Annons

Jenny Nordberg:Personlig säkerhet är inte längre en fråga för staten

En nybliven mamma sköts till döds med sin baby i famnen i Malmö i slutet av augusti.
En nybliven mamma sköts till döds med sin baby i famnen i Malmö i slutet av augusti. Foto: Krister Hansson/Aftonbladet/TT

Vem är ansvarig för din personliga säkerhet – du själv, eller staten? Om staten medger att den förlorat våldsmonopolet, som i Sverige, blir den enskildes kalkyl för vardagslivet snabbt annorlunda.

Under strecket
Publicerad

 

NEW YORK I början av oktober mördades fyra hemlösa män snett över gatan från där jag bor i New York. De slogs ihjäl med ett järnrör, av en man som nästan lyckades ta livet av ett femte offer innan han greps av polisen vid tvåtiden på morgonen. Han hade brutit loss järnröret från ett staket, och rapporterades själv ha varit hemlös och lida av psykisk sjukdom.

Min första tanke rörde inte samhälleliga aspekter kring hemlöshet, mental ohälsa eller stadens brottsstatistik. I stället gjorde jag en rent självisk och mänsklig liten överslagskalkyl kring huruvida jag hade kunnat vara på hemväg den natten och stött på mannen med järnröret, som tycktes ha valt sina offer helt slumpmässigt. Jag bedömde den risken som liten.

Samtidigt tänkte jag på mitt automatiska beteende vid mötet med hemlösa i mitt kvarter: titta bort, titta ner, väja undan. I synnerhet när någon vinglar och ser ut att vara påverkad av droger. Samt hur jag alltid beräknar tiden mellan mötande personer och min egen tid fram till den tunga ytterdörren i järn, att låsa upp den och att stänga den bakom mig.

Annons
Annons

När någon går tätt bakom mig tar jag ibland en liten extra sväng och låter dem passera först. När blomsteraffären på hörnan satte upp starka strålkastare som lyser upp dygnet runt blev jag mäkta nöjd och ville genast stötta deras affärer.

Om en långsamt patrullerande polisbil glider förbi – vilket de ofta gör – har jag sedan länge bytt ut en obekväm känsla mot tacksamhet. På samma vis som när jag helt obekymrat går över Times Square mitt på dagen eller sent på natten och vet att någon kan zooma in så nära att de kan räkna varje fräken på min näsa. Det lär finnas runt 10 000 övervakningskameror som polisen kontrollerar inne i stadskärnan, och då ingår inte ens privata kameror. Och 38 000 poliser är i tjänst.

Det ingår därför aldrig i min lilla kalkyl att jag skulle gå rakt in i en väpnad gänguppgörelse, eller att någon skulle spränga ett bostadshus i luften, eller att någon enda människa skulle lyckas köra in i New York med handgranater eller sprängdeg i bakluckan. Den risken räknar jag och de flesta jag känner som mycket liten, tack vare NYPD:s skoningslösa uppbyggnad av sin anti-terrorstyrka de senaste två decennierna.

Så går det nämligen till att vara liberal och extremt övervakad samtidigt. Det ena kanske tack vare det andra. Jag skriver inte detta för att göra en direkt jämförelse mellan bubblan i New York och Sverige eller något annat, utan söker ge ett exempel på den enskilda människans – det vill säga mina – små kalkyler kring vardagsrisk.

När man inte tror att samhället helt kan svara för säkerheten tar man automatiskt på sig en större del själv.

Annons
Annons

Hur jag beräknar vad som ligger på mig visavi det som jag tror att samhället har säkrat åt mig. Den utgör ju ett personligt hopkok och en uppfattning av den makro- och mikromiljö man befinner sig i.

I sin bok ”Domestic fortress” beskriver en sociolog och en kriminolog vid University of Sheffield hur allt från stadsplanering, ekonomi och arkitektur förändras och styrs mycket snabbare av hur människor uppfattar personlig säkerhet än av politiska förändringar. Hur man väljer boende, försäkringar, skolor och jobb.

När man inte tror att samhället helt kan svara för säkerheten tar man automatiskt på sig en större del själv, i den mån man kan och har råd. Och börjar leva därefter.

Det som skrivs om mitt hemland i utländska medier har ofta vinkeln ”Tänka sig dessutom, att detta är Sverige!”. Det kan vara lite tjatigt, men statistiken om grovt våld, organiserad brottslighet och sprängdåd är numera svår att avfärda som konspiratorisk eller ens särskilt ensidig.

Och medan utländsk förundran kvarstår och den svenska politiska diskussionen pågår om vems fel detta är och hur det ska lösas, sker samtidigt också personliga omvärderingar av säkerhetskalkyler även i Sverige.

För vem kan bortse från eller ens försöka bortförklara att rikspolisen har utlyst ”särskild händelse”, som innebär en så akut situation att beredskapsläget annars enligt dem själva används vid ”naturkatastrofer, terrordåd och stora olyckor”? Eller att Danmark för första gången på sjuttio år har infört särskilda gränskontroller för att uttryckligen förhindra svenskar att köra över bron och spränga saker där.

Annons
Annons

Den lilla svenska forskning som finns gör jämförelser med krigszoner, och en del sprängladdningar ”uppvisar likheter med de försvaret påträffar i till exempel Afghanistan och Mali”, rapporterar nu till och med svenska Försvarsmakten, som fått lov att rycka ut för att hjälpa polisen. ”Samma uppbyggnad, ungefär samma tillvägagångssätt” citeras en insatschef i Sveriges Radio.

Den mycket försiktige professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell – som sällan ens brukar uttala sig särskilt illavarslande om eventuella hot från Ryssland och terrorism – skrev nyligen i SvD att ”samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre”.

Han skriver alltså om Sverige.

Personliga säkerhetskalkyler är inte idealistiska, eller ens politiska. De är personliga och av nöden själviska, med sina små vardagliga val och beteenden. När de förändras får segregationen en extra skjuts, och de som kan välja eller välja bort gör det alltmer utan betänkligheter.

När Sverige enligt egna mätningar om grovt våld alltmer börjar likna lite skakigare och mer råa delar av omvärlden – men däremot inte grannländer som Norge eller Danmark.

Det är ett slags före och efter internet-känsla som känns ganska märklig för min generation och de strax över. Vi som har levt i båda världarna. Inklusive den där när vi kanske med en del sorger av annat slag sakta gick hem genom stan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons