Annons

Andres Lokko:Petty övergavs aldrig av popsnobbarna – det var unikt

Foto: Stephan Savoia/TT

Tom Petty älskades av såväl punkrockare som popkonnässörer. Och hur stor han än blev bland den breda allmänheten så övergavs han aldrig av popsnobbarna.

Under strecket
Publicerad

Tom Petty & The Heartbreakers på scen år 1977.

Foto: Ian Dickson/IBL Bild 1 av 1

Tom Petty uppnådde något unikt. Och han gjorde det redan väldigt tidigt i sin karriär, man skulle kunna hävda att han gjorde det nästan för tidigt.

Han kokade ner 1960-talets mest centrala popmusik – den 12-strängade Rickenbacker-gitarren och såväl refränger som lyrik – och åstadkom en smått perfekt uppdatering av George Harrison och The Byrds och gjorde det i en epok då man enligt symfonisk konsensus absolut inte skulle snegla åt det hållet.

Men medan Tom Petty i 1970-talets mitt gjorde det i Los Angeles resonerades det snarlikt i andra storstäders mer smutsiga underjord. Tom Pettys tre första album var lika självklara i punkerans dogmatiska skivhyllor som The Ramones.

Dessutom såg Petty tillräckligt tuff ut med sitt ständigt sarkastiska småleende och rockens kanske mest konsekventa blonda mittbena. Hans skivor blev aldrig riktigt utsorterade ur just de där hyllorna.

Tom Pettys tre första album var lika självklara i punkerans dogmatiska skivhyllor som The Ramones.

En väldigt inflytelserik rockgeneration växte ur sin ungdoms mest hätska punk och lämnade också de flesta av sina tonårsideal bakom sig, och utan att de egentligen märkte hur det gick till kunde de fortsätta följa Tom Petty genom livet.

Annons
Annons

Tom Petty & The Heartbreakers på scen år 1977.

Foto: Ian Dickson/IBL Bild 1 av 1

Han var väldigt skicklig på att åldras med sin publik. Sakta anpassade Petty musiken efter sina egna nya årsringar, men också hur världen omkring honom rörde sig vidare.

Petty delade influensbank med historiens första nostalgiska popkonnässörer. De var ju något som inte riktigt hade varit möjligt tidigare. De som gav ut fanzines som hette Bomp!. De som sammanställde antologier som de kallade ”Nuggets”, med bara några få år gamla bortglömda garagepop-singlar som i en rättvisare värld hade varit hits. De som kunde skrika sig hesa över vilken skandal det var att så försvinnande få i realtid förstod att Big Star och The Flamin’ Groovies egentligen var banden vars händer man skulle lägga sina liv i.

Tom Petty och hans lojala orkester The Heartbreakers lyckades med något som hundratals närbesläktade band – de som blott överbildade kritiker, Elvis Costello och fanzineredaktörer älskade – just då strävade efter, men inte hittade formeln, receptet, till.

Tom Petty & The Heartbreakers på scen år 1977.
Tom Petty & The Heartbreakers på scen år 1977. Foto: Ian Dickson/IBL

Tom Petty & The Heartbreakers uppnådde allt de andra drömde om redan med sin andra singel, 1977 års ”American girl”. Egentligen ingen gigantisk hit på någon sida av Atlanten, men ändå en smått ögonblicklig klassiker och en slags programförklaring: så här kan man också göra pop.

Annons
Annons

Bara några få månader senare spelade Pettys förebild Roger McGuinn (från The Byrds) in en egen version av den på soloalbumet ”Thunderbyrd”.

I Sverige var Tom Pettys inflytande enormt på en purung Per Gessle och samtliga andra artister i det svenska EMI-stallet, som i decennieskiftet mellan 1970- och 80-tal – under överinseende av A&R-legenden Kjell Andersson – hade monopol på en gränslös kärlek till just Tom Petty (och hans fina Rickenbacker-gitarrer).

Ser man tillbaka på Pettys musik decennium för decennium så utkristalliserar sig en så självklar och värdig utveckling. Den ter sig liksom som livet självt och rör sig framåt med samma oundviklighet. Men hela vägen med en imponerande fingertoppskänsla som extremt få artister i Pettys viktklass lyckas bibehålla.

Ser man tillbaka på Pettys musik decennium för decennium så utkristalliserar sig en så självklar och värdig utveckling.

Lika avundsvärt som välförtjänt övergavs han därför aldrig av den snobbigt självutnämnda popexpertisen, hur stor han än blev bland en allmänhet som tyckte om hans färgglada videor på MTV och aldrig hade brytt sig om vare sig Alex Chilton eller Dwight Tilley.

Tom Petty var aldrig en banbrytande innovatör, men den amerikanska rockmusiken har haft få – om ens några andra – lika smarta och älskvärda förvaltare av pophistoriens ursprungliga hjärta och tolvsträngade själ.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons