Annons

Persona, persona, personaPersona med slagsida åt det privata

Bahar Pars ocsh Nanna Blondell.
Bahar Pars ocsh Nanna Blondell. Foto: Therese Öhrvall

Rasism är ett tema i Dimen Abdullas pjäs ”Persona, persona, persona”. Hon har ett problematiskt förhållande till Bergmans film och försöker berätta något som inte riktigt ryms i berättelsen, skriver Sara Granath.

Under strecket
Publicerad

Persona, persona, persona

Genre
Teater
Regi
Bahar Pars
Medverkande
Nanna Blondell, Bahar Pars
Var
Dramaten
Text
Dimen Abdulla

Scenografi: Dimen Abdulla, Foad Arbabi, Nanna Blondell, Bahar Pars, Mira Svanberg. Peruk, mask: Lena Strandmark. Musik, ljud: Foad Arbabi

Ingmar Bergman står inte med som upphovsman när ”Persona, persona, persona” ges i det lilla tornrummet på Dramaten. Men dramatikern Dimen Abdulla döljer inte alls sin inspiration från hans film från 1966. 

Filmen ”Persona” är i huvudsak ett kammarspel – med Fårö som miljö. Steget till teatern är inte långt och Hugo Hansén gjorde för några år sedan en textnära version på Stockholms stadsteater där det intima spelet mellan den tigande skådespelerskan Elisabeth Vogler och hennes alltmer frustrerade sköterska Alma blev uppsättningens fokus.

Dimen Abdulla och teamet på Dramaten har gått en annan väg. Här är det just begreppet persona som står i centrum, ett ord som ursprungligen betyder mask, roll, karaktär. Däremot finns Elisabeth Voglers tystnad med mest som ett påstående eftersom Bahar Pars i rollen här står för det mesta av talet. 

Att ha sett filmen kan alltså utgöra ett hinder för min förståelse av teaterföreställningen.

Det stör mig att hon redan i början talar, länge, till publiken. En del av det hon säger är hämtat från det brev som Vogler i filmen skriver och som Alma tjyvläser. Här påverkas jag alltså av min förväntan som är hämtad från filmen. 

Annons
Annons

Att ha sett filmen kan alltså utgöra ett hinder för min förståelse av teaterföreställningen. Samtidigt tror jag att det är svårt att över huvud taget förstå förutsättningarna för spelet mellan Alma och Elisabeth utan att ha sett filmen. Knepigt. 

Jag försöker ändå att betrakta ”Persona, persona, persona” som fristående från Bergman och se vad den i själva verket handlar om. 

I förhandsreklamen talas det om att Abdulla inspirerats av intervjuer med skådespelarna. Det är en riskabel väg att gå. Här får jag känslan av att texten, föreställningen, uppsättningen används som en möjlighet att berätta om sig själv. 

Alltså ser jag (rätt eller fel) en lätt förklädd Bahar Pars på scenen snarare än Elisabeth Vogler. Det är väl egentligen inget fel med det, men det personliga riskerar att väga över mot det privata. 

I orden, i dialogen, handlar det här om rasism, om skillnaden mellan ens yttre framtoning – persona – och ens inre. Att rasism, särskilt i dessa dagar, är ett angeläget ämne och för många en smärtsam levd erfarenhet är självklart.

Identitet, upplösning och sammanblandning blir däremot viktigt här.

Men går det att ympa det temat på Bergmans grundhistoria? För mig fungerar det inte. För rasismen ligger här främst i dialogen, medan den är svår att se i spelet mellan Nanna Blondells Alma och Pars Elisabeth. Däremot finns Almas frustration inför Elisabeths tystnad kvar – som här blir litet absurd eftersom Elisabeth pratar så mycket, om ock till publiken. 

Identitet, upplösning och sammanblandning blir däremot viktigt här. Rent fysiskt närmar sig Alma och Elisabeth alltmer på scenen och i ett avsnitt iklär de sig också varandras masker, vilket ju tydligt anspelar på ett grundtema. 

”Persona, persona, persona” är en visuellt och ljudmässigt vacker uppsättning – i en svart upplyst låda – som jag tror behövt en annan regissör än Pars, dvs någon som stod utanför och finstämde samspelet mellan de två kvinnorna. Rent tankemässigt kan jag finna kopplingar dem emellan, men det bär inte ända in i spelet på scenen. Och inte in i mig. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons