Annons

”Persbrandt som ett våldsamt barn”

Bäst på scen: SvD:s kritiker Lars Ring och Anna Ångström väljer tio favoriter på Stockholms scener just nu. Bland klassiker som fått ny skepnad finns Stefan Larssons iscensättning av Shakespeares ”Macbeth”. Här märks också nycirkus om att krossa gränser – och Helan & Halvan.

Under strecket
Publicerad

Mikael Persbrandt och Marie Richardson i ”Macbeth”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

1 / 10

Macbeth

Maximteatern

Mikael Persbrandt och Marie Richardson i ”Macbeth”.
Mikael Persbrandt och Marie Richardson i ”Macbeth”. Foto: Sören Vilks

Stefan Larssons iscensättning av Shakespeares ”Macbeth” på Maximteatern börjar i effektiv scenisk enkelhet: ett plastdraperi som ridå. En guldkrona på en pall. Sex aktörer spelar fram en ond skröna om makthunger, mord och skuld. Shakespeares drama är febrigt intensivt, med hög puls och flämtande andning. Macbeth blir i Mikael Persbrandts gestalt en narraktig vettvilling som dominerar scenen, pådriven av Marie Richardsons skarpa Lady Macbeth. Hon är besatt av lusten till makt; begäret är fysiskt, erotiskt. Spelet är uppbyggt kring Macbeths sönderfall. Mikael Persbrandt liknar ett storvuxet, våldsamt barn som kastar sig mellan maniskt vrålande utbrott och lakonisk vardaglighet. Galenskapen tar över, som en fruktansvärd clown leker han krig med en grimas av absurd komik. Det är mycket skickligt spelat.

Spelas till och med 18 december.

Annons
Annons

Electra Hellman i ”Hedda Gabler”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

2 / 10

Hedda Gabler

Dramaten, stora scenen

Electra Hellman i ”Hedda Gabler”.
Electra Hellman i ”Hedda Gabler”. Foto: Sören Vilks

Ibsens ”Hedda Gabler” är historien om hur ett manligt kollektiv krossar en kvinna: hennes vilja och framtid. Hon är ung och drömmer om att få lysa, och om att hitta och bli något och någon. Hon är nygift och ännu ofödd, dold under kvinnliga attribut: turnyren på klänningen, korkskruvslockarna och förväntningarna på att hon ska börja föda barn. Regissören Anna Pettersson gör en helt modern och feministisk tolkning på 70 effektiva minuter. Hedda, lågintensivt gestaltad av Electra Hallman, är ensam på scenen och spelar framför en stor bildskärm där en trio män sakta men säkert släcker hennes förhoppningar och revoltförsök. Hedda är subjektet, männen är en norskspråkig kör med gemensamt mål: att begränsa hennes möjligheter. Anna Pettersson vägrar att sentimentalisera skeendet. Rakt, rått och brutalt för hon Hedda mot slutet. Det är distanserat, formmässigt mycket speciellt och absolut sevärt.

Spelas till och med 19 januari.

Annons
Annons

Livia Millhagen i ”Medea”.

Foto: Skafte RumleBild 1 av 1

3 / 10

Medea

Dramaten, Målarsalen

Livia Millhagen i ”Medea”.
Livia Millhagen i ”Medea”. Foto: Skafte Rumle

Medea är en flykting, en driftig maka och mor som räddat sin man men som nu ratas, och som ännu en gång tvingas lämna ett land. Det är en pjäs om att korsa gränser, fysiskt och psykiskt, och ett drama om passion och dess nattsidor. Medea handlar under press, men njuter också av sitt eget hat, vägrar vara passiv. Med effektiva strykningar täljer Stefan Larsson fram ett helt samtida, mycket aktuellt drama ur den antika pjäsen. Han visar upp Medea – rasande känslofullt spelad av Livia Millhagen – som ett sår som ännu blöder via ett svart och intimt kammarspel på 75 minuter. ”Medea” är ett överlevnadsdrama om en kvinna som alltid varit tvungen att välja strategier. Livia Millhagen gör rollen till någon som blivit tvingad att förhålla sig till sina handlingar. Hon iakttar och förstärker dem och gör sig själv till dramatisk person i sitt eget drama. Starkt.

Spelas till och med 30 november.

Annons
Annons

Lena Endre, Ingela Olsson och Stina Ekblad i ”Presidenterna”.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

4 / 10

Presidenterna

Dramaten, lilla scenen

Lena Endre, Ingela Olsson och Stina Ekblad i ”Presidenterna”.
Lena Endre, Ingela Olsson och Stina Ekblad i ”Presidenterna”. Foto: Sören Vilks

Österrikaren Werner Schwab skildrar med ett groteskt raseri en värld av fekalier, sex och ofruktsamhet. Han skrev undergångsdramatik från botten av samhället, om svaga människor och starka hierarkier. Det språk Schwab använder är på en gång absurt, nerskitat och svart. ”Presidenterna”, dess regissör Staffan Valdemar Holm och scenograf Bente Lykke Møller vill ruska om, pjäsen ställer sig solidarisk med kvinnornas världsbild, den konkreta smutsen. Stycket är här en bajsfixerad fars där ensemblen tar ut svängarna med stor bravur. Holm lyckas hitta en effektiv men ändå behärskad ton mitt emellan Jelinek och Lugn, båda eleganta språkspelsjonglörer. Kvinnorna på scenen – fantastiska Lena Endre, Stina Ekblad och Ingela Olsson – verkar ha det mycket skojigt medan man färdas genom det kvasireligiösa landskapet. Det är osedvanligt njutbart, trots all skit.

Spelas till och med 7 mars.

Annons
Annons

Ensemblen i ”Rannsakningen”.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1

5 / 10

Rannsakningen

Orionteatern

Ensemblen i ”Rannsakningen”.
Ensemblen i ”Rannsakningen”. Foto: Markus Gårder

Hundra år efter att Peter Weiss föddes iscensätter Nadja Weiss hans pjäs ”Rannsakningen” som ett körverk om Förintelsens offer och gärningsmän. Uppsättningen visar oss gruppen/massan som anonymitet där det bestialiska kan släppas loss, den blir en mässa över alla döda. Här förmedlas en behärskad förtvivlan som drabbar åskådaren enormt.

Spelas till och med 8 januari.

Annons
Annons

Gunilla Röör och Karina Holla i ”Helan & Halvan”.

Foto: Joshua WalterBild 1 av 1

6 / 10

Helan & Halvan

Teater Giljotin

Gunilla Röör och Karina Holla i ”Helan & Halvan”.
Gunilla Röör och Karina Holla i ”Helan & Halvan”. Foto: Joshua Walter

”Helan & Halvan” i Gunilla Röörs och Karina Hollas version blir en vacker, vemodig och våldsamt underhållande skildring av vänskapens väsen. Med Beckett och hans pjäs ”I väntan på Godot” som resonans använder dessa mogna kroppsekvilibrister teatern som frizon för lek och allvar – och gör livet till en fest. Samspelet är tätt och vältajmat ut i minsta slapstick och betonar deras fysiska olikheter. Holla är en förvandlingskonstnär av stora mått, som gör Helan till en grotesk översittartyp. Röörs underdog Halvan svarar dansant och avväpnande snabbt. De hänger ihop som ler och långhalm och tacklar sin livsångest på ett rörande vis. En scenisk pärla.

Spelas till och med 27 november.

Annons
Annons

Leif Andrée i självbiografiska ”Leif”.

Foto: Petra HellbergBild 1 av 1

7 / 10

Leif

Kulturhuset Stadsteatern, lilla scenen

Leif Andrée i självbiografiska ”Leif”.
Leif Andrée i självbiografiska ”Leif”. Foto: Petra Hellberg

Leif Andrée spelar sig själv humoristiskt, autentiskt och charmerande begåvat. Det är modigt, självutlämnande och stundom mycket smärtsamma vittnesmål från en värld som aktualiserar debatten om barnfattigdom och klassfrågor. Han bjuder generöst in oss till sin mörka uppväxt med män som misshandlar mamman, fosterföräldrar och alkoholismen som fick honom att ta ansvar för småbröderna och tvingas bli vuxen alltför tidigt. Men också åren som elitsimmare och kärleken till punken, David Bowie och familjen, allt ackompanjerat av stämningsskapande musik framförd live på scenen av hyllade gitarristen Susanna Risberg.

Spelas till och med 29 januari.

Annons
Annons

Anton Graaf, Einar Kling-Odencrants, Manda Rydman, Peter Åberg och Saara Ahola i ”Limits”.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 1

8 / 10

Limits

Dansens hus

Anton Graaf, Einar Kling-Odencrants, Manda Rydman, Peter Åberg och Saara Ahola i ”Limits”.
Anton Graaf, Einar Kling-Odencrants, Manda Rydman, Peter Åberg och Saara Ahola i ”Limits”. Foto: Mats Bäcker

”Limits” är till stora delar enastående cirkuspoesi om migration, ett tema som kan tyckas vara ett vågspel att gestalta när verkligheten är så överfull av autentisk dramatik. Men cirkusdirektör Tilde Björfors och den mångsidiga, uttrycksfulla och skickliga ensemblen lyckas på ett ofta gripande och konkret sätt fånga människans kraft, rädsla, utsatthet och överlevnadsinstinkt med cirkuskonstens gränsöverskridanden och risker som välanvända metaforer.

Spelas från 1 december till och med 5 februari.

Annons
Annons

Rebecka Hemse och Lena Endre i ”Den goda viljan.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

9 / 10

Den goda viljan

Dramaten, lilla scenen

Rebecka Hemse och Lena Endre i ”Den goda viljan.
Rebecka Hemse och Lena Endre i ”Den goda viljan. Foto: Sören Vilks

Det här är riktigt bra teater, en uppsättning som stannar kvar i medvetandet länge. Regissören Eirik Stubø har med ett absolut gehör skapat ett partitur av Ingmar Bergmans roman om hur hans föräldrar träffas i Uppsala. Musiken har en framträdande roll, här spelas allt från Bach till cocktailjazz på hammondorgel i en sant musikalisk, mycket välspelad uppsättning. Dramatentradition av bästa sort – en skådespelarnas teater med stark scennärvaro.

Spelas till och med 7 februari.

Annons
Annons

Johan Rheborg, David Dalmo, Shima Niavarani och Johan Rabaeus i ”Kulor över Broadway”.

Foto: Mattias EdwallBild 1 av 1

10 / 10

Bullets over Broadway

Göta Lejon

Johan Rheborg, David Dalmo, Shima Niavarani och Johan Rabaeus i ”Kulor över Broadway”.
Johan Rheborg, David Dalmo, Shima Niavarani och Johan Rabaeus i ”Kulor över Broadway”. Foto: Mattias Edwall

I det sena 1920-talets New York korsas den hårdkokta gangstervärlden med show business på Broadway. Woody Allens film ”Kulregn över Broadway” har blivit en smart musikal om konst och moral. Komedin tar skruv med hysteriska teaterrepetitioner, otippade spökskrivare och hemliga kärleksaffärer. Regissören Emma Bucht har sinne för både scenisk dynamik och omsorgsfullt detaljarbete. Tempot är högt och longörerna få.

Spelas till och med 11 mars.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons