Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Tacksidorna förstör litteraturen

Alex Schulman och Sigge Eklund förde ett intressant resonemang i sin podcast nyligen. Ämnet var modern litteratur och tesen duon drev var – ungefär – att många unga författare vägrar att följa dramaturgiska modeller. De sätter en ära i att skita i berättandets grundläggande regler, strukturen som gör en historia begriplig.

Annons

Jag delar inte åsikten att detta är den moderna litteraturens största problem. Inte heller att boven är Storytel, sänkt biblioteks-stöd, kortsiktiga förläggare eller vår ständigt minskande koncentrationsförmåga.

Det absolut största problemet med samtidslitteraturen är tacksidorna. De meningslösa, långrandiga och i många fall groteskt lismande sidorna i slutet. Alldeles för många nykläckta författare tar där chansen att sticka upp näsan i kulturkändisrövar de träffat uppe på förlaget.

”Tack Jan och Ann-Marie för ert ovärderliga stöd och för att jag fick låna ert storslagna skärgårdshus under skrivprocessen.” ”Tack P.O. Enqvist för att du krävde denna roman av mig och inte accepterade ett nej”. ”Tack Lena Andersson, för våra gemensamma simturer, ditt knivskarpa intellekt och dina omistliga inspel.”

Ursäkta, jag måste bara luta mig ut ur läsfåtöljen och kaskadspy över parketten.

Om det inte är kändiskramande, så är det ömhetsbetygelser till hundratals okända kompisar. Vilket inte är en sekund bättre.

”All kärlek till Frallan, Betsy, Tom-Tom, Tarmen, Fido, Snygg-Mackan, Lilla My, Bagarn, Gullgurkan, Muffen, Mammi, Papi och Darlingson – vi ses på discobowlingen på onsdag”

Varför hetsar han upp sig över något som inte riktigt är vår tids stora ödesfråga? undrar du.

För att det inte är obetydligt. Att läsa skönlitteratur innebär att man ingår ett avtal med författaren. Jag väljer att acceptera den värld du byggt upp, trots att den är ganska overklig. Och jag tillbringar många timmar inne i ditt universum, och kanske lär mig att gilla dina kantiga karaktärer och din underfundiga humor.

Jag uppskattar ditt konstverk. Så efter en riktigt bra slutscen vill jag inte behöva vända blad och inse du är en pretentiös brunnäsa. Det förstör min upplevelse. Det är som att kliva direkt från Dramaten till Instagram.

Varför det blev så här?

Gösta Berlings saga avslutas inte med några blödiga ord från Selma Lagerlöf: ”Tack Valborg, för att du är du.” Röda Rummet innehåller inget patetiskt tacktal till någon alkoholiserad bartender på Berns.

Det passade sig inte då. Det passar sig inte nu heller.

Resa

8 historiska monument utan trängsel

Du har sett Petra och pyramiderna. Nu vill du känna historiens vingslag utan att trängas. SvD Resor guidar till monumenten som ingen tänker på.

I stället för Efesos: Aphrodisias

Självklart kniper det i hjärtat att se sagolika Efesos där Artemistemplet, ett av världens sju underverk, en gång stod. Ändå är atmosfären i hellenistiska Aphrodisias snäppet mer speciell. Kanske för att platsen började grävas ut först på 1960-talet, varför så lite förts bort till museer. Kanske för att den lilla staden restes åt kärlekens gudinna Afrodite, vilket lägger något extra suggestivt över templet, teatern, Hadrians bad, Tiberius kolonnad och stadion som mäter hela 270 meter. Det är dock de små detaljerna som dröjer sig kvar i minnet; relieferna av Eros och Nike som jagar uppe på tempelporten Tetrapylon, statyerna och de utsmyckade sarkofagerna.

Annons

Bo: Anatolia Hotel är lantligt charmigt med låga hus runt en vacker trädgård med pool.

I stället för Petra: Jerash

Foto: Alamy

De flesta som besöker Jordanien talar med hänförelse om antika Petra, ett av världens sju nya underverk vars tempel, kolonner och kungagravar är uthuggna direkt ur de röda klipporna. I norr hittas emellertid Jerash, den forna hellensk-romerska staden Gerasa som döpts om efter den moderna intilliggande orten med samma namn. Jerash bosattes på stenåldern, förstördes av en jordbävning på 750-talet och är numera en exceptionellt bibehållen arkeologisk plats. Flera gator är intakta och inte minst Nymphaeums brunn och fontäner, liksom Artemistemplets tolv stora kolumner är djupt aktningsvärda. Glöm inte solskydd och bekväma skor; Jerash var en stor stad som kräver sina timmar att utforska

Bo: Wooden Arcs har 13 elegant rustika chalets samt pool och spa med spektakulär utsikt.

I stället för Dubrovnik: Nin

Det är ingen hemlighet att Dubrovnik drabbats av överturism. Styr därför hellre kosan till Nin, Kroatiens äldsta kungliga stad som balanserar på en ö ansluten till fastlandet via två broar. Det är numera en sömnig liten by, men minnesmärkena är talrika. Här ligger bland annat världens minsta katedral, Sveti Nikola, där sju kungar krönts och många medeltida helgedomar vilar. Samt inte minst Kroatiens längsta sandstrand Kraljičina plaža, Drottningens strand, i närheten av det största området med medicinsk lera i hela landet. Nin registrerades som utomhus-kurort 1960, men behandlings-traditionen går att spåra till romarriket. Det är ingen slump att den liburniska gudomligheten Venus Ansotica hittades just här.

Bo: Luxuösa Villa Privlaka har ett kök, fyra sovrum, två vardagsrum och två pooler.

I stället för Agrigento: Selinunte

Foto: Alamy

Agrigentos fornminnesområde är så rikt på antika lämningar att de flesta utflykter hoppar över intilliggande Selinunte. Gör inte det misstaget. Bland Siciliens många grekiska städer tillhörde Selinunte de främsta och var hem åt flertalet viktiga tempel. Ett av dem, Hera-templet, har byggts upp igen. Likafullt är det ruinerna, vilka ligger huller om buller efter jordbävningar genom historien, som fängslar allra mest, dessa stupade bjässar som sträcker ut en hand från forntiden rakt in i nuet.

Bo: Från Momentums terrass med infinitypool är utsikten milsvid över det böljande landskapet. Den luxuösa resorten med 22 rum och sviter serverar lokala råvaror och är tillägnad modern wellness mitt i en gammal olivlund. Perfekt kontrast till historiska utflykter.

I stället för pyramiderna: Sakkara

Foto: Alamy

Att Gizapyramiderna tillhör de mest majestätiska monument som någonsin konstruerats behöver vi inte debattera. Det finns dock många fler pyramider spridda söder om Kairo, bland annat i uråldriga Sakkara som var begravningsplats i över 3 500 år under tiden Memfis var huvudstad. Gravfältet är stort, med elva större pyramider och många mindre kammare. Samtidigt är det den modesta storleken som gör dem mer rörande än allt det storslagna i Giza, konerna känns på något sätt lättare att relatera till. Mer mänskligt gripbara, om man så vill. Äldre är de också, Djosers trappstegspyramid till och med äldst i hela Egypten.

Bo: Skippa Kairo och utgå i stället från färgglada pensionatet Sakkara View i Abu Sir som också har fyra pyramidkomplex, mitt mellan Giza och Sakkara.

I stället för Tintern Abbey: Castle Acre Priory

Foto: Alamy

Visst, klosterkyrkan Tintern Abbey är ett gotiskt mästerverk och en imposant nationalikon. Men Castle Acre är en av Stor-britanniens största och bäst bevarade klosterplatser med anor från 1090. Mest anslående är det att anlända från väst, då blicken först faller på de utsirade blinda valvbågarna intill de intakta gamla husrummen och den vackra kyrkogaveln. Därefter följer vattenkvarnen, sjukstugan, latrinerna; alla fysisk vittnesbörd om hur munkarna levde i hundratals år innan orden upplöstes 1537 och den monastiska institutionen föll i ruiner. Örtträdgården odlas emellertid än i dag.

Bo: Typiskt anglo-eklektiska boutiquehotellet Strattons erbjuder överdådigt inredda rum, restaurang med moderna brittiska rätter samt antik-butik med goda fyndchanser.

I stället för Mykene: Messene

Få platser kan slå Pelopon-nesos på fingrarna vad gäller hög koncentration av historiska sevärdheter. Olympia, Epidauros och Mykene i all ära – vill du hellre tillbringa en heldag i antiken så gott som ensam är Messene uppe i halvöns bergs-landskap ett säkert kort. Staden uppfördes på 300-talet f.v.t. som fästning mot närliggande Sparta, och än i dag går det att se delar av skyddsmuren och vakttornen. Strosa sedan omkring bland vad som en gång var en pulserande marknadsplats och Asclepeion, Messenes tempel för helande av såväl kropp som knopp.

Bo: En timme söderut i Koroni driver svenska Annette och Kurt Villa Olivia med två fina studior samt ett hus med utsikt över Medelhavet.

I stället för Colosseum: Ostia Antica

Foto: Alamy

Under Romarriket kunde Colosseum underhålla nära nog 90 000 exalterade åskådare på samma gång. Att hävda att den välbevarade teatern i Ostia Antica som härstammar från kejsar Augustus tid är lika överväldigande, är att ta i. Däremot är den omgärdad av utgrävningarna av det antika Roms hamnstad, vilket skapar en fascinerande förståelse för hur det var att leva i denna utslocknade civilisation. Som att gå på samma stenar utmed huvudgatan Decumanus Maximus som befolkningen gjorde under 400-talet f.v.t. Att se gravvalv, ugnar, bad, ångbastur och mosaikbilder föreställande allt från korgar till skepp. Det är så att det svindlar!

Bo: Ett stenkast inåt land hittas intima Hotel Maximo med nio söta små rum.

Design

Sex fantastiska hus som trotsar tyngdlagen

Varför bygga tråkigt och vertikalt? Här är några exempel på hisnande byggnadskonst där arkitekterna minst sagt vågat ta ut svängarna.

One Central Park

Foto: Alamy

London-baserade arkitektkontoret Foster + Partners och franske kollegan Jean Nouvel tillhör de riktiga tungviktarna inom den samtida arkitekturen. Så när de slår sig ihop blir resultatet förstås spektakulärt. Med sina vertikala trädgårdar och en till synes svävande reflexskärm blir byggnaden One Central Park i Sydney, som stod färdig 2013, ett strålande exempel på innovativ arkitektur, mästerlig ingenjörskonst och grönt miljötänkande i absolut framkant.

Annons

Timmelsjoch Pass Museum

Foto: Alamy

Bergspasset Timmelsjoch i Österrike, precis vid gränsen till Italien, öppnades 1959 och gjorde det möjligt att enkelt ta sig mellan de små bergsbyarna. 2009 skulle 50-årsjubileet av bilvägen firas och arkitekten Werner Tscholl fick i uppdrag att skapa ett museum med tillhörande besökscenter. Resultatet blev en till synes svävande betonglåda, där insidan ska föra tankarna till isgrottor.

Museum of Tomorrow

Foto: Alamy

Vetenskapsmuseet Museum of Tomorrow i brasilianska Rio de Janeiro lyckas med konststycket att vara enormt till volym sett, men ändå kännas luftigt och lätt. Den spanske neofuturistiske arkitekten Santiago Calatrava har skapat en byggnad som närmast vara beredd att lyfta, inte minst på grund av sitt överhäng på hela 75 meter. Byggnaden stod färdig år 2015 och har sedan dess varit en rejäl publikdragare. Känns namnet Santiago Calatrava bekant så kan det bero på att han bland annat ligger bakom Turning Torso i Malmö.

Marta

Foto: Alamy

Stjärnarkitekten Frank Gehry har gjort sig känd för sina böljande former och sitt ifrågasättande av traditionsbundna räta vinklar. Möbelmuseet 

Marta i den tyska lilla staden Herford bär Gehrys alla kännetecken, men här i en mer jordnära form än vanligt. Huskroppen ser ut att ha smält i solen, eller möjligen bestå av kartongpapper som blivit försiktigt uppblött och därmed är på väg att tappa sin form och bärkraftighet.

Dancing House

Foto: Alamy

Marta är inte Gehrys första försök att utmana arkitekturens normer. Ett av hans mest kända verk är Dancing House i Prag, som stod färdigt 1996. Ett vågat drag, eftersom kvarteren runt huset består av praktfulla exempel på förstklassiga barock- och jugendbyggnader. Till en början blev byggnaden hårt ifrågasatt, men har med åren kommit att bli ett modernt landmärke i staden. Gehry själv säger att han hämtat inspirationen från Fred Astaire och Ginger Rogers och deras virvlande danser.

Takasugi-An

Foto: Alamy

Teceremonier är inget man tar lätt på i Japan. Traditionellt har temästarna velat ha full kontroll över upplevelsen, därför valde man ofta att själv rita och bygga sin testuga, utan inblandning av arkitekter och byggmästare. Det förhållandet har japanske arkitekten Terunobu Fujimori tagit fasta på när han skapat sitt svårtillgängliga 2,7 kvadratmeter lilla tehus, som balanserar uppe på stammarna från tre kastanjeträd.

Perfect Guide

Stilombudsmannen: Vad har hänt med inbjudningskorten?

Stilombudsmannen Fredrik af Klercker saknar tiden då man fick inbjudningskort till både middagar och jakten.

Hej, jag tycker det är så tråkigt att man aldrig får några inbjudningskort längre. Vad tycker du om det? /Gabriella.

Annons

Hej Gabriella,

förr låg det en väldig prestige i att producera de finaste inbjudningskorten för att visa att man skulle ha den elegantaste festen. Gärna med de flottast titlarna och de längsta namnen. Men så är det ju inte längre.

Idag handlar det om diskretion. Den underbara spiselkranskulturen är på väg bort, även fast jag själv kämpar med näbbar och klor för att bevara den. Det betyder alltså att man ställer sina inbjudningskort på spiselkransen eller hallbordet och säger att det är för att påminna sig själv om att inte glömma bort tillställningen – fast de i själva verket är till för att skryta om vilka fina fester man är bjuden på.

När inbjudningskort stod framme kunde man också undvika pinsamma frågor om huruvida någon var bjuden eller inte. Istället kunde man gå direkt på skitsnacket: ”Har du hört att Klercker inte är bjuden till friherrinnan von Adelsgris?”.

Nuförtiden används pappersinbjudningar i princip bara vid bröllop eller större födelsedagsfester. För min del är kanske den största förlusten att nästan alla jaktinbjudningar mailas – det var ju annars den absolut största indikatorn på var man låg på den sociala skalan!

Så, var är då den nya tjusiga inbjudan? Det är i all sin enkelhet ett mail där det står välkommen på middag, lunch, jakt eller liknande. Oftast helt utan indikation på vilket sorts pådrag det kommer att vara.

Jag tycker det är dags att börja anstränga sig och skicka ut ordentliga pappersinbjudningar, så att vi kan skryta ogenerat igen!

Mat & dryck

Food Pharmacy: Därför korttidsfastar vi

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, korttidsfastar under veckorna men lyxar till det med guldgröt på helgerna.

När vi berättar för våra vänner att vi har slutat äta frukost sätter de kaffet i halsen och hostar fram något i stil med: hur överlever ni? Äsch, det är lätt som en plätt. Genom att skippa frukosten sparar vi både tid och tjafs, och det är inte heller ett minus att en lång rad med positiva medicinska effekter har uppmärksammats de senaste åren.

Annons

När vi korttidsfastar gör kroppen allt den kan för att skydda cellerna mot skador. Blodtrycket sänks och insulinkänsligheten ökar och på så vis bromsar kroppen själv både inflammation och åldrande.

Vid det här laget vill våra vänner veta mer och vi berättar då att vi bara äter under 8 av dygnets timmar. De resterande 16 timmarna dricker vi vatten, kaffe eller te. Om sanningen ska fram var det inte helt enkelt i början, men nu kan vi inte tänka oss att leva på något annat sätt. Vi väljer att hoppa över frukosten, men det går precis lika bra att tidigarelägga middagen. Det viktiga är bara att det sista vi äter innan fastan är en närings- och fiberrik avsmakningsmeny för de snälla bakterierna i tarmen.

Men våra vänner tvekar: hur har ni ett socialt fungerande liv när ni fastar? Det har vi inte. Få är villiga att äta middag med dig klockan halv sex en fredagskväll och familjen tröttnar väldigt snabbt på att du bara läppjar grönt te på söndagsfrukosten. Ni förstår alltså hur glada vi blev när vi lärde oss att det faktiskt räcker att korttidsfasta ett par gånger i veckan.

Så, när vi väl äter frukost äter vi ordentligt. Ska det va så ska det va extra allt. På helgerna vill vi njuta länge av både hembakt fröknäcke, avokado, matchalatte och guldgröt. Har du inte testat guldgröten i vår kokbok kan vi berätta att det är Guds himmelskt goda gåva till tarmfloran. En beroendeframkallande och alldeles magisk crossover mellan overnight oats och guldmjölk. Glad helg!

Food Pharmacys guldgröt
(2 portioner)

2 dl havregryn
2 msk chiafrön
2 färska dadlar (urkärnade)
1 tsk malen kanel
1 tsk malen gurkmeja
2 krm malen kardemumma
2 krm malen ingefära
½ dl riven kokos
1 krm salt
4 dl valfri växtbaserad mjölk

Skär dadlarna i mindre bitar. Blanda alla ingredienser väl och fördela i två små skålar. Låt stå i kylskåp över natten.

Ta ut från kylskåpet, rör runt och tillsätt eventuellt lite mer växtmjölk för en lösare konsistens. Strö gärna över någon valfri topping, t.ex. färska bär, granola, hackade nötter eller skivat äpple.

Mia Clase och Lina Nertby driver bloggen foodpharmacy.se och har även gett ut den bästsäljande boken med samma namn. Med jämna mellanrum skriver de krönikor och ger mattips på SvD Perfect Guide.

Resa

Linda Lindorff: ”Den svenska fjällvärlden är så häftig”

Programledaren Linda Lindorff dricker cava på ett tak i Palma, bilar genom Florida Keys och vandrar i orörda Stekenjokk.

Morada bay, Islamorada

Foto: Alamy

Att bila genom Florida Keys är en perfekt roadtrip. Man behöver inte sitta många timmar i bilen eftersom det är så tätt mellan olika vackra ställen att stanna vid. Min favorit är ön Islamorada, där man för övrigt har spelat in tv-serien Bloodline. Restaurangen Murada bay ligger precis vid stranden och är ett fantastiskt ställe för att se solnedgången. Från stranden kan man även spana in huset som tillhör familjen Rayburn i tv-serien.

Annons

Boutique Hotel Can Alomar, Palma

Ett jättefint boutiquehotell intill Paseo del Borne, den stora shoppinggatan i Palma där alla fina butiker ligger. Även om man inte checkar in och bor över kan man smita upp på deras terrass när man behöver vila fötterna efter shoppingturen. Beställa en osttallrik och ett glas cava och bara njuta av utsikten. Hotellrestaurangen De Tokio A Lima är också värd ett besök om man vill stanna lite längre.
Adress: Carrer de Sant Feliu, 1.

Stekenjokk, Strömsund

Foto: Alamy

Här har jag fjäll­vandrat ända sedan jag var liten och nu gör jag samma sak med min egen familj. Den svenska fjällvärlden är så otroligt häftig, så ren och oförstörd. Det klara fjällvattnet, topparna som har snön kvar och
de ljusa nätterna. Det räcker med en natt eller två om man är ovan, det handlar om att vara där och ta del av allt.

Miniloc Resort, El Nido

När jag spelade in Expedition Robinson på Filippinerna bodde jag och teamet på Miniloc Resort. Det kändes som ett superlyxigt hotell, men det fanns varken pool eller gym. Lyxen låg i det vackra läget vid foten av ett berg med massor av grönska runtomkring, äventyrligt och romantiskt på samma gång. Strax utanför bryggan snorklade man bland koraller och enorma fiskar. Det är nog den vackraste platsen jag sett i hela mitt liv.

Treff 2000, Obertauern

I våras åkte jag med familjen till österrikiska Obertauern, en skidort känd för att vara väldigt snörik. Ofta kommer den första snön redan i oktober. Dessutom har de ett bra och enkelt skidsystem där även barnen kan ta sig runt på egen hand. Det finns så klart större skidorter i Alperna som är fantastiska, men där är systemen ofta för stora. Väl i backen åt vi många bra luncher på Treff 2000 – ett ställe med god mat, bra läge och trevligt folk.

Adress: Wiseneggstr 70, Österrike.

Foto: Alamy
Resa

Adressbok: Palma

Nyöppnade boutiquehotell och spännande konst – Mallorca är minst lika härligt på hösten.

Grön och lyxig oas

Foto: Can Bordoy Grand House & Garden
Foto: Can Bordoy Grand House & Garden

När man promenerar runt Palmas gamla kvarter är det lätt att missa Can Bordoy Grand House & Garden – det senaste svenskägda boutiquehotellet att slå upp portarna på den spanska semesterön. När den nuvarande ägaren tog över den gamla 1500-talsbyggnaden gjordes en omfattande renovering där husets gotiska anor fick samspela med moderna möbler och konstverk.

Annons

Hotellet består av 24 pampiga sviter med sammetsgardiner, kingsizesängar och moderna badkar placerade mitt i rummen. Här ryms även bibliotek, spa, takbar och en stor trädgård. I hotellets lounge sträcker sig vinrankor längs väggarna, upp i taket och vidare ut till restaurangen som serverar medelhavsinspirerade rätter lagade av lokala råvaror.

Den lummiga trädgården är med sina 750 kvadratmeter den största privatägda trädgården i centrala Palma. Här ryms både pool, solbäddar och en uteservering som är öppen för såväl hotellets gäster som lokalbor och övriga turister.

Tid för tavlor

 Es Baluard
Es Baluard

Palma är mer än shopping och gastronomiska upplevelser. Hösten är ett ypperligt tillfälle att upptäcka öns något dolda konstscen. Ett tips är Es Baluard, Palmas moderna konstmuseum, som är beläget på Plaça Porta de Santa Catalina, precis vid vattnet mellan La Lonja och Santa Catalina. Museet öppnade 2004 och den imponerande byggnaden ligger i anslutning till ett fort från 1500-talet, som en gång i tiden var en del av stadens gamla murar. Här blandas spännande, temporära utställningar med en permanent samling verk från 1800-talet fram till i dag. I denna kollektion ingår målningar och skulpturer av Picasso, Miró och Léger.

Efter konstrundan gör man rätt i att besöka museets restaurang och dess soliga terrass. Diskutera verken över ett glas cava med utsikt över Palmabukten och stadens majestätiska katedral.

Foto: Alamy

Mat & dryck

10 restauranger värda en omväg

När Fäviken nu bommar igen köket, var ska vi matresenärer då drömma om att äta? Här är 10 svåråtkomliga matupplevelser i Europa – på öar, i skogar och under havets yta.

Under i Lindesnes, Norge

Vi skulle kunna skriva många rader om unga danska stjärnskottet Nicolai Ellitsgaard och hans gastronomi baserad på fisk och skaldjur, lokala fåglar, får, svampar och bär. Men tyvärr hamnar maten något i skymundan av den fantastiska byggnaden, ritad av geniala arkitektbyrån Snøhetta. Här ute, vid vildsint hav, har de sänkt ned en betongtub med panoramafönster under vattenytan och skapat världens mest spektakulära restaurang just nu – långt bort från närmsta större stad.

Annons

Slippurin på Västmannaöarna, Island

Gísli Matthías Auðunsson framstår alltmer som isländsk kokkonsts nya underbarn. Foodies från hela världen kliver mer än gärna på färjan söder om Reykjavik och åker i tre timmar ut till Västmannaöarnaa för att smaka den unge kockens moderna och uppdaterade tolkningar av klassiska rätter. Rustikt och rejält, men med elegans och lätt handlag. De vackra vyerna på de vindpinade öarna får man på köpet.

Daniel Berlin i Skåne-Tranås

Sedan 2010 har Daniel Berlin ihärdigt kämpat på med sin till synes omöjliga mission: att erbjuda gastronomi i världsklass i utkanten av sömniga Skåne-Tranås, med endast 226 invånare. Och nu börjar belöningarna trilla in på löpande band. Två stjärnor i Guide Michelin, högsta betyg i White Guide och en urstark femteplats på OAD Top 100 European list. Alltså en ranking över Europas bästa restauranger. De 15 platserna runt de 5 borden bokas snabbt upp, så var på hugget om du vill uppleva skånsk kokkonst när den är som allra vassast.

Kadeau på Bornholm, Danmark

Kadeau i Köpenhamn är med sina två Michelin-stjärnor en av den danska huvudstadens hetaste och bästa restauranger. Men egentligen är den från början bara en vinterfilial till Nicolai Nørregaard och hans kompisars lilla sommarkrog med samma namn på Bornholm. I takt med framgångarna i Köpenhamn har öppettiderna för den opretentiösa och charmiga, men förstklassiga, Bornholmskrogen blivit allt snålare. Men det är fortfarande väldigt värt besväret att ta sig till den lilla Östersjön.

Hisa Franko i Kobarid, Slovenien

Det slovenska köket är inte lika känt som det franska eller italienska. Men 46-åriga Ana Ros håller på egen hand på att sätta landet på den internationella matkartan. 2016 förärades hon ett eget avsnitt i Netflix-serien Chef’s table, och året efter utsågs hon av The World’s 50 Best Restaurants till världens främsta kvinnliga kock. Att få njuta av nytolkningar av klassiska slovenska maträtter betyder att man måste bege sig till den lila byn Kobarid där hon driver en småskalig restaurang och ett lika småskaligt hotell.

Raest i Torshavn, Färöarna

Restaurangen Koks i Torshavn har på sistone blivit en av världens mest omtalade krogar, med sitt udda läge och sina Michelinstjärnor. Men Torshavn har mer att bjuda. Lilla Raest, som betyder fermentering, ligger i ett 500-årigt hus med rustik elegans och är inte lika tjusigt som sin mer berömda konkurrent. Men å andra sidan bjuder man modern mat rotad i de färöiska traditionerna och en helhetsupplevelse väl värd resan. Här är det kockarna – och deras infall och råvarutillgång – som bestämmer vad som serveras på tallrikarna vid besöket.

Loch Bay på Isle of Skye, Skottland

Isle of Skye i Inre Hebriderna är inte världens enklaste ställe att ta sig till. Men om man antar utmaningen väntar en smakfull belöning i form av Michelin-restaurangen Loch Bay. I en vitkalkad idyllisk stuga nära havet serveras skotska rätter med en fransk touch. Självklart står fisk och skaldjur i fokus. Efter middagen väntar en värmande brasa i spisen och skönt häng i mjuka tweed-fåtöljer.

Bootshaus i Traunkirchen, Österrike

Den stillsamma sjön Traunsee ligger inklämd mellan Salzburg och Linz i norra Österrike. Bodensjön och Attersee lockar fler besökare, men Traunsee kan fresta med ypperliga restaurangen Bootshaus. Som namnet avslöjar handlar det om ett gammalt båthus, direkt vid stranden, där kökschefen Lukas Nagl kreerar samtida smaker med ursprung i det österrikiska köket. Checka in på charmiga Seehotel Das Traunsee och gör restaurangbesöket till en härlig weekendtrip.

L’Argine A Vencò i Dolegna del Collio, Italien

L’Argine A Vencò är en oansenlig vingård och grönsaksodling utanför Udine, precis vid gränsen mot Slovenien. Men det är på samma gång också ett mysigt bed & breakfast och en förstklassig restaurang. Sedan 2014 har Antonia Klugmann skapat rätter baserade på lokala råvaror, men långt från det traditionella och klassiska. I stället lånar hon friskt inspiration, smaker och tekniker från olika regioner och resor världen över. Sedan 2015 belönad med en Michelinstjärna.

La Marine på IIÎle de Noirmontier, Frankrike

Île de Noirmoutier är en långsmal ö i Pays de la Loire på franska västkusten som nås från fastlandet via en bro. Hit hittar inte så många turister. Vilket är lite synd, eftersom de då missar den tvåstjärniga pärlan La Marine längst ut på ön. Här kokar Alexandre Couillon ihop fantasifulla rätter som är en fröjd för både öga och gom. Mycket fisk och skaldjur, självklart med tanke på läget, men också grönt. 2016 utsågs Couillon till Årets kock i Frankrike av ansedda restaurangguiden Gault Millau.

Perfect Guide

Min helg: ”Risotton är förfinad till fulländning”

Svante Öquist missbrukar blommor, tar en GT till helgmålsringningen och blir hög på en höstmarknad.

Fredag morgon är jag tidigt på plats i partihallarna för blommor i Årsta. I alla fall 42 av 52 veckor. Vi är tillåtna att handla där, till blomsterhandlarnas inköpspris, eftersom vi har företag. Åh så privilegierat? I själva verket tvärtom. Det är storpack och blir alltid, utan undantag, mer blommor än vad det var tänkt. Alltid! Nåväl, det finns värre saker att missbruka…

Annons

Efter en lång arbets- och skolvecka, för hela familjen, är fredagskvällar heliga. Aldrig några invecklade matlagningsorgier utan allt som oftast tacos – så sorgligt underskattat. Med bara lite omsorg lyfts de torra majsbröden till oanade höjder. Eller så blir det takeaway, som denna fredag. Vi har Stockholms
bästa hamburgare nästgårds, Bun Meat Bun i Farsta Strand. Just nu är min favorit ”Beachtown BBQ” medan övriga familjen tar ”Veggie”. På fredagar är det inte ens läge för vin – oftast blir man bara tröttare – och efter maten däckar vi i tv-soffan med popcorn och Fångarna på fortet på fyran. Ren klassiker med nytändning. Om inte annat för Suzanne Reuters inhopp som gåtfabrikör.

Lördag betyder långfrukost i trädgården. Gemensamt elvakaffe är också ett måste, även det utomhus. Trädgård är njutning året runt och inte bara maj, juni, juli och augusti. Lördag är också tvättstugetjänst, städning eller åtminstone ”städa bort”. Läs: plocka undan löst liggande föremål så det ser städat ut, som min mamma alltid sa. Inget betungande på något sätt och jag brukar ta till uttrycket ”det går som en dans om man är två”…

Lördagens höjdpunkt är ändå helgmålsringningen, klockan 18. Inte av religiösa skäl. Men en symbol för helgfrid och sammanhang. Vi bor mittemellan två kyrkor, Söderledskyrkan i Hökarängen och Stora Sköndals kyrka, så njutningen blir dubbel – bokstavligen. Inte minst i sällskap av en tredje aktör –lördagsdrinken. En klassisk gin och tonic. Min käraste tar alltid ett glas bubbel. Är det äkta kan jag undantagsvis tänka mig att byta ut GT:n.

Mer tid och kraft ägnas åt lördagsmiddagen, i helgen risotto med trattkantareller. En konst som jag, under de snart 27 år vi levt ihop, förfinat till fulländning. Ja, i alla fall precis som vi vill ha den. Med påföljd att jag vägrar risotto på krogen – även i Italien.

Till middagen serveras det som vanligt Abba. Vilken helt osannolik skatt av melodiös pop som vi återupptäcker, låt efter låt efter låt, vecka efter vecka
efter vecka… Tröttnar aldrig och upptäcker oavbrutet nya finesser i produktionerna.

Söndagar rymmer alltid ett mått av melankoli. Vilket för mig innebär verklighetsflykt i form av bokmaleri. Min sambo hänger sig åt trädgården, ett evighetsprojekt han aldrig någonsin tröttnar på. 

Just denna söndag blir helt ångestfri. Det är höstmarknadernas höstmarknad på den antroposofiskt inriktade gården Skillebyholm utanför Ytterjärna. Jag blir hög i en orgie av högkvalitativa mejerivaror, frukt, grönsaker, en sagolik och sägenomspunnen vegansk buffé – men också lokalt hantverk. Skillebyholm, och en mängd andra verksamheter runt Ytterjärna med livskvalitet i fråga om bra råvaror, fanns långt innan hipsterrörelsen ens var påtänkt.

Perfect Guide

Kjell Häglund: ”Har världen verkligen förändrats av metoo?”

I höst återupplever vi metoo-hösten 2017. Untouchable, en uppgång-och-fall-dokumentär om Harvey Weinstein, har nyligen skakat om USA och Storbritannien och kommer på SVT i november. Återigen förenas popkulturvärlden i både indignation och fascination över hur Hollywoodmogulen under decennier köpte sig fri från minst 80 anklagelser om våldtäkter och andra sexuella övergrepp.

Annons

Untouchable skildrar ytligt sett slutet på en era och början på en annan. Men vad vi fått är snarare en grumligt polariserande korsbefruktning mellan det gamla och det nya, som redan gett genskador på viktiga demokratiska normer som personlig integritet, journalistisk etik, juridisk oskuldspresumtion.

När man ser dokumentären är det lätt att solidarisera sig med metoo-rörelsen, både allmänmänskligt och politiskt. När man sedan kliver ut i 2019 igen, på nätet här och nu, dröjer det inte länge innan man påminns om hur världen verkligen förändrats av metoo och att det inte är odelat positivt.

I slutet av dokumentären ges två motsatta svar på frågan om vad åtalet mot Weinstein inneburit för filmbranschen och samhället i stort. Först säger en av Weinsteins forna anställda att ”det har betytt allt, vi lever nu i en lite bättre värld”. Sedan säger ett av Weinsteins offer tvärtom att ”inget har förändrats”, filmvärlden har bara fått en symbolgärningsman att knyta all skit till ”så att alla andra kan fortsätta”.

Den första personen är givetvis en man och den andra en kvinna. Perspektivkonflikten är talande för hur den rusigt enkla metoo-hösten 2017 har gett dagens baksmälla av motsägelser i spektret mellan å ena sidan manliga maktstrukturer och sexuella övergrepp och å andra sidan lynchmobbar och drevande uthängningar.

På nyåret 2018 var det allmänt självklart att demokratsenatorn Al Franken skulle avgå efter anklagelser om närgångenhet – i dag är det, för alla som läste Jane Mayers djupgräv i The New Yorker i somras, lika uppenbart att Franken utsattes för en koreograferat falskflaggad attack från republikanska motståndare och borde ha stannat för en regelrätt hearing inför etikkommissionen.

Och nu har vi rentav vant oss vid strömmen av ideologiskt motiverade uthängningar och avgångskrav bortom all juridisk rimlighet. Senast var det en Trump-utnämnd rådgivare på det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet som tvingades bort sedan en progressiv reporter anklagat honom för en antisemitisk Facebookpost – som vid närmare granskning tvärtom visade sig ironisera över alt-right-rörelsen. Rådgivaren fick tillbaka sin tjänst och den drevande journalisten ställdes i skamvrån.

Men det fall som mest representerar vår normativt eteriska tid är hur basisten i den unga popgruppen Hey Violet i våras tvingades lämna bandet efter att först en anonym påstådd ”ex-flickvän”, och sedan en till, på Twitter hävdat att han anförtrott dem att han en gång våldtagit en tjej. Här fanns bara två anonyma påståenden – det andra som svar på det första – men inget offer, ingen övergreppssituation och inget som efter bandets interna utredning talade för att det skulle vara sant. Bandet trodde på sin basists oskuld, men gav honom ändå sparken – och han tyckte själv att det var det enda rätta eftersom bandet befinner sig i en så ung och känslig progressiv miljö att även minsta anonyma anklagelse blir en omöjlig fläck på trovärdigheten.

Det är där vi är. På gott och ont famlande i blindo efter nya rättsprinciper när de gamla förångats.

Resa

Världens 8 främsta konsthotell

Gränsen mellan hotell och konstgalleri blir allt mer hårfin. SvD Resor listar åtta boenden för dig som vill övernatta mitt i konsten.

Puro Vik, Chile

Mitt i vinregionen Millahue Valley, två timmars bilresa från Santiago de Chile, öppnade nyligen vinmakaren och konst-samlaren Alexander Vik sin sjätte boutiqueresort som en ursäkt för att handla lite mer konst. Puro Vik består av nitton perfekt kurerade glasbungalows som var och en hyllar olika konströrelser. Välj mellan fransk 1700-talsdesign, Roy Lichtenstein och popkonst eller den sinnes-utvidgande hologramvillan med verk av Dominique Mulhem. För en något mer dämpad vistelse rekommenderas Hiroshigevillan med japansk inredning och ovärderliga verk av bildkonstnären Utagawa Hiroshige som sällan syns utanför museer. I övrigt bjuder Puro Vik på hänförande vyer över vindalen, två utmärkta restauranger med från-gård-till-bord-koncept samt vin-spa.

Annons

Adress: Millahue Valley.

Swatch Art Peace Hotel, KIna

Foto: Jim Lok

Swatch Art Peace Hotel är något av ett modernt kinesiskt svar på New Yorks legendariska Chelsea Hotel – minus rock’n’roll-dekadens. Här finner man lång-tidsboende konstnärers hem och ateljéer intill lyxiga sviter där vem som helst kan övernatta. Perfekt för den som vill komma nära husets kreativa livsstil och kika på utställningar med sam-tids-konst från hela världen. När byggnaden uppfördes i början av 1900-talet kunde den stoltsera med Shanghais första takbar. Den är fortfarande i bruk, utnämns ofta till en av världens bästa och bjuder på förnämlig utsikt över Bund och skyskrape-täta Pudong. Som namnet antyder är den schweiziska urtillverkaren delägare i hotellet och således finns hela fyra klockbutiker i gatu-planet. Ett måste för klockbesatta.

Park Hyatt New York, USA

Familjen Pritzker, ägare av Hyattkedjan, insåg tidigt värdet av exklusiv konst. 1998 köpte de en Gerhard Richter för 2,2 miljoner dollar som efter att ha gjort succé på Park Hyatt Chicago såldes för 37 miljoner dollar. En pr-mässig fullträff på alla vis.

Idag ger Hyatt ut egna konsttidningen ArtPHaire och på flaggskeppet Park Hyatt New York är konsten en integrerad del av Pritzker Price-vinnande Christian de Portzamparcs arkitektur. Konstsamlingen består av 350 verk, flera av dem specialgjorda för hotellet, med fokus på samtida amerikanska namn som Ellsworth Kelly, Sol LeWitt och Richard Serra. Den som tycker att Park Hyatts rumspriser är i häftigaste laget nöjer sig med att insupa konsten över en drink i loungen Living room.

Adress: 153 West 57th St, New York.

Arthotel Tornedalen, Sverige

Vad vore hotellvärlden utan sina visionärer? Gunhild Stensmyr växte upp i den lilla byn Risudden i Tornedalen, flyttade sedermera till Skåne där hon tillbringade 40 år som konsthallschef innan hon 2009 återvände hem med en till synes omöjlig dröm: att förvandla Risudden till internationell kulturdestination. Givetvis är hon på god väg att lyckas. Första steget blev att köpa ett antal trähus och förvandla dem till Arthotel Tornedalen. Hotellet, bestående av fyra sovrum, bibliotek och matsal, är renoverade med en osviklig känsla för stil där varenda detalj är handplockad för att ge en helhetsupplevelse av form och konst i naturlig miljö. Nu väntar nästa steg: bygget av Konsthall Tornedalen på andra sidan vägen. När det står klart lovar Gunhild en kulturinstitution i världsklass, förstås.

Château La Coste, Frankrike

Foto: Simon Schwyzer

Vissa excentriska vingårdar spelar klassisk musik för sina druvor. På Château La Coste får man dem att trivas med hjälp av konst. Den stora, biodynamiska anläggningen är ett mellanting av konst- och vingård och utspridda på ägorna finns en samling jättelika installationer och skulpturer signerade bland andra Ai Weiwei, Paul Matisse och Tracy Emin. Vänner av arkitektur kan se fram emot Tadao Ando-ritade konsthallen Centre d’Art som tycks flyta i en pool, Renzo Pianos fotogalleri och Jean Novels futuristiska vinkällare i glas och stål. För två år sedan utvidgades verksamheten med ett efterlängtat hotell, Villa La Coste, vars 28 nedtonat eleganta och konstfyllda sviter blickar ut över dalen och Mont Ventoux.
Adress: Aix-en-Provence.

The Tsitouras Collection, Grekland

Grekiske konstsamlaren Dimitris Tsitouras hade inga som helst planer på att bli hotelier. Enda anledningen till att han köpte ett par 1700-talshus på Santorini var att han behövde ett vackert hem för sin konstsamling. Men så träffade Tsitouras modeskaparen Gianni Versace som föreslog att han skulle förvandla egendomen till hotell – och därmed var The Tsitouras Collection fött. 34 år senare är hotellet fortfarande ett av Kykladernas mest smakfulla, Architectual Digest-värdigt inrett med hjälp av designgurun David Hicks och fyllt av ikoner, statyer och konst från den grekiska historien. Samlingen med artefakter från Santorini har vid det här laget vuxit sig så stor att Tsitouras just nu bygger ett särskilt museum för dem. Tills dess njuter vi av verken från katedralliknande sviten House of winds. 

The Fife Arms, Skottland

Skotska höglandets knappt årsgamla hotelltillskott The Fife Farms har beskrivits som visuell extravagans som snuddar det makabra. Och nog är det extravagant alltid. Ägarna Iwan och Manuela Wirth, tillika grundare av internationella konstgalleriet Hauser & Wirth, har fyllt ett 1800-talsresidens med 14 000 konstverk och unika objekt i ett anti-minimalistiskt stilkrig där deta aldrig kan bli för många färger och mönster. Ja, det är en Picasso som hänger i loungen, en Lucian Freud i receptionen och en Brueghel i matsalen. Kinesiske Zhang Enli har målat det hallucinatoriska taket i Drawing room och i ett av sovrummen hänger Viktoria av Storbritanniens vattenfärgsmålning av ett hjorthuvud. Du tror kanske att du sett allt i hotellväg. Men vi lovar, The Fife Arms liknar inget annat.

The Official State Hermitage Hotel, Ryssland

Nej, det går inte att övernatta på Eremitaget i Sankt Peterburg. Men nästan. Sedan fem år till-baka är konstmuseet delägare i femstjärniga Official State Hermitage Hotel, beläget i ett praktfullt 1800-talsresidens vid Pravda Ulitsa. Någon större mängd av konstsamlingen har tyvärr inte fått följa med, men likväl är hotellet en skickligt gjord förlängning av museet, inrett som en hyllning till Vinter-palatset med stora mängder bladguld och marmorpelare, grandios lobby och personal iklädd uniformer skapade efter de dräkter som tsarernas serveringspersonal i Vinter-palatsets bar. För den optimala tsarupplevelsen rekommenderas Eremitagetsviten, två barock-inredda våningar med hand-snidade italienska trämöbler. En shuttlebuss kör hotellgäster till museet och med vip-biljett i handen slipper du de beryktade köerna.

Perfect Guide

Min helg: ”Kaffet är min bästa kompis”

Sandra Andreis stressar till yogan, fastnar i en åskstorm och förvandlas till sjuksköterska på en oljerigg.

Svettas som en gris när jag hetscyklar uppför Götgatan, men nöden har ingen lag och jag vill hinna till yogapasset som ska få mig ner i varv och kicka in helgkänslan. När jag hoppar av cykeln är det en minut kvar – jag gör ett superhjältesnabbt klädbyte.

Annons

Jag har precis repat med bandet och musiken ringer i öronen samtidigt som jag funderar på hur vi kan få till en av låtarna. Bestämmer mig för att en som cyklat från Östermalm till Södermalm på 15 minuter, utan växlar, löser det under nästa repetition. Tankarna spelar pingpong ändå fram till yogamattan, men det tar två minuter innan jag släpper allt. 

Min svägerska sms:ar ”Pizza friday!” som betyder det skönaste av middagsalternativ. Vi bor i Bullerbyn fast i stan; innergårdar där barnen drar runt mellan gungor och sandlådor medan vi föräldrar parkerar oss med mat, dryck och picknickfiltar. Pizzan är beställd och jag som går under smeknamnet ”Salladsdrottningen” springer upp till vår lägenhet och slänger ihop en skål av allt grönt vi har i kylskåpet. Fler ansluter. Det snicksnackas hejvilt tills mörkret faller och barnen är övertrötta. Jag läser för min dotter och sjunger Summertime med min egen text. Det är en av hennes favoritsånger att somna till. Inser att jag måste packa för inspelningen av en tv-serie på Teneriffa. Väskan är knappt uppackad så det går fort att stuva om medan min man visar dumma klipp från Instagram.

Frukost är min favoritmåltid och kaffe min bästa kompis. Att kombinera de två med familjehäng är min bästa helgaktivitet. Vi ritar och jag får med mig en teckning innan jag åker till Arlanda. Ett familjeporträtt där vi alla är spindlar. 

På flyget läser jag manus och lyssnar på det vi spelade in på repet med bandet. Fastnar i Madrid i en åskstorm och tackar universum för att det gick bra trots svår turbulens och blixtar. Efter några timmars försening kommer jag äntligen fram till Teneriffa och somnar lättad i hotellsängen. 

På söndagen masar jag mig ner till frukostmatsalen där flera kollegor redan sitter. Min tyska och danska kollega pratar om det konstigaste stället man någonsin kissat på. Älskar ämnet och skrattar så mycket att jag nästan kissar på mig. 

Vi har nattinspelning och jag bastar, simmar i hotellets pool och tar en promenad genom Santa Cruz. Vet att det krävs maximal koncentration fram till minst fem på måndagsmorgonen. Äter middag med en irländsk och en skotsk kollega och laddar med en cortado, dubbel espresso med lite mjölk. 

Vi spelar in på en oljerigg i hamnen. Efter 40 minuter i sminkstolen har jag förvandlats till min rollfigur. Det är något som händer psykiskt när man ser den fysiska förändringen och jag älskar det. 

Vi är sju skådespelare i samma scen och samtidigt som regissörens första assistent ropar ”Silence! Action!” hinner jag tänka på vad min dotter sa när hon hälsade på här men inte fick följa med till oljeriggen av säkerhetsskäl: ”Varför fick vi inte se mammas oljeplattform, det är ju en fantastisk värld.” 

Hon har rätt. Och bra att vi använder den till annat än att borra olja. Jag har börjat mitt arbetspass och det spelar ingen roll att klockan just slog midnatt.

Skådespelaren och artisten Sandra Andreis känns igen från Morden i Sandhamn. Hon är aktuell med ep:n Raising my standards och syns också i & Other stories höstkampanj.

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Bara bakåtsträvare talar sanning

Den unge mannen mittemot mig är energisk, orden forsar ur honom när han beskriver sitt nystartade företag. Och idén är inte tokig, marknadsluckan finns där, allt tycks lovande, möjligen låter vissa delar av hans entreprenörshistorik för bra för att vara sanna. Efter mötet går jag in på allabolag.se och dubbelkollar. Delvis för att jag är murvlig, men också för att tävlingsmänniskan i mig inte riktigt står ut med att en 25-åring är mer framgångsrik än jag.

Annons

Det är han inte, visar det sig. Siffrorna han presenterade är fullständigt fabricerade. En liten del av mig andas ut, men mest av allt blir jag beklämd. Detta händer nämligen hela tiden.

I samtidsmänniskans outtröttliga kamp för att framstå som en vinnare kryddas numera siffror och berättelser hämningslöst. Det här otyget är vanligare hos yngre generationer men folksjukdomen spänner över alla åldrar. Det är som att självberöm blivit ett tecken på styrka och ödmjukhet en symbol för svaghet.

Framför allt blir inställningen till sanningen allt mer liberal. ”Sanningen är vad folk väljer att tro på”, sade Fox News-grundaren Roger Ailes. Och han är inte ensam om åsikten.

Jag vet inte hur och varför det blev såhär.

Kanske är det vårt konstanta tävlande. I vem som har flest likes, snyggast kropp eller mest stålar (den främsta orsaken till att jag jämt surfar in allabolag.se, och jag förlorar nästan jämt).

Någon skulle säkert skylla på amerikaniseringen.

Möjligen är det en frukt av förväntningssamhället som Handelsprofessorn Micael Dahlen skrev om. Den moderna tekniken gör att tillvaron plötsligt rusar fram, vilket lett till att många människor befinner sig i nästa grej istället för i nuet.

Översatt: när den unge entreprenören rabblar siffror som inte överensstämmer med tidigare resultat, är det jag som är för fyrkantig – han menade ju nästnästa års glädjebudget. 2019 pratar man om den man vill vara, inte den man är. Bara bakåtsträvare håller sig till sanningen. 

Donald Trump ljuger i snitt 13 gånger per dag och är världens mäktigaste man. Isabella Löwengrip – som själv jämfört sin offentliga persona med filmen The Truman Show, alltså en kraftigt förskönad verklighet – utnämndes förra året till näringslivets mäktigaste kvinna. Och här sitter jag och tjurar. Det får vara slut med det. 

Välkomna ska ni vara till ännu ett nummer av Sveriges främsta och mest framgångsrika tidskrift. Ägna en halvtimme åt vår prisvinnande journalistik så kan jag garantera er oförglömliga aha-upplevelser och ett långt och lyckligt liv.

Foto: TT

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Dencik: ”Jag tänder inte på den klassiska familjepappan”

Han är filmvärldens mesta ärkebuse – ju otäckare roll, desto lyckligare är David Dencik. SPG träffar skådespelaren som gör Quick, Lasermannen och nästa Bondskurk med samma glödande energi.

Det är fredag förmiddag och himlen öppnar sig över Tyresö Slott. David Dencik plockar upp en mörkblå manchesterjacka från sin vita tygpåse och gör sig beredd. Få omkring oss här vet nog om att de befinner sig på samma plats som skurken i nästa Bondfilm, Gorbatjov i hyllade Chernobyl eller Sture Bergwall i snart bioaktuella Quick. Trots otaliga filmroller, inte minst internationellt, är David Dencik Sveriges kanske mest okända kändis.

Annons

– Det har hänt att jag varit på en filmpremiär för en film jag själv spelat huvudrollen i och folk inte har känt igen mig. Då kan man känna sig lite sårad i sin fåfänga. Annars är det jätteskönt. Eller, det vet jag inte, för jag vet ju inte hur det känns att vara igenkänd.

David visar vägen uppför stentrapporna i det intilliggande slottscaféet. Trots att han bor i Köpenhamn sedan hans svenska föräldrar flyttat dit på 70-talet, är han väl bekant med den här platsen.

– Min morfar var faktiskt en av de första bosättarna vid Tyresö strand och jag har alltid tillbringat somrarna här. Tidigare fanns det grusvägar, torsk i vattnet och älgar i skogen. Jag minns hur vi la ut nät och pilkade. Jag tycker om den här platsen.

David har ett sommarhus fem minuter härifrån och det var där han befann sig sommaren 2012, när han läste Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare. En historia han jämför med ett haveri i klass med tsunamin och mordet på Anna Lind. Och allt briserade för honom.

– Hur kan en människa falskeligen erkänna saker den inte har gjort? Och hur kan utbildade människor från en stor variation av yrkesgrupper; domare, åklagare, psykologer och journalister gå på allt? Det var och är fullkomligt obegripligt för mig. Ju mer jag bekantat mig med detta, desto mer tycker jag att man är i kontakt med ett svenskt nationellt trauma. Det är en totalt otrygg berättelse. Man blir ju livrädd för systemet som här kollapsar som dominobrickor, säger han och skjuter sin stol närmare cafébordet vi precis satt oss vid.

David kunde inte släppa historien, vilket gjorde att han omedelbart köpte loss rättigheterna till boken ihop med producenten Helena Danielsson.  

– Jag hade gjort Lasermannen 2005 och tänkte att det kunde vara kul att göra ännu en svensk ärkebuse, men som är oskyldig. Sedan fick jag två barn och andra jobb som tog upp tiden. Men Helena arbetade i det fördolda och när vi tog upp tråden igen gick det fort.

I Quick bär han inte bara en av huvudrollerna utan också titeln som exekutiv producent.

– Till skillnad från exempelvis Chernobyl eller Störst av allt, då jag kommer in fem i tolv och gör mina scener, har jag varit med kreativt på ett helt annat sätt den här gången.

Foto: Rickard L Eriksson

Om man är bekant med Davids tidigare roller är det inte helt oväntat att han skildrar en person som Sture Bergwall. David spelar gärna udda solitärer.

– Den klassiska familjepappan har jag svårt att tända på. Jag har ett större uttrycksbehov och vill synas på ett tydligare sätt. Jag gillar karaktärer som existerar i sig själva.

Helst ska rollen vara långt ifrån honom själv, som hans svenska genombrott som John Ausonius i Lasermannen. En prestation som fick hans mamma att frukta att folk skulle blanda ihop honom med den verkliga Ausonius.

– Och det var precis det som hände! För honom alltså, inte för mig. Han fick ragg på den där serien. Det var en kvinna som såg Lasermannen och kontaktade honom. Idag är de gifta. Fast egentligen var det ju mig hon blev intresserad av, tänker jag, säger David Dencik och ler.

David växte upp i ett akademiskt överklasshem. Ett hem som var vänt mot konstnärliga uttryck med museibesök och konserter. Det var också ett judiskt hem som innebar att David gick i judiska skolan i Köpenhamn.

– Även om skolan är mer skyddad nu har den jämt varit föremål för trakasserier. När synagogan sprängdes i Köpenhamn 1986 blev jag och mina klasskamrater en del av vaktstyrkan och fick i uppgift att kontrollera pensionärerna som skulle in till bridgeklubben. Då var det mest spännande. Men vissa händelser var riktigt otäcka, som när vi spelade med det judiska fotbollslaget och det utfördes en hämndaktion efter en massaker i en moské i Hebron någon vecka innan.

Som vuxen har David fortsatt att praktisera den judiska traditionen.

– Det är en del av min identitet och det jag kommer ifrån. Jag kallar mig religiös ateist. Jag gillar att ritualisera umgänget. Det unnar jag alla, att ha en kväll i veckan då man insisterar på att dricka vin och att stanna upp lite. I min familj brukar kvinnorna tända ljusen på fredagskvällen och så applåderar vi. Det tycker jag känns bra. Så senare idag ska jag hem och baka flätbröd med mina barn.

Foto: Rickard L Eriksson

1999 flyttade David till Stockholm för att gå Teaterhögskolan och det var under de åren staden blev mer levande för honom, mycket tack vare klasskamraten Gustaf Skarsgård.

– Gustaf hade en bred bekantskapskrets och vi delade många intressen. Han hjälpte mig in i staden, vi levde rövare ihop och i det skapades en vänskap som vi har bevarat.

Trots att de båda slagit igenom utanför Norden har de inte delat scen än. Däremot har David jobbat med en rad andra svenskar på det internationella fältet, som Johan Renck, Fares Fares och Oscarsbelönade filmfotografen Linus Sandgren, som står bakom kameran i kommande Bond – No time to die.

– Linus är precis som jag, make och tvåbarnspappa och oftast utan familjen när vi jobbar. Så vi har funnit varandra lite.

Under 2011 gjorde Dencik sina första roller i internationella storfilmer som Steven Spielbergs War horse, David Finchers The girl with the dragon tattoo och Tomas Alfredsons Tinker tailor soldier spy. Även om han spelat både danska och svenska roller var det internationella klivet en milstolpe.

– Att spela på engelska är som att få ett tredje ben om man är dansare. Dessutom ville jag komma ut och se världen, lära känna människor. Som liten ville jag bli kartritare och drömde om att hitta ett yrke som innebar många resor. När jag filmade Bond i Jamaica fick jag en chaufför som tog mig runt. Vi stannade till på olika platser, hälsade på folk, käkade på någon vägkrog… Jag gillar det! Det finns en antropologisk nyfikenhet i mig, säger han och berättar att han och chauffören fortfarande har kontakt.

Att han i vår slåss mot Daniel Craig har inte varit en milstolpe, men Bondskurk är en roll utöver de vanliga.

– Det är klart att det är häftigt att vara nära den där apparaten. Det är säkert minst 500 involverade på plats. Jag vet inte vad alla gör. Plötsligt ser man någon bära en kabel eller hänga ifrån taket. Det känns som om man håller på att göra en OS-invigning varje dag.

Blir du nervös i sådana lägen?
– Nja, oavsett om det är barnteater i Bandhagen eller om du spelar i Bond är uppdraget detsamma – man måste gestalta och det är det jag kan. Däremot har jag undervisat på Teaterhögskolan i Göteborg och det är något helt annat. Att vara mig själv med mina tankar och tillkortakommanden inför några hungriga teaterelever är betydligt mer nervöst än att spela in Bondscener.

Hur är det att spela mot Hollywoodgiganter, blir man vän med dem?
– Alla är där för att arbeta, så det är ganska samma sak. Jag stod med Johnny Depp en gång och ville få ut mer av mötet personligen. Bli kompis med honom. Men det blir bara spänt i de lägena. Jag ställer konstiga frågor och de tittar på mig som om jag rökt något.

Har valet av uppdrag förändrats sedan du fick barn?
– Ja, man måste ha stöd hemifrån och uppgiften måste vara tillräcklig relevant för att spränga hela min familjesituation. Om jag ska vara tio veckor i Sydney som jag var i Top of the lake, vet man att det kostar på.

David och danska frun Sofie, som är advokat, och deras två barn, har sin bas strax utanför Köpenhamn.

– Vi har precis köpt ett hus som innebär mycket trädgårdsarbete. Det tycker jag om. Jag planterar och gräver, och inbillar mig att jag är rätt huslig. Jag gillar vardagen väldigt mycket. Köpa ägg och mjölk.

Himlen klarnar. David stoppar ner jackan i tygpåsen igen, rufsar till håret och ursäktar sig med att det är hans roll i Bond som ska se ut så här. Om två dagar ska han nämligen till London för att spela in några sista scener mot Daniel Craig, och den här gången tar han med sig familjen.

– Vi skulle egentligen ha en längre semester här i Tyresö, men på vägen fick jag ett meddelande om att teamet ville ha mig tillbaka på söndag. Det hör till saken att Daniel Craig snavade och skadade foten för ett tag sen. Eftersom det är en actionfilm och han behöver springa fick vi skjuta upp filmningen. Men nu verkar han må bra. Så hela familjen åker till London istället.

– Och det blir också kul, säger han och sätter på sig kepsen innan vi skiljs åt.

Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

”När vi pratar trafikregler ser jag LA-föräldrarna i ett helt nytt ljus”

Varje morgon ansluter jag och min dotter till det lämmeltåg av barn och föräldrar som går utanför vårt hus mot skolan. Jamie som bor två hus bort med sina två döttrar. Jennifer och hennes dotter Maeve som också har en bror i Tages förskola. Ken som bor rakt över gatan med sin son Alex – och så vidare. Det är alltid ”hi” och ”hello” och samtalen tar vid där de slutade morgonen innan. Alla vandrar vi tillsammans ner till skolan och hälsar glatt på vakten vid övergångsstället som hjälper oss att tryggt korsa gatan. Folk har hällt morgonkaffet i termosar och fikar hela vägen. Det är Silverlake-igt. Det är mysigt. Det är som en scen ur Transparent eller Togetherness eller valfri pastisch på den här delen av stan.

Annons

Från en dag till en annan – från att Ilse började skolan – har vi gått från att vara hyfsat anonyma till att känna nästan hela kvarteret. Det där med bra skolor i Los Angeles är inte så lätt som det låter. Utbildning är inte prioriterat och anledningen till att vår kommunala skola är bra är alla föräldrars engagemang. Alla chippar in en slant för att de ska ha råd med gympalärare en gång i veckan, en tjänst som annars inte finns. Någon köper kritor och någon annan hoppar in som volontär på utflykterna. Det är ett litet samhälle mitt i det stora och det gör mig varm i hela kroppen. Sammanhållningen. Att alla är med. 

Men plötsligt en dag bryts det gemytliga. Engagemanget delar snarare än enar. Och allt på grund av en liten trafikregel.

Trafik är ett ständigt problem i Los Angeles. Under eftermiddagarna står motorvägarna stilla i timmar och det är då många som istället kör omvägar in i villakvarteren. Plötsligt har vår snäva gata med lokaltrafik förvandlats till rena rama E4:an. Det tutas och gasas och Ari Gold-figurer med breda slipsar och högt blodtryck gastar högt genom bilfönstren. Trafikstockningen innebär att det tar tid att komma hem för oss som bor här, men framförallt att inga barn kan cykla fritt på vägen. Som lösning på detta problem kom någon med förslaget att en del av gatan skulle göras enkelriktad, bara 30 meter mellan en korsning och en annan, för att få folk att välja en annan genomfart. Detta förslag genererade betydligt starkare reaktioner än jag någonsin kunnat föreställa mig. Folk är FÖR eller EMOT och inget däremellan.

Samma eftermiddag stod grannar och snickrade upp plakat i sina trädgårdar. Satte klistermärken på sina bilar. Hängde lakan med texter som: ”NO one way” från balkongerna. De vanligtvis enhälliga Bernie Sanders-väljarna delades i två läger. Och med anledning av detta kallade det lokala kvartersrådet in till möte i veckan. Det var en spektakulär syn. Folk hade verkligen gått man ur huse och här vädrades åsikterna vilt. Någon vid namn Brian har räknat ut att om han måste åka en annan väg för att komma hem tar det två minuter extra varje dag, viket blir 14 minuter i veckan, vilket blir nästan en timma i månaden. En äldre dam inflikar att det är ”alla dessa kvinnor i sina SUV:ar” som ställer till det. En annan har räknat ut att de borde koordinera trafikljusen nere på en annan gata, för att undvika att trafiken letar sig upp hit. Min närmsta granne vittnar om flera påkörda ekorrar. Alltihop till högljudda ”bu” och ”bä”. Det är kaos. 

Jag ser plötsligt alla dessa föräldrar som jag har så trevligt med om morgnarna, i ett helt nytt ljus. Deras ansikten är förvridna av ilska. Detta är uppenbarligen inget vi ska småprata om under morgondagens promenad. 

Perfect Guide

Hugo Rehnberg: Tjatmänniskorna utnyttjar min konflikträdsla

Lördagar innebar antingen himmel eller helvete för min kompis. Strax efter lunch brukade hans pappa smita ner till tobakshandlaren på hörnet för att köpa lördagsgodis åt sina söner. Han återvände alltid med två välfyllda vita papperspåsar prydda med gröna, gula och röda cirklar. Problemet: de var tre bröder. En blev alltså utan påse, vilket var högst medvetet. När brodern som gått lottlös hulkade fram ”varför?” till pappan blev svaret alltid detsamma: ”För att livet inte är rättvist.”

Annons

Lite hårt kanske, men den här sortens karaktärsdanande uppfostran är inte ovanlig.

Alla har olika orättvise-triggers. Något som blir tydligt när jag gör en snabbundersökning på Perfect Guide-redaktionen. En av mina kollegor kan aldrig komma över den vite mannens privilegier. Någon annan hatar gud för att fertilitetsfönstret stängs tidigare för kvinnor än för män. En tredje sörjer den kemiska obalans som gör att vissa människor betraktar glaset som halvfullt, medan andra ser ett halvtomt. Andra smärtpunkter: män som får behålla sin vågiga kalufs efter 50 och att oplanerade slashasar på något sätt alltid lyckas komma undan.

Själv avskyr jag att de som skriker högst och mest i alldeles för hög utsträckning får sin vilja igenom. Jag är inte säker på om det bör klassificeras som en orättvisa men att tjatmänniskor lyckas utnyttja konflikträdda är en irriterande glitch i våra interpersonella relationer.

På Gärdet häromdagen bevittnade jag hur en äldre dam malde sönder en cykelreparatör om att hon borde få gratis slangbyte eftersom mannen inte hunnit reparera hennes cykel före semestern. Han försvarade sig tappert i några minuter men det var en ojämn kamp. Han saknade hennes uthållighet och känsla av självberättigande och till slut gav han upp. Det var ren tortyr att tvingas titta på.

Kanske handlar det om att jag föddes utan cojones, utan chutzpah – jag är en hopplöst svensk knyta näven i fickan-människa som inte pallar att säga till när servitören slagit in en öl för mycket på notan.

Kanske handlar det om skev barnuppfostran. Vi tutar i våra ungar att tjat inte lönar sig. Delvis för att de inte ska utvecklas till olidliga monster, men också för att vi gärna vill tro att det stämmer. Men innerst inne vet vi att det är lika sant som att ögonen riskerar att låsa sig om man tittar i kors.

Perfect Guide

Shanti Roney: ”Eirik Stubøs avsked en stor förlust”

Shanti Roney blundar och masserar sig själv mellan ögonbrynen.

Annons

– Jag klarar inte av att visa mig i det verkliga livet, men på scenen är jag i skydd av någon annans ord där jag kan lägga in mina egna känslor. Det är en känsla av att vara fri och att vara den jag skulle vilja vara.
Blygheten – den som upphör i en fullsatt teatersalong eller framför en rullande filmkamera – har präglat hans liv.

– Jag blir stressad över vad man ska prata om, tycker att jag själv är tråkig, ointressant, att min person inte kommer till sin rätt.
Han lägger upp fötterna på bordet. Gymnastiksulorna är nedslitna till en blank yta.

– Det är frustrerande, man får liksom inte ut något, man gömmer sig, drar sig undan för att inte avslöja sig själv. På scen kan du avslöja dig själv utan att riktigt avslöja dig.

Vad är du rädd ska hända?

– Att folk ska tänka ”Vad konstig han är” eller ”Hur fan kan han säga så?”. När jag var barn kunde det vara något så enkelt som att be om saltet eller fråga var toaletten ligger. Idag har jag lärt mig hantera det.

Shanti Roney är en mästare på den återhållna nervositeten. En skälvning i rösten, en ängslan i blicken. Han har ständigt sökt sig till porträtten av de stukade och de hunsade.

– Det är kul med personer som försöker men misslyckas, människor som vill vara något som de inte är. Det är mycket så för mig själv. Man önskar att man var mer självsäker, mer självklar, hade det lättare socialt, bara att kunna snacka i ett rum.
Vi har vant oss att se honom i kriminalvårdens blå overaller, uppknäppta skjortor och blottade halskedjor.

– Jag har spelat många ensamma snubbar som bor hemma hos sina morsor. Istället för att skildra de så kallade lyckade människorna är det något fint med att skildra de här personerna. De finns ju fler av dem än de som tjänar en massa pengar.

Det är tre veckor kvar till premiären av Häxjakten på Dramaten och Shanti Roney har slagit sig ned i teaterhusets artistfoajé. Arthur Millers pjäs från 1953 – som springer ur 1600-talets häxrättegångar i Salem – handlar om ett samhälle som drabbas av skandal. Unga flickor har dansat nakna i skogen, däribland prästens dotter. Dramat fångar efterspelet: masshysteri och angiveri.

– Ingen säger ”Stopp, vad var det egentligen som hände?”. Det blir panik i byn och man måste hitta en syndabock. I den här snabba rörelsen står man efteråt och undrar: vad fan hände? Vi har hängt 100 personer.
Tankarna går till metoo och medias framfart.

– Pjäsen visar mekanismerna i en masshysteri. Den blottar också tystnadskulturen som uppstår: vissa vill gynna sin position, vissa blir rädda och börjar ljuga, andra vill säga sanningen men vågar inte.

Häxjakten regisseras av Alexander Mørk-Eidem och i rollerna ser vi bland andra Karin Franz Körlof och Marika Lagercrantz. Shanti Roney spelar markägaren som själv åtalas när han försöker stå upp för de anklagade.

– Jag upplever att det svänger väldigt mycket innan premiären. En dag, eller några timmar, tycker man att man har hittat något och att det flyter på. Så kommer man nästa dag och tänker att det är värdelöst. Det är mycket som snurrar i huvudet, dygnet runt, när man inte sover.

Föreställningen sätts upp av Dramaten tillsammans med Kulturhuset Stadsteatern. Båda teaterhusen skakades av metoo. Missförhållanden avslöjades och chefer avsattes. Stadsteaterns vd Benny Fredriksson tog sitt liv efter att ha hamnat i ett drev där en av tidningarna senare fälldes av Pressens Opinionsnämnd för att ha brutit mot god publicistisk sed.

– Det var fruktansvärt att det skulle gå så långt. Har du lagt ditt liv och din själ i något och så säger alla att du bara gjort skit, det är klart att det är en fruktansvärd smäll att ta.
Shanti Roney stryker snörena på sin luvtröja, blickar frånvarande ut genom fönstret.

– Det är som min karaktär: jag skriver under på en lögn för att rädda mitt eget liv. Men det räcker inte, man vill ha det uppspikat på kyrkporten. Mitt namn är kört och i Bennys fall, oavsett hur det hade gått, så var hans namn över i all framtid.
Även Dramatens chef Eirik Stubø avskedades.

– Det är en förlust. Styrelsen har sagt att det handlar om arbetsproblematik i huset, men jag tror även att media och sociala medier har haft en enorm påverkan.

I höst syns Shanti Roney också i hyllade Linje Lusta på Dramaten. Han undviker att lära sig manuset för bra. När han ställer en fråga på scen vill han på riktigt undra över svaret. ”Jag kan tycka att det är kul att göra dumma misstag. I Linje Lusta är det scener där jag missuppfattat repliker och det ligger kvar i pjäsen. Som i första mötet med huvudkaraktären Blanche DuBois där jag inte ens kan uttala hennes namn”.
I höst syns Shanti Roney också i hyllade Linje Lusta på Dramaten. Han undviker att lära sig manuset för bra. När han ställer en fråga på scen vill han på riktigt undra över svaret. ”Jag kan tycka att det är kul att göra dumma misstag. I Linje Lusta är det scener där jag missuppfattat repliker och det ligger kvar i pjäsen. Som i första mötet med huvudkaraktären Blanche DuBois där jag inte ens kan uttala hennes namn”.

Shanti Roney växte upp i ett kollektiv på den skånska landsbygden. Hemmasydda kläder. Toaletten en grop med två plankor. Mamma från Stockholm, pappa från London. Familjen reser jorden över, under ett besök i Mali smugglas apan Nicke hem till Sverige.

Shanti Roney får ett tydligt direktiv: ”Bara du går ut nian får du göra vad du vill”. Han väljer teaterlinjen på Södra Latin i Stockholm. Den följs av studier på Göteborgs teaterhögskola och genombrottet i Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1(1998). Han beskriver en karriär där han sällan känt sig nöjd med den egna insatsen.

– Jag har svårt att ta till mig att bli väldigt glad.

Haha. Det är mörkt.

– Jag är otroligt självkritisk och har svårt att unna mig själv det. Inget har blivit riktigt bra, men jag kan tycka att små bitar har varit okej.

Foto: Magnus Skoglöf
Mat & dryck

”Sekt levererar något du inte kan få någon annanstans i Stockholm”

Krogrecensenten Viggo Cavling blir både mätt och glad efter ett besök på nyöppnade Sekt.

Ska vi börja med namnet? Sekt. Det är alltså inte en fortsättning på Hans Scheikes smiskverksamhet det handlar om, utan det tyska bubbel- vinet. Enligt Wikipedia är tyskarna världsmästare på att dricka mousserande vin. Restaurang Sekt är alltså en krog som har sin botten i södra Tyskland. Maten som serveras här har ett ben i Tyrolen, det andra benet står i Medelhavet. Enligt krogens hemsida ska vi alltså glömma bort ”bratwurst, sauerkraut och brezels”. Sekt vill ta våra fördomar om tysk mat till nästa nivå.

Annons

Check på den. Vi går vidare till lokalen: Runebergsgatan 1, en tvärgata till Birger Jarlsgatan precis vid Timmermansordens stora borg, är anrik krogmark. Här låg länge lunchkrogen Food som styrdes av krögaren Guy Taylor. När jag för tjugo år sedan flyttade till Stockholm brukade jag äta brunch här på lördagar. Det var magiskt att sitta och tjuvlyssna på kvinnor i Filippa K från topp till tå vars största problem vara att skapa maximal feng shui i sin nyinköpta våning. Min största utmaning har alltid varit att få ihop pengar till hyran.

Jag vet inte varför jag slutade att gå till Food, men det är häftigt att vara tillbaka i ett rum som har många fina matminnen. De nya krögarna Patrik Karlsson och Pelle Johansson är minst lika passionerade som Guy en gång var.

Jag cyklar hit med min vän Jonas som i flera år har längtat efter en krog i huvudstaden med centraleuropeisk mat. Att han nu blir bönhörd är ju ett tecken på Stockholms ständigt expanderande kroguniversum. Jag menar, Tyskland är inte det första matlandet en kommer att tänka på. Vad är då utmärkande för denna matregion? Mitt svar är hög syra och fett. Här kastas inte fettet som blir kvar i stekpannan utan det är basen när det ska bakas flammkuchen, alltså en tysk pizza. En tunn knaprig historia med fläsk, finhackad persilja och syrad gräddfil på toppen. Till detta dricker vi alltså sekt. Även här har vi en något högre syra än i exempelvis champagne.

Menyn ser ut att vara skapad på den legendariska Bauhaus-skolan som i år fyller 100 år. Det är lite humor att huskroppen som krogen befinner sig i har band till samma skola. Vi snackar funkis när den är som allra rakast och tydligast.

Foto: Magnus Skoglöf

Priserna på förrätter ligger runt 150 kronor och varmrätterna en bit över. För 515 kronor får vi fem tyska smaker. Det blir mycket mat för pengarna. Vi fortsätter med Maultaschen. Ett pastaknyte med kantarell och kalv. Här är den bärande smaken umami, plus en mycket rund sojabas. Nästa rätt är sallad med vaktel. En maffig, men samtidigt elegant rätt med bas i gåslever. Den sista varmrätten i avsmakningspaketet blir biff med schupnudel. En rejäl rätt som ensam hade räckt att mätta en grovarbetare. Vi avrundar med en omgång glass och gräddfilspudding.

Nu har vi flyttat in från uteserveringen. Även om det som ligger på tallriken och det som finns i våra vinglas andas Tyskland gör inredningen på Sekt inte det. Det är höga bord och pallar. Kanske inte det mest bekväma när man ska äta en rejäl måltid. Utmed väggarna finns dock soffor som är bekväma att sitta i. Musiken i högtalarna andas mer nattklubb på Ibiza än alptoppar och Helmut Kohl.

Hur kommer det då att gå för Sekt? Jag är övertygad om att den första hajpen och nyhetens behag kan räcka åtminstone året ut. Sekt levererar något som du inte kan få någon annanstans i Stockholm. Sen kan det nog bli tuffare. Jag älskar mat med hög syra och en kock som förstår att mänskligheten inte hade överlevt utan fett. Men hur ofta vill jag äta det? Högst några gånger om året. När Food var som hetast var det både en kvarterskrog för de riktigt coola på Östermalm och något som fick mig att cykla hit från Hornstull. Å andra sidan kan kanske Sekt locka till sig en äldre publik som tycker att gräddfil, pudding och gåslever är lösningen på världens gastronomiska problem. Sekt ska i alla fall ha en eloge för att man vågar vara banbrytande i Stockholms krogvärld. Sällan har jag mött en krögare som brinner så mycket för sina viner och sin mat.

Perfect Guide

Peter Forsberg: ”Jag var bra i två matcher”

Philadelphia, april. Peter Forsberg sitter med handen om en kall Budweiser och kollar text-tv i mobiltelefonen. Plötsligt avbryter han sig – en missad målchans på tv-skärmen framför honom – och ropar:

Annons

– Han är så jävla dålig!

Det kan ju vara bra för ligan om de förlorar…

– Va?!

Ögonen – förstorade av slipade bågar och plötslig vrede – söker oförstående efter meningen i att en förlust kan föra något gott med sig.

– Han kan ju inte skjuta!

Även här – i en vipbox högt ovan isen, med en fotbollsmatch som pausunderhållning under NHL-mötet mellan Philadelphia Flyers och New York Rangers – träder det berömda tävlingstemperamentet fram. En vinnarinstinkt som resulterat i två OS-guld, två VM-guld, två Stanley Cup-vinster och nu en investerarkarriär som sträcker sig från ett internationellt skoföretag till ett svenskt klockmärke.

– Jag kan bli halvsur i business om någon gör något tveksamt legalt, säger han. Som om någon stjäl en affär framför näsan. Då kan jag få ”svartögon”, som man säger i hockeyn. Men som spelare var jag mer aggressiv eftersom där var allt så svart och vitt. Man vann eller förlorade. Någonstans går ju affärer ut på att båda parter ska bli glada.

Två timmar tidigare har han vandrat en Eriksgata genom Philadelphia Flyers hemmaarena. På parkeringsplatsen lyfter ett gäng hockeyfans blicken från gasolgrillen, slår ut med armarna och ropar ”FORSBERG!”. Nere i katakomberna hejdar sig en vaktmästare med moppen i skurhinken, får plötsligt liv i blicken, haltar fram och ger Peter Forsberg en kram. Utanför omklädningsrummet utbrister en lagledare ”Godfather!” och tar svensken i sin famn. Trots att Peter Forsberg bara spelade knappt två säsonger i Philadelphia Flyers bemöts han som en legendar. När maskoten Gritty tränger in med ett tv-team i boxen jublar publiken högre än när hemmalaget gör entré.

Peter Forsberg själv sitter med handen i en popcornskål och filosoferar kring sin företagarfilosofi.

– De som jag går in i affärer med måste ha samma passion som jag själv, säger han. Spelade man hockey med någon som inte ville täcka skott med skallen blev det inte bra. Det måste finnas samma passion.

2018 gick han in som delägare i svenska klockmärket Carl Edmond, grundat av Stockholmsentreprenören Ali Nouri 2017. Finns det några paralleller mellan Peter Forsberg som idrottsman och investerare?

– Jag dyker inte bara upp och tror det ska gå bra. Precis som med ishockeyn försöker jag alltid att komma förberedd. Ta OS-straffen 1994 som exempel. Jag studerade Corey Hirsch och visste att han gick ut långt. Så är det även i affärsverksamheter där jag hela tiden försöker förbättra marginalerna och vara så förberedd som möjligt.

Med 13 NHL-säsonger och en plats i Hockey Hall of Fame tillhör Peter Forsberg tidernas största svenska idrottsikoner. Uppväxt i Örnsköldsvik blev ishockeyn ett sätt att kunna vara sig själv.

– Utanför rinken var jag otroligt blyg och vågade inte säga någonting. Men på isen fanns det tydliga regler att följa och jag förstod hur saker och ting funkade. Där fick jag utlopp för mina känslor. Hockeyn har hjälpt mig jättemycket. Bara att ha en trygg plats där man känner att man hör hemma.

Många stora idrottsstjärnor har svårt att finna sin identitet efter karriären. För Peter Forsberg – som redan som aktiv spelare började investera i fastigheter och importera en ny sorts båtskor i gummi som fick smeknamnet foppatofflor – var övergången enklare.

– Jag satte mig in i verksamheter utanför hockeyn tio år innan jag slutade spela. Men när jag lade av tillfälligt 2001, tog ett mellanår, fick jag känna på det. Jag var hemma hela året och det var deprimerande. Det var svårt att gå på gatorna i Denver och möta folk. Jag kunde spela, men gjorde det inte. Jag förstår dem som får det lite jobbigt i vardagen när de lägger av.

När karriären avslutades 2011 satte Peter Forsberg sig i skolbänken.

– Jag gick en så kallad MDA – en ledar- och ekonomiutbildning för idrottare som ska börja sina nya liv. Det var bra, inte bara för utbildningen, utan för att få en samhörighet och känna att man inte var ensam i det där.

Hösten 2018 flyttade Peter Forsberg med familjen till Schweiz. Skomärket Inuikii har huvudkontor i Zürich och tillsammans med fästmön Nicole Nordin är han delägare och partner. Han beskriver en försiktig inställning i affärslivet.

– Jag kan inte gå tillbaka och spela hockey. När karriären är över slutar de pengarna att ticka in. Jag vill spekulera säkert så att jag inte hamnar på gatan, om man säger. Men sedan har vi ett fastighetsbolag som en säker investering, så att vi har kunnat ta lite risker med startups.

Finns det någon egenhet i din person som blir en superstyrka i karriären?

– Jag gjorde ett personlighetstest och då var den spatiala förmågan – att lösa situationer – i topp. Det är som att ha ett bra spelsinne, studsar pucken på ett visst sätt kan jag räkna ut var den hamnar, och det kommer till användning även i affärer.

Hur tävlingsinriktad är du privat? Kan du bli förbannad när du spelar golf med prins Daniel?

– Jag är ju inte som när jag spelade hockey. Jag kunde säga vad som helst till motståndarna men jag kan inte säga vad som helst till Daniel. Men jag har svårt att spela golf utan att skriva ner resultatet för hela rundan.

Skymning i Pennsylvania. Regnet har slutligen lättat. Peter Forsberg sitter på bussen norrut. Blicken fäst ut genom fönstret: båtvarv och kranar, våtmark och hamnar. Han funderar på om han, i jakten på att ständigt bli bättre, kanske har varit hård mot sig själv.

– Jag tyckte aldrig att jag var bra, säger han. Jag såg aldrig videoklipp med mig själv och tyckte att jag var duktig. Jag var bra två matcher i min karriär. ”Gud var bra jag var idag” hade jag aldrig kunnat säga.

Vissa menar att man presterar ännu bättre om man är schysst mot sig själv.

– Det hade nog varit lättare och man hade nog mått bättre. Samtidigt är det inte bra att luta sig tillbaka och vara nöjd. Men det är inte världens roligaste vardag, eftersom man aldrig är nöjd.

Han brister ut i skratt. Utanför fönstret sträcker sig Delawarefloden hela vägen ut i Atlanten.

– Men jag förstår varför jag engagerade folk att kolla på hockey, jag bråkade med domare, bråkade med motståndare. Jag kan se high lights när jag ligger och brottas i hörnet med någon spelare i Calgary, en helt jävla oviktig match. Jag var där varenda gång. Jag var där.

Perfect Guide

Min helg: ”Jag känner mig som en stalker”

Ditte Lauridsen hänger konst hos samlare, går på 40-årsfest och dansar i smyg på promenaden runt Skeppsholmen.

Ofta känns fredagar som måndagar, jag tror att det kan ha att göra med mitt jobb som konstansvarig på Nordiska Galleriet. Att arbeta med konst på sättet jag gör är väldigt levande och jag tar egentligen aldrig helg. Utan avrundar mitt arbete ute hos en samlare där jag hjälpt till att placera ett verk tillsammans med konstnären ifråga. Taxin tutar och vi blir körda till stan där jag hoppar av utanför Taverna Brillo dit jag också flyttat. Inte till Brillo då, men väldigt nära.

Annons

Väl hemma tänder jag mysbelysning, sätter på musik och slänger mig i soffan. Jag skrollar igenom min Instagram så att jag känner mig uppdaterad om vad alla gör denna fredag. Jag kan ibland känna mig som en stalker när jag har koll på detaljer ur personers liv fast jag inte träffat dem på flera månader. En last jag försöker bli av med. Tiden rinner iväg och jag hoppar in i duschen. Ikväll är det överraskningsfest för en vän som fyller 40 år. Jag häller upp ett glas Black Stallion, det vita, och njuter av musiken i lägenheten. Känner peppen i stegen och ger mig ut i Stockholmsnatten.

Lördag och min kropp vill inte vakna. Inte så konstigt med tanke på att klockan är 07.00 och jag somnade alldeles för sent. Bästa sättet för mig att få en värdig dag är att ge mig ut på en promenad. Jag drar på mig mina Nike-tights från 1996 och ger mig ut runt Skeppsholmen. Musiken som spelas i hörlurarna är tung hiphop eller reggeaton. Vid en speciell punkt under rundan får jag extra mycket energi och då passar jag på att ta några danssteg, alltid med tanken om att ingen ser mig.

Hemma igen lägger jag mig i sängen, just för att jag kan, då jag har barnfri helg. Att skrota runt i min nya lya, pyssla och sippa kaffe är bland det bästa jag vet. Ikväll stundas det inflyttningsfest för 140 personer där maten kommer från Adam & Albin och efterrätten från DoMa. Baren stänger vid midnatt, skönt, eftersom jag vill vara pigg inför söndagens konstrunda.

Jag sover länge denna söndag och skippar morgonpromenaden runt Skeppsholmen. Jag möter upp en samlare för att titta på höstens öppningsutställningar. Det blir Ann Edholm hos Nordenhake, Ludvig Helin hos Andersson/Sandström och Charlotte Gyllenhammar hos Forsbloms. Efteråt tar vi en kaffe och planerar våra besök på mässorna Chart Copenhagen samt Frieze London. När vi skiljs åt svänger jag förbi Nordiska Galleriet för att se till att ”våra” 58 konstverk inte hänger snett innan jag beger mig hemåt för att facetima med min dotter Poppy. Jag längtar till veckans mysiga gungstunder i Humlegården när hon kiknar av skratt för att jag gungar henne så högt: ”Högre mamma – ända upp till solen!” Känner mig pepp på en ny vecka där måndag känns som fredag och tvärtom.

Mat & dryck

Food Pharmacy: Våra gröna hemligheter

SPG:s hälsoexperter, duon bakom Food Pharmacy, har ett smart knep för att få barnen att äta mer grönt.

En sak vi har lärt oss på vår expedition i näringsjägardjungeln är att ljuga. Jajamen, vi ljuger faktiskt både gärna och ofta. Svarta lögner försöker vi hålla oss ifrån och även om vita lögner anses aningen bättre undviker vi helst även dem. Våra favoriter är gröna.

Annons

En grön lögn är något så fiffigt som ett undanhållande av hur mycket grönsaker våra barns favoritmat innehåller när vi lagar den. Tro det eller ej, men de gröna lögnerna funkar på nästan alla rätter och är helt ofarliga att dra (din näsa kommer inte börja växa, vi lovar).

När barnen frågar om de inte kan få pannkakor till frukost svarar vi ja! och river i smyg ner zucchini i pannkakssmeten. Vill vi vara extra hemlighetsfulla gömmer vi alla bevis med hjälp av stavmixern innan vi steker pannkakorna på låg värme.

När barnen vill ha pasta till middag svarar vi ja! och går in i köket och gör barnens favoritsås med undantaget att vi den här gången finhackar lök, broccoli och morötter och smyger ner i såsen (för riktigt kräsna barn krävs även här några sekunder med stavmixern innan såsen blandas med pastan).

Till och med när barnen önskar glass kan vi svara ja! utan att avsluta vår näringsjägarexpedition. Vi mixar bara fryst banan med blåbär, fryst blomkål, en halv avokado och en skvätt havredryck.

Alla knep är tillåtna! Utgå från vad dina barn gillar och ljug dig grön i ansiktet. Kanske kan du börja redan ikväll genom att blanda ner strimlad zucchini i pastan? Vi lovar att inte berätta sanningen.

Pasta med gröna hemligheter

Vanlig pasta (gärna en variant med bönor, linser, kikärtor eller bovete)
Zucchini
Valfri pastasås

Koka pastan enligt instruktionen på paketet. Riv zucchininudlar med en juliennestrimlare och blanda med den varma pastan. Rör ihop hela rasket med valfri pastasås. Kom ihåg att du naturligtvis inte behöver hålla dig till bara en grönsak. Om du mixar din vanliga pasta med strimlor av både zucchini, morot och rödbeta får du en regnbågspasta som heter duga. Snygg, god och full med gröna hemligheter.

Perfect Guide

Marcus Dunberg: ”Herregud vad människor är äckliga”

Hur ska jag nu börja den här krönikan? En tänkvärd och kraftfull, men samtidigt nyanserad inledning, tänker jag. Budskapet måste nå fram, men samtidigt vara formulerat så att upprörda läsarmejl och Facebook-kommentarer minimeras. Jag skriver och raderar snabbt. Börjar om. Inget som jag skriver gör det jag vill säga – och det jag känner – rättvisa. Det måste finnas en bättre och skarpare formulering. Ord som går direkt från hjärtat ner på pappret utan att passera recensions-centrum i hjärnan. Jag skriver helt enkelt, bara rakt ner och rakt på, vad jag tänker och känner. Ja, det blir bra. Okej, här kommer inledningen, första meningen, direkt från hjärtat utan omväg: herregud vad många människor är äckliga. 

Annons

Tillåt mig nu att utveckla. 

Ja, jag vet att det låter föraktfullt, men det rättframma påståendet gör inte innebörden mindre sann. Ett exempel från verkligheten: kanske inte varje flygning, men väldigt ofta ser jag någon som kommer tassande nerför gången i strump-lästen för att smita in på toaletten – det vill säga klafsa omkring i andras urin och ja, det måste skrivas, avföring. För visst måste det väl finnas lite människobajs på det där gråa linoleumgolvet. När personen lättad går tillbaka till sitt säte vill jag greppa tag i hen och fråga: Hur tänkte du nu? Mejla gärna och berätta. 

En person som anser det rimligt att besöka flygplanstoaletter i bara strumporna – hur står det då till med resten av hygienen kan man undra? Att tvätta händerna kan knappast vara prioriterat. På offentliga toaletter noterar jag, skrämmande ofta, vuxna människor som efter avslutat kissande och bajsande oberörda strosar förbi handfaten. Även på restauranger ser jag detta! De tycks inte ens överväga att stanna upp och tvåla in händerna. Om man inte tvättar händerna efter besök på en offentlig toalett, när fan gör man det då? ”Aldrig” är svaret skulle jag tro. Sedan går dessa personer, med sina kiss- och bajshänder, ut och skakar hand med oss andra, pillar och kladdar på saker och äter med händerna. Kanske slickar de fingrarna rena från hamburgerdressing efter lunchen. Kanske har de en partner som de stoppar in fingrarna i munnen på, lite erotiskt ni vet.

Annars är människors fötter överlag en källa till mycket äcklerier. Jag tänker på er som, också ombord på flygplan, sitter barfota. Jag tänker också på alla er som använder flipflops som vanliga skor – och inte en strandtoffel som det faktiskt är. Bara senaste året har jag noterat att det blivit allt vanligare, även på relativt flotta hotell, att gäster kommer ner till frukosten i Havaiianas eller sådana där plastiga badtofflor som blivit trendiga och kan kosta 5 000 kronor. Bara en sådan sak får min mage att vända på sig.  

Det äcklas också mycket med tänderna. Exempelvis att offentligt gräva sig i munnen med ett finger eller med tandpetare för den delen. Mig veterligen är det bara i Sverige och möjligtvis i USA som restauranger ställer ut tandpetare på borden. Dessa verktyg hör hemma på toaletten där tandhygienen bäst ombesörjs. Inte vid restaurangbordet bland ätande gäster. I somras såg jag en kvinna som efter avslutad måltid fiskade upp en tandtrådsbygel och började rota runt ordentligt i käften till allas beskådan. Min räksallad smakade plötsligt fränt. 

Hosta eller nysa rakt ut är ytterligare ett beteende som vi måste prata om. För nästan lika störande är det med personer som nyser sig i handen. Här är Sverige dock ett föregångsland. Redan på 80-talet lärde vi oss att hosta och nysa i armvecket. Denna självklara manöver tycks inte ha fått fäste utanför landsgränsen. Resten av världen fortsätter att spruta bakterier i samma handflata som sedan möter andra handflator i hälsningar. 

Vad handlar detta egentligen om? Jo, om hyfs och hänsyn. Om att ha respekt för andra, men också för sig själv. Vill du inte bli föraktad? Sluta då att äckla dig.

Resa

”En hike är bästa botemedlet för jetlag”

Designern Marlene Abraham äter middag hemma hos en bohemfamilj på Ibiza och löptränar längs Mallorcas kust.

1 Hotel Brooklyn Bridge, New York

När jag är i Brooklyn hänger jag alltid på 1 Hotel Brooklyn Bridge, som har en grym pool på taket och den mest fantastiska utsikten över Manhattan. Det ligger dessutom i väldigt promenadvänliga kvarter, som gjorda för att bara strosa runt i. Sen avslutar jag gärna dagen med en middag på Colonie, min kompis restaurang, några avenyer söderut.

Annons

Adress: 60 Furman St, Brooklyn.

La Paloma, Ibiza

En riktig bohempärla uppe i bergen med god mat, avslappnad atmosfär och härlig inredning. Det känns nästan som att man hälsar på hemma hos familjen som driver stället, med hemlagad mat och grönsaker odlade runt knuten. Om sommaren sitter man under träden i fruktträdgården där de odlar apelsiner, citroner och mandariner. Det doftar helt otroligt gott.

Adress: Carrer Can Pou, 4, Sant Llorenç de Balàfia.

Valldemossa till Deia, Mallorca

Foto: Alamy

På nordvästra delen av Mallorca hittar man en av tidernas bästa löprundor, från Valldemossa till Deia och tillbaka igen. Varmt, ansträngande och otroligt vackert. Terrängen är lagom kuperad och ibland har man tur nog att finna sig själv helt ensam med de milsvida vyerna av Tramuntanabergen. Det finns ingen bättre start på dagen.

Hôtel Costes, Paris

Mitt absoluta favorithotell i alla kategorier och som stått sig i alla år. Om jag inte lyckas boka rum så poppar jag alltid förbi på en lunch, middag eller drink när jag är i stan. Det är på något sätt omöjligt att vara i Paris och hålla sig borta från Hôtel Costes. Det är dessutom ett toppenställe om man vill spana på folk.

Adress: 239-241 Rue Saint-Honoré.

Victoria Peak, Hong Kong

Foto: Alamy

Inget hjälper så bra mot jetlag som en hike uppför Victoria Peak. Ett enkelt sätt att fly stadspulsen och en lagom jobbig tur för en stadsbo som jag, men väl värt ansträngningen för att belönas med den vackra utsikten över Hongkong. Om man inte orkar ta sig an berget för egen maskin kan man alltid ta linbanan.

Marlene Abraham är designer och grundare av klädmärket Mayla, som fick pris på NK galan.

Foto: David Thunander/Alamy
Resa

Charlotte Gyllenhammar: ”Colombia var en omvälvande erfarenhet”

Konstnären Charlotte Gyllenhammar simmar från en långlunch, ramlar över en italiensk nunna och besöker Österrike i New York.

Neue Galerie, New York

Foto: Alamy

Ett underbart litet museum mittemot Metropolitan, helt inriktat på Wiens rika konstliv från sekelskiftet fram till andra världskriget. Med namn som Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Paul Klee och Gustav Klimt i samlingarna. På museets Café Sabarsky kan man slå sig ner för en värmande tallrik rösti och en bit schwarzwaldtårta medan det spelas på husets Bösendorferpiano. Österrikiskt så det förslår.

Annons

Adress: 1048 5th Ave, New York.

Villa de Leyva, Bogotá

Colombia var på många sätt en omvälvande erfarenhet. Varenda partikel, ljusförnimmelse och måltid var ett äventyr. Man åt lunch i fem timmar och middag vid midnatt – det var fantastiskt. Jag tog även en oförglömlig ridtur uppe i bergen utanför Bogotá, på några vänners ranch i Villa de Leyva. Jag red ensam genom en eukalyptusskog och råkade överraska en långhårig gris som sprang ner i ett dike.

MACE, Ibiza

Spaniens första Moderna museum öppnade 1969, alltså redan under Francos regerings­tid, i redan då historiska kvarter. Konstmuseet ligger i Ibizas gamla stad  Dalt Vila, i en medeltida befästning som finns bland Unescos världsarv. Här visas spanskt avantgarde och samtida konstverk i vackra 1600-talsmiljöer. Den konst­närliga kreativiteten som bubblat på ön sedan 1960-talet är med andra ord väl representerad.

Adress: Dalt Vila, Ibiza stad.

Es Moli de Sal, Formentera

Vi kastar ankar i viken och blir hämtade med restaurangens egen gummijolle när bordet är dukat och klart. Väl i land skyndar vi oss upp från bryggan, till skuggan under den gamla saltkvarnens tak. Vi beställer grillad bläckfisk och ångade musslor, samt den godaste vaniljglass jag någonsin ätit till dessert. Efter en lång och sen lunch går solen ner till tonerna av Andrea Bocellis Con te partirò. Sedan bestämmer vi oss för att simma tillbaka till båten.

Adress: Calle Afores, s/n, Formentera.

Sant’Agnese fuori le Mura, Rom

Foto: Alamy

I ett försök att se den första kända bilden av Maria och Jesusbarnet från 300-talet i Catacombe di Priscilla sträckte jag mig på tå och föll över en 90-årig nunna. Hon skrattade milt åt min fadäs, medan mina italien­ska vänner skrattade betydligt högre när jag berättade om denna händelse. Enligt italiensk vid­skeplighet betyder det tydligen tur.

Adress: Via Nomentana, 349.

Foto: David Thunander/Alamy

Perfect Guide

Rehnberg: Sluta fokusera, så lyckas du bättre

Hur skapar man något verkligt enastående? Som ett miljardbolag, botemedlet mot cancer eller ett odödligt konstverk.

Annons

Den brittiske mediemagnaten Felix Dennis recept var ”hårt arbete, tunnelseende och förmågan att vara en skitstövel”. Den danske filosofen Søren Kierkegaard insåg också vikten av fokus och bad Gud om styrkan att kunna trycka undan livets alla distraktioner.

Detta är den klassiska bilden av vägen till storhet, att maniskt arbeta mot ett tydligt uppsatt mål. Tänk Björn Borgs otröttliga nötande mot den gröna garageporten i Södertälje. Eller Steve Jobs och Steve Wozniaks hundratals arbetsnätter i garaget medan polarna hade nyckelpartyn och rökte marijuana. 

Man måste plåga sig igenom de 10 000 timmarna och sen gärna 10 000 till för att skriva den där odödliga romanen, bygga det där modeimperiet eller bli skyttekung i Real Madrid. 

Men varje gång jag avslutar en biografi om någon av dessa supermänniskor slås jag av samma sak: herregud, vilket bortslösat liv. Visst, hen har nått viss odödlighet, men människans stund på jorden tycks ha varit både tråkig och kärlekslös. För bakom framgångsfasaden döljer sig alltid några försummade barn eller en bortprioriterad ungdom. 

Själv orkar jag inte längre arbeta mer än 40 timmar i veckan. Jag är för lat. Och om jag ska hinna se alla fantastiska tv-serier, springa någon mil i veckan, följa tre fotbollsligor, lära mig spela piano, umgås med min fru och triumfera i alla Nintendo Switch-spel ihop med min son – ja, då tar det alla övriga vakna timmar i anspråk. Och då klarar jag mig ändå på sex timmars sömn.

Lyckligtvis behöver det inte vara kört. Enligt boken Range av David Epstein – för övrigt mannen som uppfann 10 000-timmarsregeln – är generalister nämligen kraftigt underskattade medan specialister är överskattade. Det bästa exemplet: jämfört med andra vetenskapsmän är det 22 gånger vanligare att Nobelpristagare har fritidsintressen utanför yrkessfären: som tango, drejning eller amatörteater.

Specialister har större chans att lyckas tidigt i livet, enligt Epstein, men därefter löper de risk att glida in i ett slags medelmåttighet på grund av deras snäva kunskapsbas. 

Alltså: om du planerat att åka in till kontoret i helgen bör du tänka om och istället boka en tennistid eller köpa biljetter till nya Tarantino-filmen. Det kommer gynna dig i långa loppet.

Foto: Eero Hannukainen/TT / TT NYHETSBYRÅN
Perfect Guide

Min helg: ”Brunchen övergår i fullt ös-fest”

Eric Saade lagar brunch hemma, småpratar med taxen Frank och plåtar sin influencer-fästmö.

Helgen börjar nere  på Tures med min bäste vän Fredrik. Öl på flaska, så klart, jag har aldrig förstått grejen med att hälla upp bärs i ett varmt glas när man kan ta en kall flaska direkt ur kylen? Fredrik och jag har tendens att mest prata jobb – han är också sångare – och vi snackar musik och entreprenörskap. Ja, jag har investerat i e-sport, fastigheter, en dansskola på Odenplan, ett bolag som sysslar med kosttillskott och även välling snart ... 

Annons

När jag har blivit lite salongsberusad går jag hem till min fästmö Nicole och vår hund, en liten tax som heter Frank. På fredagarna är det skönt att komma hem tidigt och bara gå och lägga sig.

Lördag och det blir långbrunch på Mr French i Gamla stan. Det är en skön location och det är dessutom vänner till mig som driver det. Man kan välja om man vill vara kvar tills brunchen övergår i untz-untz. Idag är Sammy, Ludde och Mommo med. Och Victor som jobbar där. Fredrik kommer senare, han gick som vanligt vidare när jag gick hem igår. Nicole ringer några tjejkompisar som också kommer förbi.

Nicole och jag planerar för bröllop i maj nästa år. I Toscana, i byn som Nicoles släkt kommer ifrån. Min roll i planerandet är obefintlig, jag behöver mest infinna mig när det väl är dags. Musiken vill jag vara med och bestämma, det har jag sagt, men herregud, det är nästan ett år kvar. Och Nicole har redan anställt två bröllopsplanerare … Det var Fredrik, återigen han från Tures, som övertalade mig om att det var dags att fria. Men jag kom på det spontant när vi var och firade nyår med våra vänner Christian och Oksana i Dubai. De har stenkoll på juvelerare, så jag tog hjälp av dem och köpte en ring. När nyårsaftonen hade gått över i 2019 tände vi facklor på stranden och jag satt där och väntade på Nicole. Först började hon bara skratta, så jag fick ställa frågan en gång till.

Brunchen på Mr French övergår mycket riktigt i fest, så där som det kanske gör två gånger om året. Klockan tre är det fullt ös. Vi håller på till fem, halvsex och går hem och däckar i soffan någon timme. Eftersom vi ville ha en ”barnfri” dag har Nicoles föräldrar tagit hand om Frank hela dagen och i en sms-grupp med våra vänner bestämmer vi träff på Supper. De har ett helt lysande sydamerikanskt sharing-koncept. Efter att vi ätit och snackat länge går vi hem – fest på dagen och en lugn middag är ett perfekt upplägg.

På söndagen tar jag en resorb och fixar en hemmabrunch med ägg, bacon och pannkakor. Jag är faktiskt en grym kock och nio gånger av tio är det jag som lagar maten hemma hos oss. Sedan vaknar vi till, Frank, Nicole och jag, och åker till Hundön på Drottningholm och låter Frank ha askul med de andra hundarna. Att vara hundägare är roligt eftersom alla snackar med alla. Och sen snackar man ju med hunden också, det är kanske lite sjukt men samtidigt är han ju min bästa vän.

Antagligen måste jag plåta min influencer-fästmö också. Det är inte kul, mer ett nödvändigt ont. Men jag läste foto tre år på gymnasiet, så jag vet vad jag gör. Även om Nicole inte alltid blir nöjd.

På kvällen avslutar vi helgen med serien Handmaid’s tale och en Jureskogsburgare från Foodora.

Foto: Eero Hannukainen/TT

Mat & dryck

Lär barnen älska vego

I ett decennium har Green kitchen stories gjort succé med sin vegetariska mission. Nu vill paret bakom bloggen lösa alla föräldrars eviga utmaning: hur får man barnen att äta mer grönsaker?

Allt började med en konflikt för drygt tolv år sedan. Det då nyförälskade paret Luise Vindahl och David Frenkiel hittade inga gemensamma måltider. Luise ville äta hälsosamt och David vegetariskt, vilket för honom mest innebar pasta och sås. I en misslyckad jakt på kombinationen goda, nyttiga och vegetariska recept bestämde de sig för att ta saken i egna händer. Och blogga om det. Idag spelar Green kitchen stories och deras bästsäljande böcker en betydelsefull roll i den våg av vegetarisk medvetenhet som svept över Sverige. Nu släpper paret, som numera är trebarnsföräldrar, sin femte bok där de vill lösa en evig och för många familjer en omöjlig gåta: hur får man barnen att äta mer grönsaker? 

Annons

– Vi har alltid gjort böcker utifrån där vi själva står. Och eftersom vi nu själva är mitt i småbarnslivet och vet hur det är, så kändes det naturligt att dela med oss av våra bästa vegetariska recept anpassade just för barnfamiljer, säger David Frenkiel.

Vad är det vanligaste misstaget föräldrar gör?
– Många föräldrar ger upp lite för lätt när barnen inte vill ha grönsaker. Istället för att fortsätta servera det tar man bort dem och hamnar i hjulspår av vit pasta och köttbullar var och varannan dag. Barn är vanemänniskor, den mat de känner igen är de trygga med och kommer det in något främmande på bordet blir de misstänksamma. Därför måste man vara enträgen, hjälpa dem att upptäcka nya smaker och ge dem tid att skapa nya vanor.

Så hur skapar man en ny, grön vana hos barn?
– Se det som en del av uppfostran. På samma sätt som man förklarar varför och inte bara ger upp för att de vägrat galonbyxor en regnig dag, fortsätt berätta varför grönsaker är nyttigt, gott och bra för jorden. Var konsekvent i att se grönsaker som en självklar del av måltiden. Fortsätt ställ fram skålar med kikärtor, skalade morötter eller en plåt bakad blomkål. Även om de inte skulle röra dem första dagen så kommer de förr eller senare att vilja prova. Vår dotter Elsa har vägrat quinoa tills häromdagen, då vi gjorde en quinoasallad med nötter och apelsinjuice. Nu har hon ätit den två dagar i rad. Det är en häftig känsla som förälder!

Om man inte ska tjata, hur får man dem att åtminstone prova?
– Involvera barnen i matlagningen och låt dem få komma med input. Inte bara om det är gott eller inte, utan om det exempelvis behövs mer citronjuice eller salt i grytan. Då känner de sig stolta och vill också smaka på maten de gjort. Ett bra sätt är också att testa olika tillagningsmetoder. Gillar de inte kokt broccoli kanske de älskar ungsrostad. Rör de inte spenatsalladen, häll i en näve i pannkakssmeten istället. Sedan måste inte barnen äta allt, man får vara glad för varje steg de tar.

– Och om de inte äter kan man ändå klappa sig på axeln, för att man serverar måltider som formar deras liv. När de sedan är 18 och lagar mat i första lägenheten är det som du har serverat genom uppväxten deras referensram. Så även om det är lite kämpigt har man ändå lärt dem någonting.

Foto: John Gorrigan
Mode

Från musa till mode-entreprenör

Alexa Chung älskas av designers och fashionistas för sin stil. Nu är den före detta modellen och programledaren aktuell med en tredje höstkollektion under eget namn.

Även om du inte känner till Alexa Chung är chansen stor att den brittiska 35-åringen haft ett finger med i dina klädval det senaste decenniet. För som en av 2000-talets stora stilikoner har hennes klädval inspirerat modeskapare från Karl Lagerfeld på Chanel till designteamen på Kappahl.

Annons

Med kastanjefärgad lugg, kattögon och, förstås, en stark känsla för färg, form och vad publiken gillar är Alexa Chung flitigt förekommande på bäst klädda-listor vid sidan av Meghan, hertiginnan av Sussex. Hon medverkar regelbundet i brittiska Vogue och vem hon är ihop med är förstasidesstoff i skvallerpressen: är det månne chokladarvingen Orson Fry som har vunnit Alexas hjärta efter expojkvännen Alexander Skarsgård?

När Alexa fick en Mulberry-väska uppkallad efter sig 2008 blev den en braksuccé och många var de modemärken som genast ville upprepa framgången och samarbeta. Men 2016 fick Alexa Chung nog och startade ett modemärke under eget namn. Premisserna är enkla: plaggen utgår från hennes egen garderob.

– Det finns designers som skapar konst och andra som utmanar normer, men jag vill helt enkelt göra kläder jag själv vill ha på mig. Det vore ansvarslöst av mig att designa plagg som folk inte kan bära, säger Alexa Chung till SvD Perfect Guide.

Hon har precis haft sin andra modevisning i London, där hon visade den nya höst- och vinterkollektionen i en tillfällig bunker i Kings Cross.

– Det var viktigt att visa kollektionen under modeveckan i London. Inte bara för det internationella mediefokuset, utan också för att jag fick berätta om min kollektion i stor skala, berättar Alexa Chung som, när vi pratar, har fullt upp med kollektionen för våren 2020.

Att gräva i arkiven efter inspiration är något som vintageälskaren Chung trivs bra med. Dagen innan har hon och hennes designteam börjat arbetsdagen på ett designbibliotek i London.

– Vi tittade genom tyger, illustrationer och garnfärger. Efter lunch hade jag ett möte med designern som gör våra stickade plagg för att diskutera min drömtröja.

Medias granskande blickar har varit en del av Chungs vardag sedan hon blev känd som programledare i den brittiska tv-serien Popworld 2006. En av anledningarna till att hon tog steget till att bli modeentreprenör var att ta makten över ”bilden av sig själv”. Och hon vill komma bort från stämpeln som ”kul” och ”söt”.

Så hur ser hennes look ut i höst? Mindre flickig, mindre festival, mer skräddade silhuetter. Den parisiska elegansen finns fortfarande där men i den anas en rå New York-känsla. 

– Vår signaturkostym i manchester kommer i ett underbart smaragdgrönt tyg och det finns även en fiskbensmönstrad jacka i oversizemodell som definitivt får flytta in i min garderob, säger Alexa Chung.

Alexa är uppvuxen i Hampshire med en kinesisk pappa, engelsk mamma, två bröder och en storasyster i sydöstra Storbritannien. Hon upptäcktes av en modellscout på Readingfestivalen när hon var 16 år och syntes snart i kampanjer för Fanta och Urban Outfitters, i modemagasin för tonåringar och i musikvideor. 

Därifrån fick hon jobb som programledare. Med sin torra humor och en fäbless för att korrigera rockstjärnor grammatiskt i rutan, ledde karriären vidare till MTV i USA. Efter knappt fyra år i New York återvände hon i april 2016 till London. 

– Jag har aldrig varit rädd för att prova nya saker, säger Alexa Chung om att starta ett modemärke.

– Det innebär också att acceptera misslyckanden. Jag är stolt över att mina misslyckanden inte har hindrat mig från att ta nya risker, fortsätter hon. 

I dag säljs märket Alexachung hos 145 återförsäljare i 22 länder. På kontoret i östra London jobbar, inklusive Alexa själv, 30 personer.

Vi befinner oss i Universal Music-kontorets betongkällare, den så kallade bunkern, mitt i centrala London. Källaren har tillfälligt förvandlats till en catwalk och är utsmyckad med girlanger av mossa. Ut kommer modeller i böljande klänningar, strama ytterkläder i fiskbensmönster och fyllig skogsgrön sammet som förstärker de bredaxlade klänningssilhuetterna. Valet av modeller är gjort med omsorg.

– För oss är det otroligt viktigt att vara inkluderande. Jag är själv en blandning av olika etniciteter och vet av egen erfarenhet hur viktigt det är som ung kvinna att se någon som sig själv representerad i konsten och modet. De enda asiatiska filmförebilderna som barnen i min skola hade var Lucy Liu och Chung Lee från Streetfighter, så det blev mitt smeknamn. 

Att hennes position kommer med ansvar är inget Chung sticker under stolen med. Och behöver verkligen världen ännu ett modemärke?

– Jag är fullt medveten om att oavsett hur etiskt eller hållbart ett företag är, lämnar det något slags avtryck på vår planet. Det viktigaste vi alla kan göra just nu är att lära oss mer om vad som händer – för bara genom kunskap kan vi röra oss i rätt riktning. Vi är ett start-up-företag och fortsätter att ta de steg vi behöver för att hitta sätt som minskar vår miljömässiga påverkan.

Själv shoppar Alexa Chung nästan ingenting längre. Hon har inte tid, och hon gillar inte onlineshopping. 

– Jag föredrar att leta efter vintage-skatter och känna hur tyger känns mot huden.

Foto: John Gorrigan m fl.

Foto: FOTO DAVID THUNANDER
Perfect Guide

Julia Ragnarsson: ”Jag har alltid med en skämskudde”

Julia Ragnarsson hatar verkligen att se sig själv på film – men det är lika bra att hon vänjer sig. SPG möter skådespelaren från Springfloden och nya tv-serien Fartblinda och pratar pengar, planer och livet på landet med en amerikansk popstjärna.

Julia Ragnarsson lägger in snus under överläppen. Hon har jättesvårt för det här, förvarnar hon. Att sätta ord på sig själv. Dissekera sig själv. Se på sig själv. 

Annons

– Jag kräks av floskler. Det måste bli på riktigt. Jag har alltid med mig en skämskudde när jag ska prata om mig själv, eller se på mig själv, säger hon och häller upp ett glas bubbelvatten i caféet på Haymarket.

Så på frågan om hon själv sett sin insats som huvudrollsinnehavaren i Fartblinda, det TV4-aktuella finansdramat som baseras på forna SvD-reportern Carolina Neuraths bok med samma namn, kommer huvudskakandet knappast oväntat.

– Men jag ska se den. Jag försöker faktiskt bli bättre på att se mig själv eller, framför allt, höra mig själv. Det är värst. Jag måste ju kunna utvärdera och lära mig något. Men jag får äckelkänslor, blir varm och superobekväm. Det är väl ett inbyggt självhat. Jag har mycket sånt. 

Det blekta håret, som nu konkurreras av mörka slingor av utväxt, är spår av hennes rollfigur Bea Farkas – den djärva ekonomijournalisten som knappast skyr några medel för att få fram sanningen. 

– Jag är inte alls lika mycket av en bulldozer som hon. Jag är förvisso orädd för att säga vad jag tycker och kan köra på, men jag är långt ifrån lika manisk som hon är. Och jag har definitivt inte lika mycket tålamod till att gräva ner mig i saker. Jag är en rastlös och spattig person. Jag har svårt att sitta still. 

Trots att 27-åriga Julia Ragnarsson haft huvudrollen i Svt-serien Springfloden, medverkat i Bron och i filmer som Wallander och Stockholm stories har hon varit lite av en doldis. Tills nu. Nu när hon inte bara syns i Fartblinda utan också setts på bio hela sommaren i skräckfilmen Midsommar. Men faktum är att Julia fått skådespelandet med modersmjölken. Hon växte upp i teatervärlden, hennes föräldrar arbetade på Malmö stadsteater större delen av hennes liv. Pappa som regissör och skådespelare och mamma som kostymör.

– Jag njöt väldigt mycket av att vara på teatern. Att prova peruker och stå på scen när ingen var där. Jag var nog den största divan som ung. Jag var så säker på vad jag ville göra. Jag ville jobba på teatern.

Hade det inte varit för att filmregissören Ella Lemhagen haft sitt sikte inställt på att hitta en elva-årig Malmötjej med skådespelarambitioner 2003 hade det kanske blivit så: Julia hade sökt in till scenskolan och gått raka vägen upp på teaterscenen. Men så var Julia elva, skåning och bodde i Malmö 2003 – och rollen som My i filmen Tur & retur blev hennes. Och plötsligt gick ridån mot filmvärlden upp. 

– Film var nytt, spännande och annorlunda, något helt annat än teater. 

Foto: David Thunander

Julia knuffar in sin stora resväska under ett av caféborden. Det är så här hennes liv ser ut numera. Ett liv med resväskor. För en tid sedan lämnade hon nämligen Stockholm, där hon bott sedan 2012.

– Jag blev trött på att hyra andrahandslägenheter och släpa pick och pack tvärs över stan på olika cyklar. Så när jag var klar med Fartblinda var jag också klar här för ett tag. 

Kärleken tog henne till Baltimore i USA, där fästmannen Samuel T Herring (sångaren från syntpopbandet Future Island) kommer ifrån. Och till ett hus på den skånska landsbygden. 

– Vi funderade ett tag på att bo i USA, men det är lite knepigt med visum, så just nu är det inte aktuellt. Vi trivs väldigt bra i huset på landet för tillfället. Vi odlar, fermenterar grönsaker och experimenterar i olika burkar som bubblar. Jag har tagit upp pianospelandet och spelar popmusik på synten när ingen ser. Men helt ärligt skulle jag kunna bo varsomhelst, jag är inte sentimental på det sättet.

Att en utlandsflytt väntar skulle dock inte vara helt otroligt, med tanke på att Julia delar manager med Noomi Rapace.

– Jag försöker bredda min spelplan. Sverige är ju litet. Har man gjort några huvudroller här blir det ännu mindre och man blir lätt förknippad med de rollerna – länge. 98 procent av allt jag provfilmar nu är därför utländska roller. Jag är intresserad av den europeiska marknaden och självklart USA. Det får bli när det blir, om det blir. 

Foto: David Thunander

Rollen i Fartblinda kom oväntat när hon var på besök i Sverige.

– Jag hade varit i USA en längre tid och hälsade bara på en vän i Sverige då jag fick jag ett sms om att provfilma för en ny serie dagen därpå. Jag hade ingen aning om vad det var då, utan läste bara på de scener jag skulle spela. En dag senare fick jag rollen. När jag sedan fick läsa hela manuset tyckte jag om tempot och greppet. Det var inte så överförklarande som det ofta är i svenska serier.

I serien avslöjar hon en gigantisk svensk bankskandal samtidigt som hon har en ångande affär med bankens gifte vd, spelad av Matias Varela. En gestaltning som kräver en hel del kemi.

– Ja, man måste synka. Jag och Matias kände inte varandra och hade bara tagit en lunch innan vi började spela in. Men han är väldigt easy going och vi skrattade oss igenom mycket. Det måste man vid intima scener. Och kunna slappna av. Har man sju stycken lettiska filmarbetare som gömmer sig i olika hörn i rummet och ska göra en närgången scen får man inte tänka på att de är där. 

Hur är det att vara ung och kvinna i din bransch?
– Man får uppleva ganska många orättvisor. Vissa saker som är självklara för män är inte alls självklara för tjejer. Man låter män ta sig mer friheter. Basala sådana, som när de ska komma och gå, när de ska vara på plats, hur lång tid de får ta på toaletten… De får också mycket större svängrum med sina repliker och att skriva om manus. Jag har hur många erfarenheter av det som helst. 

Hur reagerar du på det?
– Jag tar inte åt mig personligen, utan borstar oftast av mig det och går vidare. Jag har en rätt tuff attityd. Jag tycker att det är konstigt att jag ska behöva hävda mig för sådana småsaker som det handlat om, trots att det egentligen är jag som bär hela serien eftersom jag spelar huvudrollen. Ibland får man sätta ner foten. Men jag orkar inte föra ett krig varje dag.

Fartblinda handlar mycket om pengar, hur förhåller du dig till ämnet?
– Pengar är viktigt, såklart. Men jag lever ganska simpelt och har inga prylar eftersom jag flyttar på mig hela tiden. Jag har ingen dröm att bli superrik, det gör inte saker lättare, snarare krångligare. Pengar kommer och går i mitt liv, säger hon och konstaterar:

– Min familj är inte alls den typiska kultur-arbetarfamiljen, det var mycket ”ordning och reda, pengar på fredag” hemma. Det var nog bra, tror jag. Men jag lärde mig kanske ingenting av det. Jag är väldigt stökig och slarvig. De spargrisar jag haft har åkt i golvet snabbt. Min snubbe sysslar däremot med aktier, men han vet nog inte riktigt vad han gör utan håller nog mest upp ett finger i vinden, haha. 

Hon rufsar till den axellånga pagen och tittar ut över Hötorget, som nu börjar fyllas av jäktade stockholmare på jakt efter de billigaste kantarellerna.

– Jag tycker att det är jättemysigt att komma hit. Många av mina bästa vänner bor kvar här. Kanske det kommer att bli skönt att komma hem igen också. Hem till min skrotbil som jag ska se om jag kan fixa till. 

– Sen får vi se vad jag gör, hur länge jag stannar innan jag packar väskan igen, säger hon och tar ut snusen.

Foto: David Thunander

Mat & dryck

Food Pharmacy: Kronärtskocka med dill och dillmajo till kräftskivan

Det är kräftssäsong och Food Pharmacy bjuder på kronärtskocka med dill och dillmajo.

När inbjudningskortet till årets första kräftskiva dimper ner i brevlådan vet vi att augusti är här och att sommaren snart är slut. Augusti är för många synonymt med kräftor och så här i skolstartstider passar det fint att vi axlar rollen som folkbildare och berättar varför kräftorna går åt som smör i solsken just nu. Sitt ner i skolbänken!

Annons

Kräftskivan som sensommarkalas är en relativt ung företeelse. Själva kräftorna har dock fint folk ätit sig mätta på ända sedan medeltiden, delvis tack vare kung Erik XIV. Under 1500-talet såg han till att vallgravarna runt de kungliga slotten i Sverige började användas för kräftodling. Antecknar ni?

På 1800-talet, när vanliga människor fick upp ögonen för den krälande varelsen, fanns det gott om kräftor i de svenska sjöarna. Men på kort tid ökade konsumtionen och en lag tvingades fram som begränsade fisket. I samma veva beslutades det också om ett fast kräftpremiärdatum.

Sedan 1994 får du äta dina kräftor när du vill, men trots detta väntar många till mitten av augusti innan de bjuder in till kräftkalas. Mest för att kräftorna ska hinna växa till sig ordentligt, men också för att traditionen har gjort just augusti till helig kräftsäsong.

Slut på lektion.

Vi äter som bekant mest växtbaserat, men oavsett vad du väljer att fylla tallriken med kan vi inte nog betona betydelsen av att äta i säsong. Sparris, svamp eller kräftor. Principen är densamma. Och till alla grönsaksätares stora glädje kan vi konstatera att kräftorna är i säsong i skördetidens första månad. Att hitta ett växtbaserat alternativ är därför lätt som en plätt.

Vår storfavorit till kräftskivan är säsongsfärsk kronärtskocka som tillagas på ett traditionellt kräftigt vis tillsammans med krondill. Gott som attan och dessutom nästan lika pilligt att äta som kräftor.

Kronärtskocka med dill och dillmajo
(4 stora portioner)

4 färska kronärtskockor
4 stjälkar krondill
2 tsk salt/liter vatten
1 citron

Dillmajo:
1 dl osötad sojadryck
1 msk dijonsenap
1 msk vitvinsvinäger
2-2 1/2 dl mild kallpressad rapsolja
salt & nymalen svartpeppar
dill
pressad citron

Skölj kronärtskockorna och skär bort stammen. Leta fram din största kastrull (den enda som är tillräckligt stor för att rymma fyra kronärtskockor) och fyll den med vatten. Salta och lägg ner kronärtskockor och krondill.

Låt puttra tills kronärtskockorna är mjuka i botten eller tills det enkelt går att plocka bort ett blad. Under tiden du väntar förbereder du citron (klyfta) och majo (mixa). Det tar oftast ca 30–40 minuter innan skockorna är klara, men känn för säkerhets skull med en provsticka innan du tar dem från plattan.

Dillmajon gör du enkelt genom att mixa ihop sojadryck, senap och vinäger (använd med fördel vispen till din stavmixer). Tillsätt oljan långsamt, i en fin stråle, medan du fortsätter mixa till en tjock majonnäs. Vill du ha en ännu fastare konsistens tillsätter du ytterligare en halv deciliter olja till medan du fortsätter att mixa. Blanda ner massvis med dill och en skvätt pressad citron.

Till Toppen