Annons

Andres Lokko:Pete Shelley tonsatte punkens tonårskaos

Buzzcocks åstadkom punkerans mest glimrande pärlband av fulländade popexplosioner – ett tonsatt tonårskaos som sällan varade längre än två minuter. I torsdags gick Pete Shelley, bandets sångare bort.

Under strecket
Publicerad

Pete Shelley 1955–2018.

Foto: Andre Csillag/IBL Bild 1 av 2

Buzzcocks år 1977: John Maher, Steve Diggle, Pete Shelley och Garth Smith.

Foto: Robert Legon/IBL Bild 2 av 2

Pete Shelley 1955–2018.

Foto: Andre Csillag/IBL Bild 1 av 1
Pete Shelley 1955–2018.
Pete Shelley 1955–2018. Foto: Andre Csillag/IBL

De sista åren av sitt liv bodde Pete Shelley i sitt lite överraskande nya hemland Estland, dit han flyttade med sin estnisk-kanadensiska fru Greta 2012. Han dog i Tallinn av en hjärtattack i torsdags morse, 63 år gammal.

Likt en Manchester-punkens P G Wodehouse var Shelleys smarta poplyrik i Buzzcocks och hans karakteristiskt nasala stämma i kombination med smått perfekta popmelodier alldeles för sofistikerad när punk fortfarande var en dagsfärsk uppfinning i norra England.

Och självklart ville han inte alls heta Peter McNeish när han hade lyckats lämna sin uppväxtort Leigh i Lancashire för Manchester, utan bytte genast ut McNeish mot den romantiska poeten Percy Bysshe Shelleys efternamn i stället.

Jag älskar hur Buzzcocks en kväll på ett bed ’n’ breakfast i Edinburgh såg musikalen ”Guys ’n’ dolls” tillsammans på tv och Pete Shelley morgonen därpå parkerade deras skåpbil utanför det lokala postkontoret och skrev sin kanske fortfarande mest kända sång, ”Ever fallen in love (with someone you shouldn’t’ve)”, som en kärleksförklaring till en man, Francis, som han hade levt med i sju år.

Annons
Annons

Buzzcocks år 1977: John Maher, Steve Diggle, Pete Shelley och Garth Smith.

Foto: Robert Legon/IBL Bild 1 av 1

Pete Shelleys lyrik var aldrig uttalat bisexuell men höll dörren – principiellt och subtilt – på glänt för den potentiella tolkningen; ambivalent och intellektuell, ofta nästan skriven i hemlig kod och med en lätt provokativ humor som sällan ställde sig i vägen för den som inte ville höra den. Men, samtidigt, potentiellt livsomvälvande för den som förstod – och behövde – koderna.

Shelley var något för sin tid så ovanligt som en öppet bisexuell punkartist som skrev briljanta texter om sex. Först med sin debutsolosingel efter Buzzcocks, den electropopiga ”Homosapien”, gjorde han det med en sådan tydlighet att brittisk radio vägrade spela den.

Buzzcocks år 1977: John Maher, Steve Diggle, Pete Shelley och Garth Smith.
Buzzcocks år 1977: John Maher, Steve Diggle, Pete Shelley och Garth Smith. Foto: Robert Legon/IBL

Buzzcocks existerade ursprungligen blott i knappa fem år. Deras debut-ep, ”Spiral scratch” (med Howard Devoto som sångare) förblir punkerans mest inflytelserika uppmaning att vem som helst kan starta ett band och ge ut sin musik själv.

Men de samlade singlar de i oerhört rask takt spelade in när Devoto hade lämnat Buzzcocks för sitt egna band Magazine – de som 1979 gavs ut som albumet ”Singles going steady” – förblir punkerans mest glimrande pärlband av fulländade popexplosioner; ett tonsatt tonårskaos som sällan varade längre än två minuter.

Pete Shelley hade en organisk dragning till experimentella idéer från samtida tysk konstmusik.

Annons
Annons

Det finns en annan parallell-historia att berätta om Shelley. Hur han redan innan Buzzcocks bildades 1976 alltid verkade hysa andra ambitioner och hade en organisk dragning till experimentella idéer från samtida tysk konstmusik, något han med alltför ojämna mellanrum fortsatte att doppa tårna i under hela sitt liv.

Men hans öde ville att han skulle spela de där popklassikerna från det sena 1970-talets Manchester. Så Buzzcocks återförenades och blev en nostalgisk turnémaskin, om än en ganska utmärkt sådan. I fråga om att på scen återskapa exakt hur de lät för 40 år sedan gjorde Buzzcocks det med samma imponerande precision som någonsin The Eagles.

Äh, ska vi inte bara strunta i alla regler och röster och bara utse ”Singles going steady” med Buzzcocks till den bästa samling med popsånger som någonsin har getts ut?

När jag under 1990-talet var redaktör för tidningen Pop och vi höll på att sammanställa ett specialnummer om musikhistoriens hundra bästa album så har jag ett minne av en sen och uppgiven afton på redaktionen då någon – det kan ha varit jag, men jag är inte säker – bara sade:

– Äh, ska vi inte bara strunta i alla regler och röster och bara utse ”Singles going steady” med Buzzcocks till den bästa samling med popsånger som någonsin har getts ut? Den är ju det!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons