Annons

MacbethPersbrandts Macbeth fångar mardrömslikt vår tid

Mikael Persbrandt och  Marie Richardson.
Mikael Persbrandt och Marie Richardson. Foto: Sören Vilks

Ett storvuxet, våldsamt barn som leker krig likt en fruktansvärd clown – så tolkar Mikael Persbrandt sin Macbeth. Stefan Larssons starka uppsättning behöver inga samtidsmarkörer för att skildra en tid ur led, skriver Karin Helander.

Under strecket
Publicerad

Johannes Bah Kunhke, Mikael Persbrandt, Jens Hultén, Ellen Jelinek, Marie Richardson och Charlotta Jonsson.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Johannes Bah Kunhke, Mikael Persbrandt, Jens Hultén, Ellen Jelinek, Marie Richardson och Charlotta Jonsson.

Foto: Sören VilksBild 1 av 1

Macbeth

Genre
Teater
Regi
Stefan Larsson
Medverkande
Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Johannes Bah Kuhnke, Jens Hultén, Charlotta Jonsson, Ellen Jelinek.
Var
Maximteatern
Text
William Shakespeare, översättning Göran O Eriksson

Dramaturgi: Marc Matthiesen. Scenografi: Rufus Didwiszus. Ljus: Torben Lendorph. Kostym: Ann Bonander Looft.

Ett plastdraperi som ridå. En guldkrona på en låg pall. Stefan Larssons iscensättning av Shakespeares ”Macbeth” på Maximteatern börjar i effektiv scenisk enkelhet. Sex aktörer spelar fram en ond skröna om makthunger, mord och skuld. Häxornas spådomar perforerar den skotska hedens rökdimmor. De två krigarna Macbeth och Banquo river upp plasten och ser sina öden. Den ene ska bli kung, den andres barn ska bli kungar. Allt förändras i ett ögonblick.

Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, den blodbesudlade kedjan av rädsla, förräderi och mord går inte att hejda. Scenografen Rufus Didwiszus låter blodet rinna längs väggarna. Världen är en mardröm. Och en scen. Strålkastare, högtalare och kostymplagg är utplacerade för att användas vid behov. Ett bord blir en dörr blir ett fort. Shakespeares drama är febrigt intensivt, med hög puls och flämtande andning. Kungen, vakter, ädlingar och soldater, kvinnor och barn, vänner och fiender, alla måste de offras. Som i en smittsam sjukdom av destruktivitet.

Johannes Bah Kunhke, Mikael Persbrandt, Jens Hultén,  Ellen Jelinek, Marie Richardson och Charlotta Jonsson.
Johannes Bah Kunhke, Mikael Persbrandt, Jens Hultén, Ellen Jelinek, Marie Richardson och Charlotta Jonsson. Foto: Sören Vilks
Annons
Annons

Stefan Larssons ”Macbeth” är en konsekvent och logisk efterföljare till hans ”Rickard III” på Dramaten (2014) med Jonas Karlsson i titelrollen, som ondskan förklädd till publikvänligt charmerande psykopat. Rickard III är en strategisk djävul till narr. Macbeth blir i Mikael Persbrandts gestalt en narraktig vettvilling, en irrationellt emotionell katastrof. Han dominerar scenen. Spelet är uppbyggt kring hans sönderfall. I en tid som är ur led, där högst verkliga narrar är beredda att ta över världen, krävs inga samtidsmarkörer. Däremot behövs viss distans. Inplastade häxor leker avspänt med mikrofoner och kommenterar ordval.

Johannes Bah Kuhnke, Charlotta Jonsson, Ellen Jelinek och Jens Hultén spelar solidariskt alla roller, förutom paret Macbeth. De sitter uppflugna på väggen och klättrar ner när de behövs som krigare, mördare, oskyldiga, motståndare och medlöpare. Alla är klädda i svarta kiltar. De dödar och dödas, utbytbara; hinkar av blod hälls stilla över ansikten i stiliserade mord. Bifigurerna blir just bara staffage, även om Jens Hultén gör både en milt godmodig, lätt löjlig kung Duncan och Macduff, som i förtvivlad hämnd besegrar Macbeth.

Marie Richardsons skarpa Lady Macbeth är besatt av lusten till makt. Maktlystnadens begär är fysiskt, erotiskt. Men skulden hinner ikapp, blodet är som fastklibbat. Trasig och tillintetgjord fräts hon sönder av ångest, irrar hjälpsökande över scenen. Mikael Persbrandts Macbeth är som ett storvuxet, våldsamt, kraftfullt barn. Han vacklar redan före det första brutala mordet. Kronan skaver, blicken blank. Han ser syner, krackelerar i svettig panik, fången i mardrömmar. Han kastar sig mellan maniskt vrålande utbrott och lakonisk vardaglighet. Galenskapen tar över, som en fruktansvärd clown leker han krig, med en grimas av absurd komik sprider han död. I en kort strimma av klarsyn ser han livet passera som en skugga; en stackars skådespelare som väsnas en stund på scenen, för att sedan försvinna in i tomheten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons