Annons
Recension

DödsdansenPersbrandt laddar scenen

Edgar (Mikael Persbrandt) från Dödsdansen.
Edgar (Mikael Persbrandt) från Dödsdansen. Foto: MATTIAS EDWALL

Närvaro. ”Dödsdansens” durkdrivna trio surfar säkert på Strindbergs ord och energi - det är en fröjd att se Mikael Persbrandt ta fram sin sceniska karisma.

Under strecket
Publicerad

Dödsdansen

Genre
Teater

Maximteatern.

Webb-tv: Intervju med Mikael Persbrandt och Lena Endre.

August Strindberg var expert på att lägga dramatisk räls. Ibland, när en uppsättning verkligen fungerar, är det som om ensemblen bara åker med. Hej vad det då går över stock och sten, äktenskapskäbbel, konflikter, teatrala vändpunkter och sensmoral. Inte ett växelfel så långt ögat når.

Just så är det på Maximteatern när en trio kända stjärnaktörer nu spelar ”Dödsdansen”. Mikael Persbrandt står åter på scenen, Lena Endre och Thomas Hanzon har tagit tjänstledigt från Dramaten. Enbart det faktum att teaterledningen på Maxim - där för övrigt Persbrandt ingår - vågar satsa på Strindberg är sympatiskt och att man dessutom engagerat en så konstnärligt avancerad regissör som Stefan Larsson får betraktas som djärvt på denna marknad.

Maximteatern är avklädd. En spelplatta av trä lutar mot publiken omgiven av stolar för den aktör som avlägsnar sig. Då och då trycker Persbrandt fram rök; skärgårdsdimma som vackert förflyktigas över scenen. Tidlös klädsel, från svart till grått. Det är snyggt, nästan grafiskt.

Annons
Annons

”Dödsdansen” är en ikonisk pjäs. Ett stängt rum, ett äkta par som ska fira silverbröllop men får besök. Så spelar man upp helvetet ännu en gång, därför att man har publik. Två exhibitionister ljuger sina liv. ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” börjar här, liksom Sartres ”Stängda dörrar” och absurdismen.

Stefan Larsson verkar ha hämtat inspiration just från Beckett. Här är den instängda situationen allt, dialogen lämnar helt realismen. Paret på scenen, kaptenen Edgar och före detta aktrisen Alice, är upptagna med att kasta sig mellan roller och känslolägen, beredda att byta humör på en femöring. Det är en spelstil som accentueras av att ensemblen är så durkdriven, hela tiden redo att ställa sig längst fram på scenen och kommunicera med publiken.

Det är en fröjd att åter uppleva Mikael Persbrandt på en scen - mycket han gör på filmduken är ju schabloner. Här lever han upp, låter karisman och närvaron glittra och ironiserar något över sig själv dessutom. Det är riktigt bra, laddat med scenisk pondus. Alla verkar trivas på scenen. Hela trion liksom leker fram iscensättningen - och just det är en bedrift. Man surfar på det strindbergska språket och energin.

Lena Endre letar sakta men säkert fram Alices Dramatentakter och sin sensuella övertalningssida. Kusinen Kurt, åskådaren, går på alltihop. Thomas Hanzon spelar Kurt som en naivt god människa som till slut inser att allt bara varit ett sällskapsspel för två socialt övergivna - och blir tokig av raseri. Han går och allt kan börja igen.

**Uppsättningen tar bara **punktvis fram den riktigt svarta tragedin. Här är det en första aning om åldrandet och en insikt om döden som driver spelet. ”Dödsdansen” är en distanserad, välspelad moralitet och en giltig kommentar om hur vi lappar på våra relationer via social ytor och yviga rollspel.

Webb-tv: Intervju med Mikael Persbrandt och Lena Endre.
 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons