Annons

Dick Harrison:Pinsam behandling av våra viktigaste kvinnor

Simmaren och simhopparen Hjördis Töpel pryder omslaget till uppslagsverket ”Märkvärdiga svenska kvinnor”.
Simmaren och simhopparen Hjördis Töpel pryder omslaget till uppslagsverket ”Märkvärdiga svenska kvinnor”.

Initiativet till uppslagsverket ”Märkvärdiga svenska kvinnor: 200 kvinnor som förändrat våra liv” är mycket lovvärt. Det förbryllande urvalet gör dock att väsentliga delar av den svenska kvinnohistorien osynliggörs med sällsynt effektivitet, skriver Dick Harrison.

Under strecket
Publicerad

Under åren 2016–18 utvecklades en databas vid namn Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (skbl.se). I ledningen för projektet stod Maria Sjöberg och Lisbeth Larsson, med Riksbankens Jubileumsfond som stödfinansiär. Nu har 200 av det tusental artiklar som förekommer i lexikonet brutits ut och presenterats i den antologiliknande uppslagsboken ”Märkvärdiga svenska kvinnor: 200 kvinnor som förändrat våra liv”, signerad Lisbeth Larsson och utgiven på Albert Bonniers Förlag.

Låt mig genast, för transparensens skull, förklara att jag inte är neutral. Både jag och min hustru Katarina är stolta bidragsgivare till SKBL. Initiativet är vällovligt och viktigt. Vi har också skrivit en lärobok i historia för gymnasieskolan med betydligt fler kvinnor än vad som är brukligt i sådana publikationer. Jag är följaktligen väl medveten om orsaken till varför kvinnor knappt nämns i äldre verk – de har valts bort slentrianmässigt.

Om vi kvoterar in historiska personer efter meriter och inte efter kön eller sedvana stiger antalet kvinnor drastiskt. Det vimlar av inflytelserika drottningar, furstinnor, abbedissor, helgon, bruks- och gårdsansvariga, forskare och författare som nästan ingen svensk har hört talas om eftersom de var just kvinnor. Alltså blir jag glad när jag får ”Märkvärdiga svenska kvinnor” i mina händer. Sådana böcker behövs.

Annons
Annons

Men glädjen består inte i många sekunder. Det är sällan jag hamnar i en situation där jag verkligen sågar böcker – i sådana fall brukar jag i regel föredra att låta dem ligga orecenserade – men i det här fallet är det inte mycket att göra. Den här boken borde dras tillbaka, makuleras och skrivas om, från början till slut.

”Märkvärdiga svenska kvinnor” dignar under en fördomsfull ringaktning av kvinnors erfarenheter i äldre tid, vilket är desto mer remarkabelt som det i förordet kungörs att ”alla kapitel spänner över en lång tid”. Det är lögn. Det är nästan som om kvinnor inte existerade före 1800-talet, eller som om de var så förtryckta/tysta/obegåvade att de nästan aldrig fattade pennan, höjde rösten eller agerade betydelsefullt. Ingenting kunde vara felaktigare, men om vi utgår från Lisbeth Larssons urval har svenska kvinnor knappt gjort något väsen av sig före de senaste två seklerna. För otaliga prominenta individer får bokens modernhistoriska slagsida följden att de osynliggörs mer effektivt än någon patriark av anno dazumal kunde drömma om att åstadkomma.

Ej heller den mäktigaste skandinaviska individen genom tiderna, drottning Margareta, anses tillräckligt betydelsefull för att få ett kapitel.

Den svenska förhistorien nonchaleras helt, vilket utraderar allt från den skånska Barumkvinnan under stenåldern till hövdinge- eller völvegravarna utanför järnålderns Västerås. Vikingakvinnorna kvalar inte heller in i boken, inte ens Estrid Sigfastsdotter, känd från både runstenar och utgrävningar, en av de pionjärer som ombesörjde att Mälardalens befolkning kristnades. Estrid är dock i gott sällskap. Ingen medeltidsdrottning platsar – inte ens Filippa, som styrde Sverige på 1410- och 1420-talen och vilar i Vadstena – eller helgon som Ingrid av Skänninge, missionärer som samekvinnan Margareta och härsklystna riksföreståndargemåler som Ingeborg Åkesdotter. Ej heller den mäktigaste skandinaviska individen genom tiderna, drottning Margareta – först gift med en svensk-norsk kung, sedan erövrare av Sverige, landets dominerande gestalt i ett par decennier och Kalmarunionens arkitekt – anses tillräckligt betydelsefull för att få ett kapitel.

Annons
Annons

Men det blir värre. Inte en enda 1500-talskvinna är med i boken (Gustav Vasas andra fru finns på bild, men det är allt), varken Karin Månsdotter (vars äktenskap resulterade i statskupp och inbördeskrig), Katarina Jagellonica (en polsk prinsessa vars äktenskap med hertig Johan ledde till en djupgående inrikespolitisk kris och en religionspolitisk kursändring) eller Kristina av Sachsen och Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), vars tappra försvar av Stockholms slott 1501–02 respektive 1520 har gått till militärhistorien.

Att vi haft häxförföljelser nämns endast på några rader, i förbigående. De utsatta bevärdigas inga artiklar.

Det är aningen bättre för 1600-talets och 1700-talets del, men bara aningen. Christina Piper, en av de största och mest framgångsrika svenska entreprenörerna genom tiderna, lyser med sin frånvaro, liksom många andra slotts- och herrgårdsmatronor, vilka i praktiken regerade Sverige mellan 1710 och 1730. Eftersom 200 000 svenska och finska män, hälften av rikets vuxna manliga befolkning, dog i Karl XII:s krig var det upp till kvinnorna att styra och ställa på gods och gårdar innan nästa generation karlar vuxit upp – vilket de gjorde så väl att riket återhämtade sig med bravur, dock utan att Lisbeth Larsson valt att notera det. 

Att Larsson också ignorerat kvinnor längre ned i den sociala hierarkin kommer därför inte som en överraskning. Var är alla offren för häxprocesser – inte ens Stor-Märet Jonsdotter är med i boken – och de barnamörderskor och äktenskapsbryterskor som drabbades med full kraft av patriarkatets hammare i epokens rättsprocesser? Att vi haft häxförföljelser nämns endast på några rader, i förbigående. De utsatta bevärdigas inga artiklar.

Annons
Annons

Nåväl. Om vi accepterar att Lisbeth Larsson, med ett fåtal undantag, struntar i alla som levde före 1800-talet måste det likväl sättas stora frågetecken framför de två senaste seklernas artikelobjekt. Jag kan svälja att bokomfånget gör att vissa inte får vara med trots att många torde mena att de vore självskrivna artikelobjekt (som Elfrida Andrée, Alice Babs, Pauline Brunius, Barbro Hörberg, Ulla Lindström, Kristina Nilsson, Jenny Nyström, Alice Tegnér och Sonja Åkesson), men det är svårare att acceptera det övergripande, outsagda, urvalskriteriet. 

Biografierna är stundom tillrättalagda på ett sätt som gränsar till, eller med råge passerar gränsen för, ren och skär historieförfalskning.

För att få vara med i boken räcker det nämligen inte med att vara ”märkvärdig”. Man måste vara märkvärdig på rätt sätt. Om kvinnan utövat ett stort offentligt inflytande men haft fel åsikter – varit en bakåtsträvare och bromskloss för utvecklingen – är det stopp. Alltså försvinner alla konservativa, men allt annat än obetydliga, kvinnor som under decennierna kring förra sekelskiftet argumenterade för stärkt försvar och mot kvinnlig rösträtt – personer som Anna Söderblom och Annie Åkerhielm. Urvalet är alltså hårt vinklat, närmast determinerat, mot idag rådande politiska normer, inte mot den betydelse kvinnorna ifråga hade när det begav sig.

Och det är värre än så. Även om vi begränsar oss till de kvinnor som haft turen att hamna i boken är biografierna stundom tillrättalagda på ett sätt som gränsar till, eller med råge passerar gränsen för, ren och skär historieförfalskning. Ytterst få negativa aspekter får lysa igenom i biografierna, inte ens om de är välkända. Ta bara kapitlet om SvD-journalisten Ester Blenda Nordström. Det är ingen hemlighet att hennes färgstarka liv rymde betydande nattsidor, såsom alkoholism och drogmissbruk, med förödande följder för hälsan, men av detta syns ingenting i hennes kapitel i ”Märkvärdiga svenska kvinnor”. Den som läser artikeln utan förkunskaper får en skev bild av Nordströms liv.

Annons
Annons

Dessutom misspryds vissa artiklar av bisarra faktafel, vilka får personerna att framträda som större och viktigare än de var. Linda Haglund anges ha tagit OS-guld i München 1976. Men 1976 års olympiska spel hölls i Montreal och Haglund tog ingen medalj alls. Hon blev utslagen i semifinalen. Vid OS i München fyra år tidigare blev det inte heller några medaljer. Dylika fadäser får mig att undra om faktakontroller över huvud taget har förekommit. Om författare och redaktör kan konstruera fiktiva segrar i olympiska spel under läsarnas egen livstid, vilka förfalskningar finns då i artiklar om kvinnor som levde på 1800-talet?

Till ovanstående invändningar bör tillfogas ytterligare några, som inte berör de enskilda bidragen men väl boken som helhetsprodukt. Det rör sig om ett uppslagsverk med en mängd bidragsgivare, namngivna efter artiklarna, men trots det står Lisbeth Larsson som ensam författare på omslag, rygg och titelsida. Det borde rätteligen vara tillfogat ett ”(red.)” för att signalera att åtskilliga författares alster återfinns mellan pärmarna. Dessutom är personregistret obegripligt. Hur kan någon få för sig att sätta upp vår 1600-talsdrottning Kristina på bokstaven D (som i ”Drottning”)? Bonniers borde kunna bättre.

Framför allt är publiceringen av boken tragisk för de senaste decenniernas framgångsrika kvinno- och genushistoriska forskning.

”Märkvärdiga svenska kvinnor” är en pinsam bok. Den är pinsam för förlaget, som gett ut en dålig och vetenskapligt missvisande produkt. Den är pinsam för Lisbeth Larsson, som ståtar med lånta fjädrar eftersom hon framställs som (men inte är) ensamförfattare. Den är pinsam för de avlidna kvinnor som fått artiklar, eftersom de framhålls som särskilt ”märkvärdiga” på bekostnad av andra, vilka har utövat betydligt mer socialt, ekonomiskt, politiskt, militärt och andligt inflytande över Sveriges utveckling. 

Annons
Annons

Men framför allt är publiceringen av boken tragisk för de senaste decenniernas framgångsrika kvinno- och genushistoriska forskning, som har vridit om forskningsläget 180 grader och tvingat oss att betrakta det förflutna med radikalt nya glasögon. Av denna bragd märks intet. Larssons antologi förmedlar en bild av historien som jag oerhört gärna ville tro inte längre fanns i den akademiska världen – att det fordom knappt levde några kvinnor som är värda att nämna. Elin av Skövde och heliga Birgitta blir ensamma alibin för samtliga svenskor före år 1600. Den bortglömda kvinnomakt på tidigmoderna slott och gods som Alexandra von Schwerin förtjänstfullt har belyst genom publikationer och utställningar på Skarhult lämnas obeaktad. Renässansepokens kvinnor tycks inte ens ha funnits. Och så vidare.

Jag har sällan läst en bok som gjort mig lika bitter, arg och ledsen. Det här är riktigt, riktigt dåligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons