Phil Collins.
Phil Collins. Foto: Michele Eve Sandberg/TT

Phil Collins: Kanske har jag alltid haft för tunn hud

Phil Collins gjorde enastående musik att skiljas till. Även hans värsta kritiker kan i dag se hans kvaliteter. Men han minns ännu de mest dräpande recensionerna. Utantill.

Publicerad

Phil Collins bor i Miami i dag. Det är så självklart.

När han berättar det över telefon är det som att alla mina schablonbilder av denna sanslöst framgångsrika artist ögonblickligen besannas. Jag ser honom framför mig i pastellfärgad kostym och alldeles för uppknäppt skjorta, solglasögon med vita plastbågar och en paraplydrink i handen. Allt under en skinande kal hjässa som skyddas från solen av en tygnäsduk med en liten knut i varje hörn.

Han sitter i en sådan där randig engelsk solstol vid sin flamingoformade pool där han försöker få det episka trumintrot till sin egen ”In the air tonight” ur huvudet. Det går inte. Det förföljer honom vad han än gör, hur han än försöker skaka av sig den. Samma sak med alla de enorma hits som följde. Jag behöver inte ens nämna dem, du kan dem. Troligen utantill. Och så filmrollerna som tågrånare och fifflare i just tv-serien ”Miami Vice”.

Det var kanske en reaktion mot all den dåliga press jag fick.

Annons

– Jag sitter i min studio. Eller, rättare sagt, jag är i det som brukade vara min studio men som min fru har förvandlat till sitt kontor, säger Phil Collins lite uppgivet.

Han suckar ofta med ett litet fnysljud efter sina repliker. Jag tror att det har ersatt vad som en gång var ett spontant och självironiskt fniss, och nu slutar var och varannan mening med det fnysande lätet. Eller så är det bara något han råkar göra just den här eftermiddagen.

Phil Collins vid en konsert på ”Still not dead yet”-turnén som kommer till Stockholm den 12 juni.
Phil Collins vid en konsert på ”Still not dead yet”-turnén som kommer till Stockholm den 12 juni. Foto: Rebecca Blackwell/TT

Han inbillade sig att ingen annan (heller) ville veta av honom längre, att världen hade tröttnat. Så Phil pensionerade sig.

Annons

– Jag trodde, ärligt talat, att ingen var speciellt intresserad längre. Det kanske var dramatiskt i överkant att släppa pressreleaser om min pensionering från musiken men jag ville försöka ta igen något av alla de år jag hade missat av mina barns uppväxter och samtidigt var det kanske en reaktion mot all den dåliga press jag fick, i synnerhet i Storbritannien.

Medan brittiska kritiker och popmusiker dagarna i ända slentriandissade Phil Collins växte respekten för honom i amerikanska hiphop-kretsar. Han samplades flitigt av artister som Nas, Lil Kim, 2Pac, DMX och Kanye West. Den sistnämnde hävdade att hans album ”808s & Heartbreak” (2008) hade Phil Collins 1980-talsproduktioner som sin främsta förebild och West har tolkat ”In the air tonight” under ett antal konserter.

– Jag frågade faktiskt en gång Pharrell Williams om han kunde tänka sig att remixa hela ”Face Value”. Men han avböjde för att han ansåg att den är omöjlig att förbättra. Då blev jag ganska rörd.

68-årige Philip David Charles Collins är en av blott tre artister som har sålt över 100 miljoner skivor både som en del av ett band och som soloartist. De enda andra två är Michael Jackson och Paul McCartney.

Annons

Han behövde med andra ord inte oroa sig för sin pension, i alla fall inte ekonomiskt, så han inledde den med att skriva en liten bok om sin besatthet av slaget vid Alamo, hänga i sitt nya hemland Schweiz med sina barn och sin tredje fru och följa kricketresultaten medan han drack alldeles för mycket vin.

– Jag tog väl igen det från tiden med Genesis då det inte fanns någon tid för hedonism. Problemet var att jag inte gjorde så mycket annat än drack vin och, i sviterna av en operation, åt smärtstillande mediciner med röda trianglar på. Det var ingen bra idé, ingen bra idé alls. Så jag var bara tvungen att sluta.

Jag försökte nog bara fånga och skriva ner hur jag verkligen kände under skilsmässan från min första fru.

Hans äldsta dotter övertalade honom att börja göra musik igen. Det första resultatet blev Motown-hyllningen ”Goin’ back” som han spelade in med Motowns ursprungliga husband, The Funk Brothers.

– Det var fantastiskt. Jag är så glad att vi gjorde det albumet. Alla historier bandet berättade och minnena jag har kring musiken från en enklare tid. Flera av de musikerna är dessutom borta nu så det här var något av det sista de gjorde tillsammans, säger han med en ofiltrerad sentimentalitet som tycks vara en del av hans personlighet.

Annons
Phil Collins spelar trummor i Genesis, 1972.
Phil Collins spelar trummor i Genesis, 1972. Foto: Armando Gallo/TT

Vårt samtal övergår sömlöst i hans absoluta favoritband, The Action.

– The Action? Nu snackar vi! Jag brukade se dem nästan varje helg när jag växte upp i London. Deras versioner av just Motown-låtarna var nästan bättre än originalen.

Collins älskade det bortglömda modsbandet så mycket att han var central i bandets kortlivade återförening i början av det här seklet. Han spelade trummor med dem och skrek sig hes om deras briljans i brittisk media.

Att den här lågmält buttre herren från en västlondonsk lägre medelklassfamilj har förmågan att uppbåda sådan barnslig entusiasm – där inbillar jag mig att jag hittar något av hemligheten bakom hans oefterlikneliga succéer.

Phil Collins skapade musik och lyrik med en ovanlig uppriktighet, befriad från pretentioner och intellektuella ambitioner. Och när han har gjort det om ämnen som åsamkat honom smärta har han lyckats göra det med en kännbar nakenhet under de tidstypiskt svullna arrangemangen.

– Ja, jo, kanske, svarar Collins när jag lite luddigt formulerat frågar om det.

Annons

– Jag försökte nog bara fånga och skriva ner hur jag verkligen kände under skilsmässan från min första fru i slutet av 1970-talet. Det var ju så det började. Jag spelade mina demos av låtar som Genesis hade ratat för Ahmet Ertegun på skivbolaget som övertalade mig att göra ett soloalbum. ”In the air tonight” var en av dem.

Björn och Benny dök upp en dag för att säga hej och stämningen blev ganska spänd.

Just den avböjde Genesis?

– Ärligt talat, jag tror det men kommer inte riktigt ihåg. Jag minns mest att jag helt urskillningslöst spelade upp mina låtskisser för Mike och Tony när vi höll på med Genesis-albumet ”Duke”, ibland sade de ”den tar vi”, ibland bara blankt nej och i vissa fall ingenting. Jag tror att ”In the air tonight” hamnade i den sista kategorin.

”Duke” är inspelad i Stockholm, eller hur?

– Ja, i den gamla Abba-studion. Jag minns att vi ofta hamnade på Café Opera efter inspelningarna och ofta åt middag på ett ställe som hette Atlantic. Och sedan åkte jag tillbaka för att producera Abba-Fridas soloalbum, ”Something going on”.

Även det ett album sprunget ur en skilsmässa.

– Ja, jag drogs visst till sådana just då, säger han och det där fnysljudet ersätter än en gång det lilla skratt som hade varit klädsamt just här.

Annons

– Eftersom det var Abba som ägde studion så dök Björn och Benny upp en dag för att säga hej och stämningen blev ganska spänd. Men jag är väldigt stolt över Fridas album.

Phil Collins i studion 1981.
Phil Collins i studion 1981. Foto: Paul Slattery/TT

I dag ter sig, om man så önskar, Fridas ”Something going on” som en del i en vacker men sargad uppbrotts-trilogi tillsammans med Collins egna ”Face value” och hans underskattade vän John Martyns sorgliga ”Grace and Danger” som Collins spelar trummor och körar på.

– John och jag gick igenom jobbiga och oönskade uppbrott samtidigt och blev suparkompisar, ibland fick vi med oss Eric Clapton också. Men Eric vägrade låta oss komma hem till honom för han visste att om man bjöd hem John så flyttade han i princip bara in. Så vi hängde mest på en pub i Guildford och dränkte våra sorger. ”Grace and Danger” kom till under den perioden.

Annons

John Martyn tog sig aldrig ur sitt missbruk. Ett amputerat ben och en förlupen karriär senare gick han bort 2009.

Sorgeprocessen är identisk när man förlorar någon. Oavsett om man blir lämnad eller om någon dör.

Collins själv har i dag nedsatt hörsel på ena örat, en ryggskada och en bruten fot har gjort det svårt att spela trummor och på scen sitter han helst och sjunger med en käpp lutad mot pallen.

1970 sökte embryot till den progressiva rockens flaggskepp, Genesis, en permanent batterist. Phil Collins åkte hem till sångaren Peter Gabriel som – tillsammans med Tony Banks och Mike Rutherford – godkände honom.

När Peter Gabriel lämnade Genesis 1977 blev Collins, aningen motvilligt, deras sångare. Till en början lät de nästan intill förvillelse lika varandra.

– Det var verkligen inte meningen att försöka imitera Peter. Men vi sjöng samma låtar komponerade och arrangerade av oss själva och, ja, jag håller med. Men det var aldrig planerat.

Annons
Bandet Genesis: Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins, 1975.
Bandet Genesis: Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins, 1975. Foto: Heilemann/TT

Skillnaden var att Genesis med Collins som sångare plötsligt började skriva pophits snarare än de konceptuella berättelser om medeltida riddare i förtrollade sagoskogar som brukade framföras av Gabriel i spännande strumpbyxor, bjällror och blommasker till avancerade musikaliska taktbyten, minutiösa temposkiftningar och intrikat symfonisk ekvilibrism. När Peter Gabriel lämnade bandet tog han med sig Genesis djupt teatrala sida, och han har även i hyfsat modern tid fått för sig att – mycket minnesvärt – cykla omkring på Gröna Lunds scen på en mycket liten trehjuling.

Man skulle kunna tro att Genesis var 1970-talets knarkigaste band.

Annons

– Nej, inte alls. Tvärtom. Det fanns ingen som helst möjlighet att festa i Genesis. Musiken vi skulle spela på scenen var så invecklad att man aldrig hade klarat av det salongsberusad eller ens försiktigt stenad. Bakfull blev det ännu svårare. Nu må ju ganska många andra band från den tiden ha överdrivit sin drogkonsumtion av mytologiserande skäl men Genesis var verkligen inget partyband.

Parallellt med karriären i Genesis blev soloartisten Phil Collins en uppriktig skildrare av hjärtesorg. Inte heller det var en del av någon plan.

– Sorgeprocessen är identisk när man förlorar någon. Oavsett om man blir lämnad eller om någon faktiskt dör. Det är i alla fall min erfarenhet. Man måste ta sig igenom samma faser av förtvivlan, ilska, köpslagning, acceptans och vad det nu är. Oavsett om man är medveten om det eller ej. Jag tror att man kan höra dessa faser i mina första soloalbum.

Phil Collins med familj, 1978.
Phil Collins med familj, 1978. Foto: Herbie Knott/REX/TT

Han minns alla sina dåliga recensioner och hur de berörde honom.

Annons

– Kanske har jag alltid haft lite för tunn hud för att kunna värja mig mot negativ press. Jag tog verkligen illa upp, de fastnade. Jag kan många av de värsta recensionerna utantill. Fortfarande.

Och så var det den psykopatiske Patrick Bateman i ”American Psycho” som författaren Bret Easton Ellis valde att göra till ett fan av just Phil Collins.

– Fast just det var ganska smickrande. För det första är ”American Psycho” väldigt rolig, för det andra var min musik så oundviklig när den boken skrevs att det inte är så konstigt att han valde just mig. Jag tyckte att det var betydligt mer sårande när yngre musiker använde mig som en symbol för allt de föraktade. Noel Gallagher i Oasis var osedvanligt elak. Och jag blev genuint ledsen.

Men den dogmatiska rockeran där man enligt uråldriga punkprinciper högljutt bör ta avstånd från viss musik för att uppskatta någon annan har ju dött ut.

Annons

– Jo, nu kan jag nog acceptera att musikvärlden helt enkelt fungerade så. I dag känns det inte alls så längre. Även de som inte tillhör mina största fans verkar kapabla att uppskatta sådana detaljer som att jag spelade trummor på alla Brian Enos tidiga soloskivor och med John Martyn, eller samarbetade med David Crosby och John Cale.

Phil Collins vid ett seminarium på Graz universitet för musik och scenkonst, maj 2019.
Phil Collins vid ett seminarium på Graz universitet för musik och scenkonst, maj 2019. Foto: ERWIN SCHERIAU/TT

Plötsligt tystnar Phil Collins i luren från Florida, som om tittar han på sin Rolex.

– Nej, nu måste jag sluta! Tack för det här, det var trevligt!

Nej! Tiden gick alldeles för snabbt.

Annons

Jag har ju orimliga mängder av frågor om Genesis, detta outtömliga ämne som jag, min vana trogen, har ägnat alldeles för mycket tid åt att omvärdera fler gånger än vad som är hälsosamt. Hans samarbeten med George Harrison och Paul McCartney hann vi inte ens beröra. Eller ögonblicket där ”In the air tonight” används i pilotavsnittet av tv-serien ”The Americans”. Eller hur 1978 års Genesis-singel ”Follow you follow me” otåligt väntar på en varsam disco-remix och varför den maskinella Miami Vice-funken i duetten med Earth, Wind & Fires Philip Bailey i ”Easy Lover” faktiskt framstår som så försommaren 2019 att det nästan är larvigt.

Musikhistorik i ständig omformulering är en livsnödvändighet.

Det fascinerande med att tala med och, framförallt, tänka orimligt mycket på Phil Collins medan man retroaktivt lyssnar på musiken är hur uppenbart det blir att internet hände och hur detta gjorde alla tidigare rockhistorieskrivningar irrelevanta. Alla gamla listor över ”rätt” och ”fel”, och de invant identiska guiderna till de 100 viktigaste albumen någonsin som skulle upprätthålla någon slags rockelitistisk konsensus, är förstås trams.

Den enda sanning som kan betraktas som evig är att konstformer vars historia inte befinner sig i ständig förändring och i en oändlig diskussion med nuet, alltid självdör.

Det är i en sådan kontext som Phil Collins 2019 framstår som så oerhört mycket viktigare än hans lätt sargade självförtroende och nästan livslånga längtan efter upprättelse någonsin kan indikera.

Han är ingen isolerad incident.

Annons

Blott ett utmärkt exempel på hur en musikhistorik i ständig omformulering är en livsnödvändighet för all samtida musiks framåtrörelse.

Phil Collins i Rio de Janeiro, på ”Still not dead yet”-turnén.
Phil Collins i Rio de Janeiro, på ”Still not dead yet”-turnén. Foto: Marcelo Correia

Phil Collins vid en konsert på ”Still not dead yet”-turnén som kommer till Stockholm den 12 juni.

Foto: Rebecca Blackwell/TT Bild 1 av 7

Phil Collins spelar trummor i Genesis, 1972.

Foto: Armando Gallo/TT Bild 2 av 7

Phil Collins i studion 1981.

Foto: Paul Slattery/TT Bild 3 av 7

Bandet Genesis: Tony Banks, Mike Rutherford och Phil Collins, 1975.

Foto: Heilemann/TT Bild 4 av 7

Phil Collins med familj, 1978.

Foto: Herbie Knott/REX/TT Bild 5 av 7

Phil Collins vid ett seminarium på Graz universitet för musik och scenkonst, maj 2019.

Foto: ERWIN SCHERIAU/TT Bild 6 av 7

Phil Collins i Rio de Janeiro, på ”Still not dead yet”-turnén.

Foto: Marcelo Correia Bild 7 av 7