, i tennis är det viktigt att titta på bollen och bara tänka poäng för poäng. Och både i tennis och affärer krävs det ett stort tålamod.

Som när Cevian för drygt tio år sedan köpte in sig som ny storägare i lastbilsjätten Volvo. Först mötte de stenhårt motstånd och det tog flera år att överhuvudtaget släppas in i styrelsen. Då, 1996, kallades han för företagspirat i skräddarsydd kostym som satte skräck i börsbolagens ägare och direktörer. Aktiespararnas dåvarande ordförande Gunnar Ek kallade Christer Gardell för ”en av de största industriförstörarna i Sverige”. Strax därefter slog finanskrisen till och Christer Gardell trodde felaktigt på en superkonjunktur som skulle hålla emot.

Idag, 20 år senare, har Cevian nyligen klivit ur Volvo. 20 miljarder kronor rikare sedan de sålt sitt innehav till kinesiska Geely.

– Affären med Geely var en av de mest komplicerade förhandlingar jag nånsin varit med i. Vi höll på och diskuterade i över ett halvår och till slut hann vi precis färdigt före julafton!

Synen på storbolag har förändrats radikalt under senare år, ingen tycker längre synd om jättar som ”slaktas” och effektiviseras. Nu hyllas istället ord som ”disruption” och entreprenörer och startups som utmanar rådande strukturer är de nya hjältarna.

– Just nu är vi inne i en teknikrevolution som påverkar allt, läget för att utmana stora bolag har aldrig varit bättre. Hela kärnan i entreprenörsbolag handlar om att skapa förändring och där är storbolag traditionellt dåliga, de har sett på förändring som något fruktansvärt. Nu lever vi i en värld där du hela tiden måste vara på tårna och bejaka förändringar. Och dessutom göra det med glädje.

Var ser du störst affärsmöjligheter idag?
– Just nu är reaktionerna på börsen överdrivna och nervösa, vilket pressar ned priserna. Vi ser intressanta köplägen i många aktier nu, inte minst i mer traditionella sektorer som industri och bank. Och jag ser ingen anledning till oro vad gäller den globala konjunkturen under det närmaste året, även om tillväxttakten mattas av något.

Vad är din viktigaste drivkraft?
– Jag har ett otroligt spännande jobb, men det är ett tufft arbete att hitta något som inte alla andra investerare också har upptäckt. Och så finns det en tävlingsnerv i hela jobbets natur som gör det väldigt attraktivt.

Dina tre döttrar börjar bli vuxna, hur kändes det när de flyttade ut?
– Det blev mycket tystare i huset! Men det kändes också vemodigt, även om vi också har blivit friare att resa lite mer än tidigare. Samtidigt brukar de ofta hänga på tillsammans med sina pojkvänner.

Två av barnen pluggar ekonomi på universitetet och sysslar med lite privata investeringar.

– Jag har varit väldigt ’hands off’ och inte kommit med några pekpinnar om vad de ska hålla på med. Gör det som ni tycker är roligt.

Vad lägger du av med först: Cevian eller tennis?
– Haha, i tennis är den äldsta veteranklassen 85 år. Så länge tänker jag inte hålla på med Cevian.

undefined
Foto: Christopher Hunt
Resa

Marcus Berggren: ”Jag gör mitt yttersta för att bli spansksvensk”

Komikern Marcus Berggren bor på skumma motell i Kalifornien, åker till Legoland och drömmer om livet som spansksvensk.

Bretagne: ”Här lärde jag mig allt om alkohol”

undefined

Beach Bar
I Frankrike lärde jag mig allt jag kan om alkoholens effekter, halsbloss och parningsakter. Men egentligen åkte jag dit för att lära mig språket, men hur lär man sig ett annat språk egentligen? Hade jag vetat det hade den här meningen varit skriven på franska. Bretagne är dock bra för det regnar hela tiden och de lagar ganska äcklig mat, så man behöver inte gå ut så ofta. Beach Bar i Quiberon räcker gott.

Annons
X

Adress: 2 Avenue de Saint-Malo, Saint-Pierre-Quiberon.

Santa Paula: ”Bästa sovplatsen är ett motell”

undefined
Foto: TT

Glen Tavern Inn
Finns det någon bättre känsla än att sitta i en timslång bilkö på väg in i Los Angeles med tusentals andra människor som hade dödat varandra om det inte varit plåt i vägen? För några sekunder glömmer jag vem jag är och hur jag ser ut. Tänker i stället att jag är på väg till en casting för en reklamfilm för grön energidryck som gör dig ”crazy loco”. Jag får inte jobbet men vem bryr sig. Bästa sovplatsen är ett motell, och före detta bordell, där Houdini lär ha varit och gjort det onämnbara .

Adress: 134 N Mill St, Santa Paula, Kalifornien.
glentavern.com

Teneriffa: ”När jag blir gammal nog flyttar jag hit”

Los Realejos
Jag gör mitt yttersta för att bli spansksvensk, vilket är besvärligt rent ekonomiskt då det enda jag hittills lyckats tjäna pengar på är att stå på scen i Sverige och prata på svenska för svenskar. Då tänker du kanske: ”men det finns ju en massa svenskar på Kanarieöarna!”. Korrekt, men senast de skrattade var när Tutta Rolf var på teve. Så fort jag blir jämngammal med publiken där nere drar jag och då ska jag hänga hela dagarna på min bensinmack i väntan på sämre tider.

Adress: Calle el Toscal, 8, 38417 Los Realejos

Legoland: ”Ta inte med barnen hit”

undefined
Foto: Legoland

Legoland
Jag förstår att det här kan vara svårt att ta in, men det är alltså en hel stad byggd i Lego. Jag repeterar: En Hel Stad Byggd i Lego. Och det är allt man behöver veta. Men ta inte med barnen, de är inte mentalt redo för den här otroliga ruschen.

Adress: Nordmarksvej 9, Billund, legoland.dk

Västkusten: ”Åker hit så fort jag får möjlighet”

undefined
Foto: IBL

Stora Dyrön
Jag vet inte varför det heter Stora Dyrön för jag aldrig sett någon liten Dyrö. Det var antingen en fiskare som var full, eller så var Lilla Dyrön klimatkrisens första offer. Hit åker jag så fort jag får möjlighet. Oftast finns det en plan om att skriva en bok och det hade kunnat hända om inte Mauro, den förbannade vinboxen, hade stått i vägen som en första klassens drömdödare.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Därför kan jag fortsätta lyssna på Michael Jackson

Så var det dags igen. I dokumentären Leaving Neverland berättar två män att Michael Jackson utnyttjade dem sexuellt när de var små – och jag tvingas fundera över huruvida jag måste radera Human nature, en av mina absoluta favoritlåtar, från låtlistorna. 

Annons
X

Dokumentären skapade huvudbry även hos norsk public service. Först deklarerade de att Jacksons musik skulle bojkottas i NRK:s radiokanaler. Bara för att dagen därpå, efter att beslutet hånats, göra en pudel och förklara att Billie Jean kommer fortsätta spelas i norsk statsradio.

Att separera konst från konstnären blir svårare och svårare. Informationssamhället pressar fram allt fler sanningar om svineri i offentligheten. Vilket i sin tur tvingar medborgarna att kalibrera sina moraliska kompasser. 

Att få till en oförvitlig kulturkonsumtion är ett litet helvete. Farorna lurar överallt. Man måste blunda inför tavlor av Caravaggio (mördare), slå sönder radion när P2 spelar Wagner (antisemit), undvika Woody Allens (pedofil) filmer och Louis CKs (blottare) stand up-shower. För att bli helt rättvisemärkt bör man kanske även sluta se fotbollsmatcher med skattesmitarna Leo Messi och Cristiano Ronaldo?

Var drar jag gränsen? Och vad gör man när konsten man älskar har skapats av ett monster?

Personligen har Woody Allen varit knepigast. Inte av moraliska skäl, utan för att uppoffringen känts för stor. Jag vill kunna se Annie Hall och Manhattan då och då. Därför har jag skapat ett småskakigt försvar som bygger på att Mia Farrow är en bitter marionettmästare som orkestrerat pedofilanklagelserna mot regissören.

Michael Jacksons försvarare, å sin sida, hävdar att offren bara är opportunister som vill åt Jacksonfamiljens stålar. 

Det sistnämnda väcker en tanke. Vi tror ju inte på arvsynd, så varför ska Jacksons barn straffas ekonomiskt för att pappan ägnat sig åt otukt? Dessutom: genom att lyssna på Jacksons musik bidrar jag inte till att en eventuell pedofil får nya royaltypengar. Barnen kan till och med behöva lite ekonomiskt bidrag till terapin. 

Det känns rimligt. Min nya filosofi blir: så länge konstnären är död, är det inga problem att njuta av dennes konst. Jag gynnar ju inget monster. 

Human nature får alltså ligga kvar på låtlistan ”Halvmaraträning 2019”, men The storm is over now med R Kelly åker ut. 

Tills vidare.

Foto: TT

Perfect Guide

Jennie Hammar: ”Jag kan skönja en långsam, trevande LA-ifiering”

Jag är på en stor fest och minglar kantigt runt i folkmassan. Kallpratar om sommarplaner och barn som blivit ”SÅ stora”. Och ofta fastnar jag i samtal om ”Los Angeles jämfört med Sverige”, ”LA vs New York” – eller valfri plats. Det finns ett behov, uppenbarligen, att jämföra Kalifornien med alla andra platser i världen. Det verkar vara provocerande på något sätt. Visst, alla tycks eniga om att det är ett trevligt klimat här på soliga västkusten, att stranden är tilltalande och maten och palmerna och alltihop. Men de som inte bor här verkar också finna det nödvändigt att framhålla hur ytligt LA är och hur de inte är säkra på om de skulle kunna bo här, eftersom de – underförstått – INTE är ytliga. Och utan att egentligen känna mig träffad kommer jag på mig själv med att tända en cigg som för att understryka att jag inte BARA äter soja och tränar. Jag har inte druckit kool-aiden! (Fast jag så klart verkligen har det – eller snarare sellerijuicen som jag sveper varje dag för att den tydligen ska rena levern.)

Annons
X

Det är en tröttsam diskussion.

Los Angeles har sannerligen sina brister, säkert alldeles för många. Men det är också en av de mest mångkulturella, intressanta städerna i världen. Det har det alltid varit, men det verkar som om det är först nu folk på riktigt börjar förstå det. Boeuf bourguignon och carbonara i all ära, men tacos och sallad har aldrig stått högre i kurs. Chef’s Table på Netflix är ett bevis på detta.

Men det är nidbilden av en Los Angeles-bo som etsat sig fast. En glad, träningsklädd person med yogamatta under armen. Hon startar dagen med lite meditation, har precis avklarat ett pilatespass och är på väg mot närmsta juicebar för att svepa en smoothie gjord på açaí, hampamjölk, ashwaganda och CBD-olja (efter legaliseringen av marijuana är det svårt att undvika CBD i nånting, till och med köpevatten bör man kolla en extra gång). Hon är vegan och äter inte gluten. Detta har folk gjort sig roliga över i alla år. Västkustbor har ansetts KNEPIGA med allt sitt mediterande och rökelseeldande. Jävla kult-beteende! (Leonard Cohen blev ju närmast knäpp-förklarad när han plötsligt blev buddhistmunk i ett kloster här i stan.) 

Detta medan svenskarna äter stadig husmanskost till lunch, går lagom mycket till gymmet, och tar några järn för att lugna nerverna på fredagarna men ändå är så stressade att den ena efter den andra går in i väggen. Men de har ”fötterna på jorden” och håller inte på med en massa ”trams”. Den enda rimliga inställningen till livet är ju att det ska vara jobbigt som fan – eller?

Men så hände någonting. Inte över en natt kanske, men nästan. Folk började ifrågasätta meningen med allt. Att jobba och stressa och ändå aldrig känna att man är nöjd eller räcker till, är ju ohållbart. Alla blev desperata efter att hitta balans. Piller är ingen långvarig lösning. Yoga blev en folkrörelse och till och med cyniska gubbar började paniskt meditera vägledda av diverse appar. Många började dricka mjölk från mandlar istället för kossor. Insåg att klimatet är åt helvete, så kött är ingen bra idé att konsumera.

Och där är vi idag. Man kan alltså skönja en långsam, trevande LA-ifiering. Det har visat sig att folk inte alls är konstiga eller ytliga här borta, de är bara före sin tid. Vänta ni, snart går ni också till kontoret i yogabrallor och byter ut AW:n mot soundbath.

Perfect Guide

#21 Kodjo Akolor: ”När min fru somnar börjar helgen på riktigt”

23 min – Kodjo Akolor lägger ostbågarna i blöt, äter gubbchoklad och väntar på att frun ska somna.

Annons
X
Perfect Guide

Detta ljuger din Tinder-matchning om

Det kan göras vetenskap av det mesta och nu har Stanford University gått till botten med vad människor ljuger om på Tinder. Att användare av dejtingappar försöker framställa sig i bättre ljus, frisera sanningen, är vanligt, kanske till och med mänskligt.

Annons
X

I undersökningen Deception in Mobile Dating Conversations har Standfordforskarna tittat på vad det ljugs om. Det är främst två kategorier: hur vi framställer oss själva och hur tillgängliga vi är för motparten.

I den första kategorin är det vanligt att exempelvis överdriva hur mycket man tränar om man vill framstå som hälsosam. I den andra glider man på sanningen om varför man inte kan eller vill träffas – det kan vara allt från mycket på jobbet till strulande mobiltelefon.
Forskarna kommer också med goda nyheter: utöver självförhärligandet är lögnerna inte så utbredda som vi tror. Folk tycks vara ganska ärliga.

Källa: Café.

Foto: TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Perfect Guide

Sofia Coppola återförenas med Bill Murray i ny film

Det finns ett fåtal ikoniska regissörer och skådespelar-duos: Woody Allen och Mia Farrow, Martin Scorsese och Robert De Niro … och Sofia Coppola och Bill Murray. Nu återförenas de sistnämnda i filmen On the rocks. Dramat produceras av Apples nya strömningstjänst och handlar om en ung mamma som ska återförenas med sin pappa, spelad av Bill Murray.

Annons
X

Sofia Coppola och Bill Murray blev odödliga med Oscarsnominerade Lost in Translation 2003. Det lågmälda indiedramat med Scarlett Johansson och Bill Murray i huvudrollerna kretsar kring två ensamma amerikaner i Tokyo och har kommit att bli en klassiker. I On the rocks får vi se Rashida Jones – känd från bland annat Parks and Recreation – i huvudrollen.

Nu undrar vi vad det blir för soundtrack?

Perfect Guide

Chefer vill att anställda ska jogga för högre lön

God hälsa går hand i hand med minskad sjukfrånvaro. Detta har har arbetsgivare upptäckt – och lockar sina anställda med högre lön om de sköter sin fysiska hälsa. HR-byrån Kompetenslaget har introducerat ”svettlön” där anställda får 50 kronor per träningspass de utför utanför kontoret. Som mest kan de tjäna 6 000 kr per år genom fysiska aktiviteter utanför arbetstid. Från ridning till löpning, så länge man svettas.
– Jag vill påstå att det har två effekter – den fysiska och den mentala effekten. Är man frustrerad och tränar, så brukar man också komma tillrätta med det, säger Helene Lowall, verksamhetschef på byrån, till TT.

Annons
X

Initiativet har haft effekt. Allt fler tränar och sjukfrånvaron har minskat. Samtidigt finns det röster som höjs om problematiken när gränser mellan privat- och arbetsliv luckras upp. Carl Cederström, forskare vid Företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet, förklarar:
– Att låta arbetstagare göra konditionstester kontinuerligt blir ett sätt för arbetsgivaren att få insyn och kontroll över aspekter av människors liv som tidigare låg utanför arbetsgivarens insyn.

Perfect Guide

Att blåsa ut födelsedagsljusen ökar bakterier med 1400 procent

Vissa nyheter vill man helt enkelt inte nås av. Som The Canadian Center of Science and Education (CCSE) studie om att ”bakteriespridning länkas till utblåsning av födelsedagsljus”. Paul Dawson – professor i matsäkerhet vid Clemson University – berättar att de gjort en småskalig studie med sina studenter:

Annons
X

Man lät dem blåsa ut ljusen på en tårta där man placerat en bit folie ovan tårtformad frigolit. Efteråt tog man bort glasyren med sterilt vatten och spred ut den på agarplattor för bakterieodling.

I genomsnitt resulterade ett utblåst tårtljus i 14 gånger fler bakterier. Men i ett fall ökade bakterierna 120 gånger och som mest med 1 400 procent, skriver The Atlantic.
– Vissa människor smittar inte alls och en eller två personer spred otroligt många bakterier, vi vet inte varför, säger han.

Samtidigt lugnar han oroliga födelsedagsfirare.
– Det är inte en stor hälsooro, enligt mig. Om du gjorde detta 100 000 gånger är chanserna att smittas minimala. Våra munnar är fulla av bakterier och de flesta av dem är ofarliga.

Perfect Guide

Jesper Waldersten: ”Mitt inre mörker måste få pysa ut”

Mariefred, februari. Jesper Waldersten ligger på knä i sin ateljé och försöker få igång en brasa. Han borstar av askan mot byxbenen och förklarar vad skapandet har för funktion i hans liv.
– Det är en reglerad pyspunka som gör att jag inte smäller. Det finns ett mörker där inne som får pysa ut. Istället för att gå till terapeuten har jag gått till min penna och mitt papper.
Vad skulle hända om du inte hade den kanalen?
– Det skulle bli en explosion. Jag skulle bäva för att vara människa om jag inte kunde släppa ut trycket lite då och då.
Det är tre veckor kvar till vernissagen på Fotografiska i Stockholm och väggarna är täckta av uppnålade fotografier. Maskinskrivna ord som fått former, blivit kroppar, huvuden, människor. Havsstänkta klippor torkade till silhuetten av demoner. Lemlösa figurer tecknade över kalhyggen och stenstränder. Waldersten All Over – sammanlagt 200 fotografier och ett tiotal filmer – blir Jesper Walderstens första renodlade fotoutställning.
– Det är mycket klippa och klistra. Skriva ut, skära sönder, måla över. Sedan kommer det att vara skisser där man får följa processen från idé till fotografi. Ungefär som en mordutredning.
Tonerna är dova.
– Folk säger ’Du håller inte på med färg’. Som om det inte finns toner i svart. Jag håller på jättemycket med färg! Det är svart, men det är ju färg. Jag jobbar lika mycket med ljus som med mörker. Ett bra mörker syns inte om man inte har ett ljus.
Dödskallarna är återkommande. En våg snöbollar som drivit iland har fått ögon- och näshålor. En skallformad sten har överexponerats till den grad att den påminner om röntgenbilden av ett kranium.
– Jag tycker inte alls om dödskallar. Jag är egentligen mörkrädd och en del av mig är livrädd för döden. Men om jag jobbar med att skala av människan är det där jag hamnar. Det är en symbol över vår förgänglighet.

Ateljén – en Ralph Erskine-ritad stuga på tomten nedanför villan – bär spår av konstnärens inre. En burk målarpenslar märkt ”Ångest”. Laddade skrivmaskiner och tomma oljeburkar. Där pappret tagit slut spiller orden ut på golv och väggar. Hastigt nedklottrade tankar och idéer. ”Jag är ledsen att jag skrek i morse och att du inte var HEMMA!”, står det att läsa på stengolvet. ”Man vill ju inte ha tusentals förföljare”, har en ostadig hand tecknat på träväggen. Jesper Waldersten beskriver sin kreativa process som ”bypass brainwriting”.
– Jag sätter mig vid skrivmaskinen och skriver från vänster och höger. Det är som trans eller meditation. Jag släpper huvudet och söker i mitt undermedvetna där det ligger saker och puttrar. Det går inte att tänka fram. Jag kopplar in hjärnan senare i processen.
Tidigare kunde bakfyllan vara ett knep för att kringgå hjärnan.
– Det hände att jag planerade en bakfylla om jag visste att jag skulle ha en arbetsdag där den sensitiva stämningen hjälper mig. Men jag dricker på ett annat sätt nu. Betydligt mindre.
Han pekar på en tatuering på insidan av armen: ett huvud med en femuddstjärna i pannan.
– Jag tatuerade till och med den här: den fulla satanisten. Han kunde inte ens rita ett pentagram för han var så full. I utställningen sitter pentagrammet i pannan på en två meter stor dödskalle.

Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu.
Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu.

Våren kom och försvann. Krossade isblock sammanfrusna i sundet. Blomknoppar kapslade i glasdroppar. Ute på gården ligger hunden Pollock – en brun golden retriever som är mån om att vara till lags – och kliar sig mot ett träd. Jesper Waldersten ser ut över Mälarens frusna isblock och funderar kring livet som familjefar och konstnär.
– Det kan bli lite nojigt. Ibland är det svårt att skaka av sig en stämning från arbetet och sätta sig vid middagsbordet och prata läxor. Det kan bli helt fel. Men jag har lärt mig att hantera det och när jag fördjupar mig i något försöker jag att inte blanda samman världarna.
På skrivbordet ligger ett sönderknycklat papper där det står ”FÖRLÅT”.
– Det är svårt. Om du frågar min fru kan hon bli galen på mig när jag inte är där. Jag går runt och diskar och fixar och pratar men befinner mig någon helt annanstans. I huvudet är jag fortfarande i ateljén.
Jesper Waldersten föddes i Stockholm. Pappa musikproducent, mamma psykoterapeut. Han slutade skolan efter nionde klass och fick jobb på reklambyrån Hall & Cederqvist där han avancerade till art director. Som så många andra oförlösta konstnärer kände han sig missförstådd av chefen. Han tog ett sabbatsår och började teckna. Anställdes som satiriker i DN och publicerade 2002 sina kroglivsskisser i boken Tack för senast din djävel. Sedan dess har han illustrerat nyutgåvan av Bröderna Lejonhjärta, släppt en bok tillsammans med Kent och satt upp en dansföreställning på Kulturhuset.
Texterna har skrivits på gravstenar, lästs vid bröllop. Hans stukade figurer – lytta och vanställda – tycks ha haltat in i våra hjärtan.
– När jag låser ateljén på kvällen och ser alla papper som ligger utspridda på golvet tänker jag: var fan kom det här ifrån? Det finns så mycket i mig som jag inte vet om och som jag får syn på i arbetet. Jag håller fortfarande på och rotar i vem jag är och jag vill inte känna att jag har kommit fram. När du kommer på vem du är dör du, då är det klart, då är du framme.

Jesper Waldersten står framför skrivmaskinen med dålig fingersättning. Två pekfingrar hamrar stabbigt över tangenterna. Pannan sänkt, munnen sammansluten. Hur är det att saluföra sitt inre?
– Jag går och ställer mig naken: ’Hej, här är jag naken, vill ni ha mina nakna idéer? Vill ni känna min lukt?’. Om någon då säger ’Nä, det vill vi inte’ blir det väldigt personligt. Det gäller att klara av det och inte ta livet av sig. ’Okej, de gillade inte min lukt, men någon annan kanske gör det?’.
Har konstnären ett större bekräftelsebehov? Jesper Waldersten hejdar sig med fingrarna i luften, lyfter blicken från skrivmaskinen:
– Människan är i behov av bekräftelse på alla sätt. Du har ett behov att få tillbakastuds, för annars vet du ju inte ens att du finns.

Jesper Waldersten All Over pågår på Fotografiska just nu

Skönhet

Hemligheten bakom Gwyneth Paltrows ungdomliga lyster

Likt stjärnor som Julia Roberts och Jennifer Lopez har Gwyneth Paltrow knappt åldrats en dag sedan hon slog igenom i början på 90-talet.

Annons
X

På hennes framgångsrika livsstilssajt GOOP är hudvård ett hett ämne och dagligen diskuteras olika metoder för hur man förhindrar åldrandet av hyn. Men enligt sajten har Paltrow sitt alldeles egna knep för att behålla sitt ungdomliga utseende.

Hemligheten? Kollagen, kollagen och åter kollagen.

– Kollagen i hyn försvinner med åldern och på grund av yttre faktorer som UV-strålning och föroreningar. Men de senaste åren har det gjorts studier som visar att kollagen som kosttillskott har en positiv effekt på hyn, förklarade Susan Peck, läkare och vice vd för Goops forskningsavdelning, i en intervju med People 2018.

Livsmedel som benbuljong och gelatin är kända för att ha ett högt kollagen-innehåll, men även gröna bladgrönsaker, broccoli, selleri och citrusfrukter.
Men kollagen är inte allt. För People berättar den 46-åriga stjärnan att hennes ungdomliga lyster också beror på träning och att svettas ut farliga gifter.

– Jag tror verkligen på att svettas. Få igång blodcirkulation, återfukta, sov, ät näringsrik mat, omringa dig av människor som får dig att skratta och ha sex! Det är hemligheten bakom allt, sa skådespelerskan till People.

Foto: Alessio Mamo/Eyevine/TT / TT NYHETSBYRÅN
Resa

Köp drömhus i Italien – för bara tio kronor

Drömmer du om ett semesterhus i Italien? Nu kan drömmen bli sann. I staden Sambuca på Sicilien säljer man nu hus för så lite som en euro styck. Tanken är att locka dit folk och samtidigt ge staden ett ekonomiskt inflöde.

Annons
X

Det är inte första gången vi läser om hus som reas ut i Italien – men i Sambuca ska köpprocessen vara enklare.

– Till skillnad mot andra städer som gjort samma sak enbart för publicitet, så äger staden alla hus som är till salu för en euro, säger Giuseppe Cacioppo, vice borgmästare i staden, till CNN.

– Vi har inga mellanhänder som ska medla mellan säljare och köpare. Vill du köpa ett hus här så får du det på nolltid.

Men köpet kommer inte utan krav. Den som köper ett av de billiga husen måste bekosta en renovering för minst 15 000 euro, drygt 159 000 kronor. Renoveringen ska ske inom tre år och dessutom krävs en säkerhetsdeposition på cirka 53 000 kronor, som sedan betalas tillbaka när renoveringen står klar.

Men visst kan det vara värt att bekosta en renovering, Sambuca, som har kallats för den praktfulla staden, ser ut över vulkanen Etna och omges av vandringsleder, historiska monument och vingårdar.
– Det här frodiga landskapet är ett paradis på jorden. Vi ligger i ett naturreservalt som är fullt av historia, vackra stränder, skogar och berg. Det är tyst, lugnt och en idyllisk plats att varva ner på, säger Giuseppe Cacioppo.

Intresserad? Maila till case1euro@comune.sambucadisicilia.ag.it.

undefined
Foto: Lo Bianco/Fotogramma/Ropi / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Foto: Vadym Drobot
Perfect Guide

Därför behövs fler äldre kvinnor på arbetsplatsen

Framtidsspanaren John Mellkvist förklarar varför ålderismen straffar kvinnor hårdare än män – och hur det kan vara livsfarligt för företagen.

Det är i kris som riktigt erfarna personer stärker sina kort som mest.

Annons
X

Professorn Bodil Jönsson förklarar det bra. När du blir äldre glömmer du detaljer men blir istället bättre på sammanhang. Helikopterperspektivet, som det heter på konsultspråk, blir mer utvecklat, men också egenskaper som tålmodighet och uthållighet. Det är en av anledningarna till att äldre personer ofta är som klippta och skurna för tung krishantering och ”nattmanglingar” av svåra avtalskonflikter.

Angela Merkel, Hans Blix och Martti Ahtisaari är alla exempel på veteraner som hanterat svåra situationer med erfarenhet, beslutsamhet och tålamod.

Undersökningar visar att den åldersgrupp som tänker mest på döden är 20 plus, medan den som tänker minst på sin ålder är 70-plussare – vilket också säger något om varför ringrävar är bättre lämpade än duvungar när det gäller konflikthantering med riktigt höga insatser.

En god vän till mig är kommunikationsdirektör för ett stort svenskt företag, som i fjol drogs in i en svår medial situation. Man lyckades ta sig ur krisen, mycket tack vare att han kort dessförinnan rekryterat en ny presschef som agerade vaket, rådigt och med is i magen. Ett proffs helt enkelt.

Den nyanställda presschefen hade fyllt 66 år och kom från ett konsultföretag där hon inte fått jobba kvar av åldersskäl. Oavsett popularitet hos kollegorna, blir den som inte vill trappa ner efter 65 alltid ifrågasatt. Inte minst om man är kvinna. Tyvärr. Ålderismen är utbredd och den drabbar kvinnor hårdare än män. Kvinnor som procentuellt sett tar ett större ansvar när barnen kommer – inte sällan som ett resultat av de löneskillnader som råder redan innan familjebildningen – straffas sedan en gång till genom att halka efter i löneutvecklingen och sedan aldrig komma ikapp.

En färsk undersökning från bemannings- och rekryteringsföretaget Jurek visar att lönegapet mellan män och kvinnor i akademiska yrken ökar med stigande ålder. Männens lön ökar snabbare tidigt i karriären och tar sedan ett rejält skutt. I åldersspannet 60-70 år tjänar kvinnor i snitt 12 000 kronor mindre än männen. Detta är en kraftig undervärdering av både kvinnor och erfarenhet.

Livserfarenhet är en genuint värdefull tillgång, men uppskattas ofta för sent. Om alls. Därför är det så viktigt att uppmuntra fler äldre som vill jobba vidare för att förändra attityden.

Och i förlängningen: bilden av hur en arbetsplats både ser ut och fungerar skulle snabbt förändras och kännas mer inkluderande. Alla former av erfarenhet skulle stiga i värde. Banden mellan generationer skulle stärkas, så att kompetens och livsvisdom kan överföras på ett naturligt sätt. Både företag och individer skulle må bättre och se framåt med större tillförsikt. Den grundtrygghet som dagens unga i undersökningar ofta saknar och därför så högt prioriterar skulle på ett naturligt sätt infinna sig i vardagen samtidigt som det motstånd alla över 40 upplever när de söker jobb skulle minska. Fler skulle våga röra på sig senare i livet för att lära sig nya saker.

För att avsluta där vi började så skulle samhället bli bättre rustat för kriser, vilket onekligen är i ropet nu när ”Om krisen eller kriget kommer” precis landat i våra brevlådor.

Tänker på vad pappa brukade säga:

”Gott omdöme vinnes av erfarenhet. Erfarenhet vinnes av dåligt omdöme.”

John Mellkvist är PR-konsult och framtidsspanare på Mindmakers PR, och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete med att minska ålderismen.

Perfect Guide

Här spelades sista säsongen av Game of thrones in

Snart är det premiär för tv-serien Game of thrones sista säsong. Detta är några av platserna som kommer att synas i den.

Vintern är äntligen över – men den flåsar sagan om is och eld i nacken. Inspelningarna av Game of thrones åttonde och sista säsong avslutades förra sommaren och 15 april är det äntligen dags för svensk premiär. Sanna entusiaster kan dock dra ut på upplevelsen ännu längre än så, inte minst genom den så kallade Game of thrones-turismen som leder till de mest sagolika ställen som fått agera kulisser i serien. Genom åren har man skiftat inspelningsplatser nästan lika ofta som omtyckta karaktärer fått sätta livet till. Men Nordirland har alltid varit seriens själsliga hem, och denna gång återkommer spektakulära Tollymore Forest Park, som inbitna fans känner igen från säsong ett.

Annons
X
Den berömda svarta stranden i isländska Reynisfjara.
Den berömda svarta stranden i isländska Reynisfjara.

Även Island har varit regelbunden fond. Sammandrabbningarna med de vita vålnaderna filmades vid Kirkjufell, glaciären Svínafellsjökull och den sagolika nattsvarta sandstranden Reynisfjara bredvid fiskebyn Vík í Mýrdal. Stranden utgör även kust till ogästvänliga ön Draksten som tillhör huset Targaryen. Dess slott ligger mitt på vad som i sinnevärlden är halvön San Juan de Gaztelugatxe norr om Bilbao. Precis som i serien kan den endast nås via en svindlande stentrappa vars 241 steg delvis är uthuggna direkt i berget. De leder däremot inte till slottet, som förstås är framtaget med CGI-teknik, men väl till ett förtjusande litet stenkapell högt ovan det rasande havet. 

I ruinerna av en gammal amfiteater i Sevilla kallade  Daenerys till stormöte förra säsongen.
I ruinerna av en gammal amfiteater i Sevilla kallade  Daenerys till stormöte förra säsongen.

På tal om huset Targaryen och Spanien återkommer även ruinen av en amfiteater, Anfiteatro de Itálica i Santiponce utanför Sevilla. Den gjorde debut i säsong sju som platsen där Daenerys håller stormöte för de huvudkaraktärer som just då konkurrerade om järntronen. I serien är det huset Targaryen gamla drakvärn. Verkligheten är även den ganska dramatisk, teatern byggdes av romarna för gladiatorspel.

Tollymore  Forest Park på Nordirland syns åter i rollen som  den hemsökta skogen norr om muren.
Tollymore Forest Park på Nordirland syns åter i rollen som  den hemsökta skogen norr om muren.
Tegeltaken  som breder ut sig nedanför Dubrovniks gamla stads­mur känns igen från fiktiva huvud­staden Kungshamn.
Tegeltaken som breder ut sig nedanför Dubrovniks gamla stads­mur känns igen från fiktiva huvud­staden Kungshamn.

Bland alla inspelningsplatser är det emellertid Dubrovnik, seriens huvudstad Kungshamn, som blivit mest berömd. Inte så konstigt kanske eftersom varenda kvarter i staden ser ut som en minutiöst framtagen teaterdekoration. Att Kungshamn återkommer i säsong åtta råder det inget tvivel om, flera av skådespelarna med nyckelroller sågs i Kroatien i somras. Men det går även rykten om att man byggt upp kopior av kända landmärken i Kungshamn i GoT-studion i Belfast. Det tolkar vi som att ingen, och ingenting, står säkert när sagan når sitt slut. Möjligheten att beundra alla dessa ypperliga exempel på att naturen trots allt är världens främsta konstnär består däremot.

Foto: TT

Resa

Charterbolag börjar med tågresor i Europa

Vi har blivit allt mer klimatmedvetna i vår resande. Charterbolaget Ving hakar på trenden och lanserar nu tågresor i sitt utbud. Det är i ett samarbete med resebyrån tågbokningen.se och guideföretaget Systrar i bergen som de lanserar en tågresa till Davos i Schweiz.

Annons
X

Tåget avgår den 21 september och rullar från Stockholm via Köpenhamn, Hamburg, Basel och Landquart. Beräknad resetid: 26 timmar. I charterresan ingår utöver tåg också fem nätter på Hotel Waldhuus Davos .
– Vi gläder oss åt denna spännande resa och att få dela med oss av vår passion för de vackra bergen runt Davos. Bergen är en plats för alla oavsett nivå, och vi ser fram emot att få visa våra favoritplatser, säger Johanna Nygård, grundare och vd på Systrar i bergen.

De är inte ensamma. I februari lanserade SJ en digital lösning som ska underlätta tågresor i Europa och i mars öppnade Sveriges första tågresebyrå.

Foto: BARDELL ANDREAS/Aftonbladet/TT / TT NYHETSBYRÅN
Perfect Guide

Nya framtidsjobbet: Oldfluencer

När Trygghetsrådet efter en rad rapporter, artiklar och studier nu publicerar tio framtidsyrken är det ett jobb som står ut: oldfluencern. Samtidigt som influencern blivit en del av både våra konsumtionsvanor och sociala medier kommer vi leva allt längre (år 2028 förväntas antalet som är över 80 år ha ökat med 50 procent). Resultatet: en influencer för seniorer. En oldfluencer.

Annons
X

Bilden av pensionärslivet har dessutom förändrats. Boule och vårdcentralbesök har bytts mot yoga och resor. Dessutom är seniorer alltmer aktiva på sociala medier och forskning visar att internet kan häva den isolering som ofta kommer med ålderdom.

I Sverige har vi redan fått en oldfluencer: 80-åriga Lady Silver. Med nästan 10 000 följare på Instagram tar Anita Looström, som hon egentligen heter, med oss på yogapass, modeplåtningar och shoppingrundor.
– Jag är en lady med silverhår så jag tyckte att det var ett passande smeknamn då jag förstått att man som influencer behöver ett namn som sticker ut, säger hon i en intervju.

Hey, it’s me 😎
Hälsa

Psykologen: Här är de vanligaste orsakerna till stress

Aldrig tidigare har svenskar varit så stressade. Stress är en av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa och många måste sjukskriva sig till följd av sina problem. Psykologen Fredrik Sandin menar att problemet ofta beror på att man inte kan sätta ner foten.
– Sätter du inga gränser är det klart att du får många bollar i luften.

Annons
X

Vilka är de vanligaste orsakerna till stress?
Mycket stress bottnar i en tanke om att du inte räcker till. Att du ska bli påkommen med att du inte är den du tror att andra förväntar dig att vara och att du är den enda som känner så. Tyvärr är det inget unikt beteende utan ett vanligt fenomen, säger Fredrik.

– Stress är för de flesta återkommande känslor om otillräcklighet i jobbet, i föräldraskapet, i relationer, i dejtingdjungeln, utseende och så klart att du borde träna med och ta det mer lugnt. Här är det viktigt att du vågar ta upp och prata om detta. Då kommer du snart se att du inte är ensam och förhoppningsvis landa i en bättre självbild, tillägger Fredrik.

Fredrik Sandin är psykolog och grundare av Ahum, som hjälper människor att träffa rätt psykolog eller terapeut.

Foto: Jesper Florbrant
Design

Tom Dixons gränslösa skapande

SPG möter den brittiske designstjärnan Tom Dixon för att prata om kreativitet, återbruk och livet efter detta.

Tom Dixon hälsar fartigt men reserverat och verkar lätt disträ, eller kanske blyg. Tittar hellre ner i golvet än i okända ögon. Får han välja träffar han helst journalister i lite stimmig miljö, som ett café. Där har han lättare att slappna av, förklarar hans assistent. 

Annons
X

Nu sitter han i alla fall här, i en väldigt liten soffa i en hotellkorridor, centralt men lite undangömt i Stockholm. Tom Dixon är i Sverige för att visa upp sina nyheter på Stockholm Furniture & Light Fair och helt inställd på att dyka ner i frågor om produkter, design och företagande. Därför kommer de första frågorna, tänkta att fungera som en trevlig uppvärmning, snarare som en obehaglig överraskning för honom. Att till exempel behöva berätta om vad han gör när han är ledig gör honom perplex.

– Det är väldigt svårt att svara på… Jag ser inte mitt jobb som ’jobb’. När jag är här i Stockholm ska jag besöka mässan, se en utställning av ett svenskt belysningsföretag, försöka titta in på Moderna Museet… Vad som är jobb eller något annat vet jag inte riktigt.

Ett helt naturligt svar kanske för mannen som sedan unga år levt varje dag med möbeldesign och har satt sitt eget namn på otaliga lampor, möbler och inredningsaccessoarer. Tom Dixon är ett namn, en person och ett varumärke på en och samma gång.

– Det är ju lite besynnerligt, och väldigt så när man hör sitt namn användas på ett abstrakt sätt. Det tillhör en men ändå inte. Dessutom är jag idag bara minoritetsägare i företaget. Namnet är mitt men jag äger det inte, det är nästan som en utomkroppslig upplevelse. Namnet har blivit mer en sak än en person men det har ju också blivit normalt för mig, säger Tom Dixon.

Att sätta sitt eget namn på sitt varumärke var ju en gång i tiden ett högst medvetet och kaxigt val, inspirerat av de stora modehusen. 

– Skulle jag tröttna på Tom Dixon så kan jag alltid börja kalla mig Dick Thomson.

Aha, är det namnet han använder när han checkar in på hotell?

– Nä, det behövs inte. Som designer simmar jag ju i kändisskapets mörka bakvatten. Jag är ju inte Brad Pitt direkt.

Nåja, ganska känd är han ändå. Tom Dixon har kommit en bit sedan han hoppade av konstskolan, satsade på att spela i sitt band och driva nattklubb i London. Det senare gav tillräckligt med pengar för att slippa skaffa sig ett vanligt arbete. I stället kunde han använda dagarna åt sidoprojekt, som att skapa egna möbler av metallskrot. I Chelsea Harbour fanns de rostiga resterna från Londons industriella historia som i händerna på Tom Dixon blev till fantasifulla möbler, oftast stolar. Han sålde dem i bekantskapskretsen och speciellt frisörer var tidiga och viktiga kunder.

– Jag blev designer för att människor ville köpa mina grejer. Det var uppmuntrande att de ville plocka fram sina pengar och det gav mig självkänsla. Varje såld stol innebar en möjlighet att göra något nytt, berättar Tom Dixon och sippar på en cappuccino.

undefined
Foto: Jesper Florbrant

Till en del tidiga möbler använde han inget annat än metalltråd och en avbitartång. När han lärde sig svetsa i en kompis garage öppnade sig en ny värld och han kunde bygga och sälja i snabbare takt. I det tidiga 80-talets England, när inredning antingen var Bauhausinspirerad med mycket krom, glas och svart läder eller föll i en nostalgisk, viktoriansk Laura Ashley-fåra, stack hans rostiga återbruksmöbler ut. Det rullade på och snart hade Tom en egen verkstad där han byggde, sålde och sov.

– Att vara designer, hantverkare och entreprenör är inte ovanligt. Många av Bauhaus medlemmar arbetade på det sättet, för att inte tala om Arts and Crafts-rörelsen innan dem. Det ger också en direkt koppling till marknaden, säger Tom Dixon och ger därmed en förklaring till den blandning av kreativitet och kommersialism som byggt hans framgång. I slutet av 80-talet plockade italienska möbeljätten Cappellini upp The S-Chair och satte den i produktion. Följande decennium såg flera blivande Tom Dixon-klassiker dagens ljus, till exempel den multifunktionella golvlampan Jack som Tom Dixon själv kärleksfullt kallar för ”the sitting, lighting, stacking thing”. Sedan följde tio år då Tom Dixon inte själv designade i och med att han fick sitt ”första riktiga jobb” som head of design och sedan creative director på möbelföretaget Habitat, som då ägdes av Ikea. Idag tar, till Tom Dixons stora frustration, möten upp större delen av dagarna – men den riktiga glädjen finns fortfarande i själva designprocessen.

– Jag har ett litet designteam, en person arbetar med textil, en med metall och så vidare. Jag försöker alltid dra dem från sina datorer och in till verkstaden där vi gör modeller och prototyper.

Att arbeta med material i händerna är fortfarande Tom Dixons passion och när han berättar om en workshop i London, som gav upphov till textilen Blot i vårens kollektion, skiner ansiktet upp för första gången under intervjun.

– Vi hyr in externa textildesigner och de får alltid göra allt det roliga. Men jag tillbringade en natt i studion och gjorde Blot. Jag älskar sånt. Det är alldeles för lätt att separeras från hantverket.

Swirl är en annan produkt från vårens kollektion han gärna pratar om. Materialet är unikt och tillverkas genom att pulvriserad sten, en restprodukt från marmorindustrin, blandas med pigment och gjutmassa till ett stenliknande material. Vid någon tidpunkt blandas massan så att en marmoreringseffekt uppstår. Kanske, medger Tom Dixon, är Swirl-föremålen de saker ur senaste kollektionen som tydligast uttrycker hur hans hjärna fungerar.

– Det är en virvel med rikligt med förvirring, lite som kaos, jag är väldigt intresserad av kaos-teorier. Och så, när man tar något steg tillbaka så ser man mönster som framträder.

Spännande material går Tom Dixon fortfarande igång på och så har det varit ända sedan han som ung elev på en “pretty shitty school” i västra London upptäckte kroki och lera och blev varse att enkla material kan förvandlas till något annorlunda och värdefullt. I Bahamas tropiska vatten har han nyligen låtit skörda resultatet av ett undervattensexperiment där kalkavlagringar format en slags naturlig betong på metallstrukturer. Efter år av tillväxt ska de fraktas hem – och säljer föremålen så investeras vinsten i nya, liknande experiment framöver. Det kreativa och det kommersiella, alltid förenat i Tom Dixons arbete. Och så länge han har får arbeta med materialen och kan kontrollera designen och kvaliteten på slutprodukterna har Tom Dixon inget problem att de bär hans namn.

Men vad skulle hända om du en dag inte har den kontrollen?
– Livet efter detta, ja… Jil Sander och Martin Margiela till exempel har ju inte längre något att göra med företagen som bär deras namn. Namnet blir ett spöke. Det är väl då jag tar en ledig dag och börjar kalla mig Dick Thomson.

Mjuk nyhet från Tom Dixons senaste kollektion Fat.
Mjuk nyhet från Tom Dixons senaste kollektion Fat.
Hälsa

Food Pharmacy: Laxpaté med 0% lax

SPG:s hälsoexperter, Mia Clase och Lina Nertby från Food Pharmacy, tackar nej till odlad lax och vänder sig till grönsaksavdelningen istället.

Ni som lyssnar på Food Pharmacy-podden vet inte bara att Mia badade isvak förra veckan (igen, igen och igen), utan också att vi älskar lax. Eller åtminstone smaken av lax. Under många år var de ljusrosa filéerna stammisar på våra middagsbord och vi kände oss alltid lite extra malliga när vi såg till att våra barn fick i sig rikligt med Omega3. Allt kändes så bra, fram tills den dagen då det inte gjorde det längre.

Annons
X

Efter att ha läst Filters intervju med sportfiskaren Mikael Frödin, som är dömd till fängelse för att ha smygfilmat den norska laxindustrin, tackar vi vänligt men bestämt nej till fula fiskar från vårt kära grannland. Mikael och hans filmteam vittnar nämligen om förfärliga odlingar med alltifrån laxar täckta av svampangrepp och stora köttsår, till fiskar med allvarliga lusangrepp och missbildningar. Att den odlade laxen dessutom innehåller stora mängder tungmetaller och gifter gör inte direkt saken bättre. 

Vad äter vi istället? Som de inbitna västkustare vi är brukar vi fiska makrill ur havet på somrarna och ur frysdisken på vintrarna, och vi är sällan sena med att dela med oss av våra bästa recept. Men sitt ner i båten för här kommer fler dåliga nyheter för oss fiskälskare: makrillen är så hårt fiskad i Nordostatlanten att den nu mister sin MSC-märkning. Fisket är helt enkelt inte längre hållbart. Enligt forskare har beståndet av makrill i Nordostatlanten minskat med över 40 procent sedan 2011. Nej, nej, nej!

Så, för att vara snälla mot laxarna och rädda de stackars makrillar som finns kvar behöver vi tillbringa ännu mer tid på grönsaksavdelningen. Som tur är har Erica Palmcrantz Aziz ett vansinnigt gott recept på laxpaté med så lite som noll procent lax, fiskfoder och gifter från Östersjön i sin bok Mitt nya Raw food-kök. Fina fisken!

Laxpaté utan lax

undefined

1,5 dl solrosfrön
1,5 dl mandlar
2 msk vatten
1 morot
2 salladslökar
1 msk tamari
2 tsk äppelcidervinäger
en skvätt juice från en citron
1/2 knippe dill
lite mineralsalt

Blötlägg fröna och nötterna i 4-8 timmar. Släng ned allt i mixern. Brum brum brum. Brum brum. Färdigt! Forma till en paté, puck eller boll och ät med massa mörkgröna blad. Så. Himla. Gott.

Mia Clase och Lina Nertby driver bloggen foodpharmacy.se och har även gett ut den bästsäljande boken med samma namn. Med jämna mellanrum skriver de krönikor och ger mattips på SvD Perfect Guide.

Mat & dryck

Viggo Cavling: På Voisine är våren romantisk

Den som besöker söderkrogen Voisine med en dejt får vara beredd på att det kan sluta med bröllop.

Det är ingen slump att Jesus första mirakel i Bibeln är när han gjorde vin av vatten. Det hela skedde på ett bröllop i Kana och när vinet höll på att ta slut klev Jesus in i världshistorien och beordrade fram vatten som när det hälldes ur karafferna var just vin. Till råga på allt var vinet bättre än det som serverades tidigare på kvällen. 

Annons
X

Hur vinet smakade för drygt 2 000 år sedan kan vi förstås inte veta. Men en rimlig gissning är att det påminde om dagens naturvin, alltså strävt och spetsigt. Med stor sannolikhet var det både surt och mycket sött. Dagens möjligheter att filtrera vin och addera svavel, grisfett, sorbinsyra, mögelgift och andra märkliga substanser fanns inte på Jesu tid. Hade vår frälsare fått smaka ett svenskproducerat lådvin hade han blivit chockad. 

Vinet har alltså förändrats, men vinets roll som navet i vår kultur är densamma. Ett bröllop utan vin är i stora delar av världen inget bröllop. Och de människor som kan skapa och presentera ett gott vin är näst intill gudomliga. En av dessa hjältar är sommelieren Bea Becher. Vill du lära dig mer om vin ska du lyssna på hennes podcast Vinpratarna. Och vill du smaka viner som Bea gillar ska du besöka hennes och hennes kollega Jonas Sandbergs vinbar på Södermalm, Folii. 

Det bästa med Bea är att hon inte lider av åkomman som drabbar många vinmissionärer. Bea tror inte att hon är finare än sina gäster och hennes behov av att läxa upp sina adepter är noll och intet. Jag har i grunden inget emot snobbism, men en sommelier som vill frälsa mig från Chill Out-paradiset kommer inte få tips av mig. Jag gillar att halsa några glas lådvin framför På spåret och tänker fortsätta med detta så länge Fredrik Lindström älskar att garva åt sina egna skämt. Följaktligen har jag svårt för vinbarer i allmänhet och sommelier som dricker naturviner i synnerhet. Undantaget som bekräftar denna regel har i min värld varit Bea Becher och vinbaren Folii. 

undefined

Vid mitt senaste besök beställde jag två viner: ett som en person från Skövde tyckte om och ett som var det konstigaste vita vinet som huset förmådde få fram. Det senare hade kanske gjort Jesus religiös. Utseendet var färsköl, men smaken var obehaglig. Det andra vinet gjorde mig lycklig. Det smakade exakt som jag vill att ett vin ska smaka.

Efter en stund dök en av mina äldsta vänner upp. Vi drack upp, gick ut på gatan och in i lokalen bredvid, som Bea Becher och Jonas Sandberg tog över för några veckor sedan.

Här låg en gång i tiden den smått legendariska restaurangen Matkultur. Nu heter krogen Voisine, vilket är franska och betyder granne. Lokalen är ganska upplyst, men mysigt inredd med en lagom blandning loppisfynd och coola designmöbler. David Bowie i högtalarna. Vi inleder med hummer som smakar som den ska, om man uppskattar Carl Butlers kokbok. Alltså, rinniga, feta såser och tydliga franska smaker som tomat och vitlök. Kalvbrässen kan inordnas i samma mattradition. Det är som på en bättre sylta i Paris. Rustikt och välgjort. Fonderna får stå och puttra i några dagar. Vinerna håller hög klass. Jag är inte lika imponerad av huvudrätterna gnocchi och potatisgratäng. Den första är ganska stabbig och den andra smakar Konsum. 

Det är inget direkt fel på rätterna och priserna är minst sagt modesta med Stureplanshatten på. Om vi höll oss till enkom husets enklaste viner hade notan slutat på en bra bit under tusenlappen. 

Vi avrundar med en ljuvlig paj på grapefrukt och några hederliga små koppar kaffe i mormors gamla servis. 

Vad är då Voisine för slags krog? Jo, hit ska du gå med din partner eller en Tinder-dejt. Går du hit med någon du vill lära känna och bli förälskad i är det inte omöjligt att det slutar med ett bröllop. Voisine är mysigt på ett sätt som det aldrig någonsin blir på Stureplan. Axlarna är nersjunkna på ett sätt som aldrig kan hända på Östermalm. Det är intellektuellt och sofistikerat som det aldrig kan bli i Vasastan. Det är Södermalm när det är som bäst.

Perfect Guide

Marie Agerhäll: ”Jag har föraktat folk som vill vara skådisar

Marie Agerhäll ligger bakom succéserien Dips – där hon även funnit sin plats framför kameran.

”Är det jag som ska berätta det för dig eller ska du komma på det själv?” undrade Marie Agerhälls man. Hon hade skrivit, castat, pitchat och sålt in sin humorserie Dips till SVT och var ändå inte riktigt glad. Det var en pusselbit som saknades. Jesper Rönndahl, som alltså är gift med Marie och skulle spela en av rollerna i serien, tyckte att hon också skulle vara med framför kameran. Helt enkelt skriva in sig själv i manuset.

Annons
X

Hon var inte lättövertalad.

– Vi började med att spela upp en scen hemma i vardagsrummet. Han gick ut medan jag läste in replikerna och drack en halv flaska vin, så nervös var jag. Sen skrattade han jättemycket och jag tänkte ’han är ändå en normalbegåvad människa och om han tycker att jag är rolig så …’ Men samtidigt är han ju kär i mig, så jag vet inte …

Jespers förslag var att hon skulle börja i liten skala, men Marie tänkte varför då, egentligen? Nu hade hon ju chansen. Sagt och gjort, hennes roll Mimmi Hamilton kom in i manuset som en av tre huvudpersoner och Marie Agerhäll gör sin skådisdebut med bravur. Så bra att hon fått rollerbjudanden och efter att vi ses ska hon på en provfilmning.

– Jag tänker att det i alla fall är nyttigt att gå dit, kanske kommer det något roligt ur det.

Marie Agerhäll hade aldrig haft en tanke på att stå framför kameran.

– Tvärtom, jag har nästan föraktat folk som vill vara programledare och skådisar, säger hon med ett skratt och ryser av tanken på pretentiösa
beskrivningar av rollfigurer i tredje person och kameror som ”smeker över rummet”.

Dips är en formidabel succé, ett av de mest sedda programmen på SVT Play den här vintern, och Marie Agerhäll har gjort det mesta. Skrivit manuset och sålt in det, anställt skådisar, hittat inspelningsplatser, fixat tillstånd, producerat, regisserat. Det är nästan så att hon inte vill säga allt hon har gjort av rädsla för att låta för stursk (”Mina föräldrar kommer från Västerbotten, Jantelagens epicentrum”) men erkänner att det är speciellt att utöver allt annat spela en av huvudrollerna.

– Superklurigt faktiskt. Ibland kan man se att jag inte riktigt är i ’rätt mode’, att jag kanske kollar i någon monitor i stället för på den jag ska prata med. Men det var också bra, jag hann inte oroa mig utan fick agera på instinkt.

– Det är också mäktigt att se att man faktiskt klarar allt det där, fortsätter Marie innan hon kommer på sig själv:

– Så där hade aldrig Persbrandt sagt om sig själv, eller hur?

Förmodligen hade han varken sagt det eller gjort jobbet lika bra.

Marie Agerhäll är utbildad journalist och började med praktik på SVT. Där blev hon kvar som redaktör och inslagsproducent för olika program, från Sommarlovsmorgon till infotainment som Alla är fotografer och Babel. Men hon ville göra någonting eget, något roligt. Hon hade funderat på om hon verkligen behövde alla dessa ”farbröder” som mellanchefer i projekten, sådana som gärna tar åt sig äran för andras idéer dessutom.

– Jag sa till Kristian Luuk när jag var redaktör på Fråga Lund, att jag ville göra något eget och han sa ’du skulle kunna bli Sveriges Kristen Wiig’. Jag blev så himla rörd. Han visste inte att hon är en idol, dessutom var hon lite mitt styrkedjur när jag gjorde Mimmi i Dips.

Marie Agerhälls första tanke var att göra en kontorskomedi – en miljö som många kan relatera till. Sedan blir det extra komiskt om det är lite högtidligt och tjusigt och mycket står på spel. Som världsfreden, typ. Marie intervjuade bekanta som jobbar på UD eller har gått diplomatprogrammet, så kallade dippar. Alla ville ses och berätta, helt inkognito förstås, om ”shame lists” med pinsamheter och brott begångna på svensk mark och interna stridigheter. En del spelar dessutom sig själva i serien. En visning av UD:s tjusigaste lokaler på Gustav Adolfs torg bjöd också på färdiga skämt, som att Margot Wallström hade ett samurajsvärd i sitt fönster.

– Man kan ju tänka sig hur hon går runt och svingar svärdet medan hon tänker, eller hur?

Miljön har de gjort lite finare än på riktigt. 

– I de här vackra rummen har de Billybokhyllor med pärmar framför öppna spisar, det är så fult att det helt enkelt inte ser trovärdigt ut.

Det blir förhoppningsvis en ny säsong av Dips, men i väntan på det rekommenderar Marie Agerhäll att vi ser om den första säsongen. Och trycker på paus och läser på whiteboards och listor. Hon bemödar sig nämligen om detaljerna.

– När man ska göra något nytt och brett tänker alla Let’s dance, men det behöver inte vara så dumt. Alla skämt kanske inte passar alla, och fattar man inte Dawit Isaak-referensen kanske man ändå tycker att det är kul att en avdelning på UD visar sig innehålla trädgårdsmöbler?

Jesper Rönndahl, Marie Agerhäll och Moa Lundqvist i Dips.
Jesper Rönndahl, Marie Agerhäll och Moa Lundqvist i Dips.

Foto: Casper Hedberg

Perfect Guide

Marcus Dunberg: Det finns en självgodhet i klimatdebatten

Så kallade influencers har de senaste veckorna fått utstå mycket kritik för sina vidlyftiga resvanor. Även företagsledare och politiker ifrågasätts. Och knappt en dag passerar utan att jag läser om någon åsiktscertifierad människa som berättar att familjen övergett utlandsresor för cykelsemestrar och tältning i den egna trädgården.

Annons
X

Dagstidningarnas resereportage presenterar numera alltid tåg som ett alternativ till flyg. Jag läser och gör kalkylen och kommer alltid till samma slutsats: att åka tåg till typ Paris tar väldigt, väldigt lång tid. Inte sällan blir artiklarna rent löjeväckande i ivern att vara klimatsmarta. Jag minns särskilt ett resereportage från Sicilien. I faktarutan stod restid samt pris. Till Sicilien alltså, ön som ligger längst ner i Europa.

Det var oerhört dyrt och tog väldigt lång tid. Är det verkligen ett hållbart alternativ att åka tåg till Sicilien istället för flyg? Och med hållbart menar jag ekonomiskt och tidsmässigt. Hur många har möjlighet att lägga en hel semestervecka på att transportera sig till själva resmålet. Visst, resan är en del av upplevelsen och så vidare, men så förbannat kul är det inte att åka tåg.

Mina egna resvanor är inget att skryta om – åtminstone inte för klimatmedvetna. Sedan fem-sex år tillbaka flyger jag två till tre gånger per vecka. Oftast till någon stad i Europa: München, London, Amsterdam, Milano, Zürich och Köpenhamn. Och så lite semesterresor på det. För inte så länge sedan gjorde jag en kalkyl som visade att jag med mitt flygande konsumerade resurserna motsvarande sex jordklot. Då är jag ändå en person som föredrar tåg framför flyg.

95 procent av mina resor är arbetsrelaterade och ofta rör det sig om en eller två nätter jag är borta. Att då ta tåget till exempelvis München skulle innebära att jag är borta en vecka istället för 48 timmar.

För att den ekvationen ska gå ihop är jag tvungen att lämna familjen och flytta till Tyskland, eller åtminstone till en stad längre ner i Europa. Vårt isolerade läge här uppe i Norden är ytterligare en anledning att flygdebatten rasar som starkast i här. I förhållande till resten av Europa ligger Sverige, särskilt Stockholm, åt helvete till, rent ut sagt. Att komma söderifrån, må det vara Skåne eller Italien, och flyga in över granskogen som breder ut sig runt Arlanda känns som att komma till världens ände. 

Innan du, käre läsare, nu sätter dig vid tangentbordet och fyrar av ett email där du kräver att jag avrättas genom koldioxidkvävning vill jag säga detta: Det är bra att frågan om flygresandets miljöpåverkan debatteras. Ännu viktigare är debatten om resandets rimlighet – hur rimligt är att det flyga över halva Europa för ett möte på två timmar och sedan åka hem igen? Och är det verkligen en mänsklig rättighet att semestra i Thailand eller åka till New York? Jag tycker att människor, inklusive jag själv, gott kunde stanna hemma mer. Den moderna reseivern är – utöver att vara miljöskadlig – också patetisk.

Ändå kan jag inte låta bli att reta upp mig på alla präktiga mallgrodor som skryter om att de ”stannar hemma”. Och så detta eviga drevande som alltid går hand i hand med den där självgoda malligheten. Det är som sagt bra att flygandet debatteras, men låt oss bara enas om att tåg oftast inte är ett alternativ. Jag fortsätter att flyga. Tills vidare.

Till Toppen

Annons
X