Annons

Den inbillade sjukePersbrandts patriark är så bra som vi hoppats

Ellen Jelinek, Mikael Persbrandt och Johan Wahlström i ”Den inbillade sjuke” på Maximteatern.
Ellen Jelinek, Mikael Persbrandt och Johan Wahlström i ”Den inbillade sjuke” på Maximteatern. Foto: Sören Vilks

Mikael Persbrandts Argan styr med darrande, hypokondrisk järnhand och får kompetent motstånd av en liten men mångkunnig ensemble på Maximteatern.

Under strecket
Publicerad

Mikael Persbrandt spelar titelrollen som inbillad sjukling i Molières komedi.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Den inbillade sjuke

Genre
Teater
Regi
och bearbetning: Stefan Larsson
Medverkande
Mikael Persbrandt, Ellen Jelinek, Petra Mede, Alexandra Zetterberg Ehn, Johan Wahlström, Pelle Grytt
Var
Maximteatern
Text
Molière
Koreografi
Per-Magnus Andersson

Översättning: Sven-Åke Heed. Scenografi, ljus: Jens Sethzman. Musik: David Nyström. Mask och peruk: Nathalie Pujol

Argan mår inte alls bra, han orkar knappt pressa fram orden i sitt nära-döden-tillstånd. Så framställer Mikael Persbrandt Molières ”Den inbillade sjuke” i Stefan Larssons regi. Han överröstar premiärsorlet genom att stillsamt dra publikens uppmärksamhet till sig.

Argans tjänsteflicka kallas Nettan i Sven-Åke Heeds utmärkta översättning. Petra Mede gör rollen till sin: bitsk, rolig, sarkastisk. Hon börjar lugnt, men ger vartefter den självupptagne patriarken Argan det motstånd han behöver. Det är i grälen med henne som han verkligen vaknar till liv och glömmer bort hur illa det är ställt med honom.

Visuellt är det hela, med lätt hand, placerat i Molières eget 1600-tal. På scenen finns bara Argans karmstol och röda ridåer, som motsvarar de rökridåer som läggs ut under föreställningen. Dels besprutas scenen med hostframkallande ”desinficeringsmedel”, dels täcks hela det arganska hushållet av dimridåer.

Ensemblen präglas av sparnit, vilket gör att skådespelarna får excellera i förvandlingsnummer.

Hos Argan är pengarna antingen gömda eller går till enorma läkarräkningar för de lavemang han ordineras av sin fanatiske doktor Purgon (Alexandra Zetterberg Ehn). Ensemblen präglas av sparnit, vilket gör att skådespelarna får excellera i förvandlingsnummer. Det handlar både om att Johan Wahlström spelar såväl konsult som doktor Diaforus och Argans sansade bror och att rollfigurerna förställer sig inom själva fiktionen. Hela tiden.

Annons
Annons

Mikael Persbrandt spelar titelrollen som inbillad sjukling i Molières komedi.

Foto: Sören Vilks Bild 1 av 1

Det roligaste rollbytet gör Ellen Jelinek. Först spelar hon Argans yngre hustru, som spelar hängiven, men bara är ute efter pengarna. Inte många nyanser där! Men sen gör hon entré som superpuckot Tomas Diaforus, den man som Argan utsett till dottern Angelas make, enbart därför att han ska bli läkare. ”Tompa” följer med osäker blick den improviserade musikaliska duett som det verkliga kärleksparet, Angela (Zetterberg Ehn) och Cléante (Pelle Grytt) uppför inför hans och allas ögon. Men när det gäller egennytta är han skarp som en skalpell. What’s love got to do with it?

Mikael Persbrandt spelar titelrollen som inbillad sjukling i Molières komedi.
Mikael Persbrandt spelar titelrollen som inbillad sjukling i Molières komedi. Foto: Sören Vilks

Nej allt handlar om kärleksbrist och maktspel. Argan kasserar in en enorm sjukdomsvinst med sin bräcklighet. Visst mår han dåligt på riktigt, men det är ett tillstånd som inte kan botas med piller och lavemang.

Hans makt kan bara brytas med spel i spelet. Själv får han spela död för att kolla vilka verkliga känslor folk har för honom, och sådana kan ju också spelas, om man känner till bedrägeriet: det gör Angela.

Nettan, en mästare i manipulation, styr upp motståndet mot patriarken och spelar själv en superläkare som bara ägnar sig åt riktigt svåra fall: Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, ebola etcetera.

Och hur ofta har vi inte skrämts av löpsedlar där vanliga symptom är tecken på dödlig sjukdom?

Vad har nu allt detta med oss att göra? Ja, det finns fortfarande många som luras av hälsoprofeter med skumma behandlingar. Och hur ofta har vi inte skrämts av löpsedlar där vanliga symptom är tecken på dödlig sjukdom?

Patriarker behöver bekämpas, då som nu. Och dubbelspel för egen nytta har alls icke kommit ur modet.

Här förekommer också en del privata associationer – som då Persbrandts Argan får nämna sin hårt prövade lever – och moderna associationer, varav flera i feministisk riktning.

Det här blev helt enkelt så bra som många hade hoppats. Grunden är lagd för ett ännu smidigare samspel när premiären är överstökad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons