Annons

When I get homePersonligt uttryck med stort P

Solange Knowles.
Solange Knowles. Foto: Charles Sykes/AP

Fjärran från skandinaviska låtskrivarfabriker skapar Solange helt ny musik med inspiration från den amerikanska soul- och jazzfunkhistorien.

Under strecket
Publicerad

When I get home

Artist
Solange
Genre
Soul
Musikbolag
Columbia
År
2019

Betyg: 4 av 6

När ens syster i princip är världens mest framgångsrika artist är det svårt att inte imponeras av Solange Knowles metod att vägra ge någon en enda möjlighet att placera henne i skuggan av Beyoncé.

För varje album Solange ger ut behandlar hon den amerikanska soul- och jazzfunkhistorien med en accelererande ömhet under beskyddande och intellektuella pretentioner. ”When I get home” är ett album, nästan en installation, som vill betraktas som ett konstverk där helheten är av mycket större vikt än något enskilt ögonblick.

Med en samtidshipp kärlek till new age och ambient när ”When I get home” – precis som 2016 års ”A seat at the table” – en retro-futuristisk ambition som ofta delar sin vision med kolleger som Anderson Paak och Thunder Cat när de sätter skickligt funkmusicerande i främsta rummet och också vad den brittiskt ilskna post-Kamasi Washington-jazzen vill uppnå: en musik – och lyrik – som noggrant går tillbaka till en specifik punkt i musikhistorien för att kunna skapa en ny väg framåt utifrån en framtid som aldrig inträffade.

Annons
Annons

Ett slags ideologiskt återtagande av musiken från, inte minst, skandinaviska låtskrivarfabriker och hela den så dominanta refrängindustri som med dollartecken i ögonen ställt sig i vägen för det personliga uttrycket med stort P.

Det understryks av hur ”When I get home” på omslaget proklamerar ”all melodies and lyrics written by Solange Knowles”.

“When I Get Home” the film coming out tonight at 4pm PT/7pm ET on @applemusic and i couldn’t be more proud ! Link in the bio 🖤🖤 y’all so damn much!

Just hennes valda tidpunkt att ta ett nytt avstamp i är det tidiga 1980-talets mjukaste jazzfunk och r’n’b som inte hade en tanke på att blidka det som kallades för en crossover-publik. ”When I get home” idealiserar en musik av och för en svart publik som aldrig bekymrade sig för att någon konsensus krävde element av ”pop” i den.

Det fina är att det 2019 finns en medveten internationell publik som både förstår, kan och drömmer om just den musik Solange eftersträvar att skapa.

Sällan har moderna r’n’b-album ett så ambitiöst flow som ”When I get home”, inget stör den inslagna vägen av disigt småflummig jazzfunk vars ton slås an i det upprepande mantra som utgör inledande ”Things I imagined”.

Men det är dessutom ett album som fungerar som ett knippe sömlösa historielektioner där alla samplingar är av och med kvinnliga underskattade svarta artister och, inte minst, poeter som Vivian Ayers och Pat Parker.

Annons
Annons

Solange lyckas erbjuda utrymme åt så många kända gäströster – bland annat Pharrell Williams, Raphael Saadiq, Playboi Carti, Sampha, Gucci Mane, Scarface, Earl Sweatshirt, Animal Collectives Panda Bear och Tyler, The Creator – utan att någon av dem tillåts stjäla minsta uns av uppmärksamhet från huvudpersonen. De införlivas organiskt i hennes idéer som vore de blott instrument i en orkester, verktyg för hennes syften att ta oss tillbaka till hennes uppväxt i Houston och den stadens så specifika musik.

Och just detta kulminerar i den musikaliskt så djupt sydstats-avslappnade men politiskt stolta ”Almeda”.

Men det jag tilltalas allra starkast av – och kanske är det en rockjournalistisk åkomma men då får det väl vara det – är hur Solange som ingen annan skapar en egen värld där den som helhjärtat ger sig in i den får tillgång till en nyskriven väg genom den moderna musikhistorien, precis lika sann – men betydligt mindre hörd eller läst – än den som fortfarande tycker sig vara tvungen att än en gång berätta för oss om Gram Parsons enorma inflytande på ”Exile on Main Street”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons