Annons

Madelaine Levy:Pinsamt, Akademien – men dumstruten är någon annans

Delar av Svenska Akademien under tillkännagivandet av 2018 och 2019 års Nobelpristagare.
Delar av Svenska Akademien under tillkännagivandet av 2018 och 2019 års Nobelpristagare. Foto: Tomas Oneborg

Två av fem externa ledamöter i Nobelkommittén meddelade i dag sin avgång. Nobelstiftelsen som baxade igenom beslutet om en extern kommitté har mycket att svara för. Och det är troligen Akademiens mer konservativa falang som har mest att vinna på utvecklingen.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Tre dagar innan Nobelveckan inleds, med Nobelföreläsningar, författarbesök i Rinkeby och så kronjuvelen Nobelfesten, så var det knappast strömavhopp från Nobelkommittén som stod högst på Svenska Akademiens önskelista.

Men så har det blivit. Kommitténs tyngsta externa namn – Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström – båda erfarna författare, översättare och kritiker, väljer att lämna arbetet och kommer alltså inte att vara med och utse nästa års Nobelpristagare i litteratur.

Pinsamt för Akademien, som knappast lär få njuta av någon längre julefrid – prisarbetet inför 2020 behöver komma igång och det kan inte bli lätt att hitta ersättare av samma dignitet. Särskilt som avhopparna låtit antyda att samarbetet med Akademiens fasta ledamöter inte varit någon dans på rosor.

Frågan är om det inte är Nobelstiftelsen som borde bära dumstruten för haveriet.

Att täppa igen hålen efter avhopparna blir Akademiens aber – men frågan är om det inte är Nobelstiftelsen som borde bära dumstruten för haveriet. Det var stiftelsen som efter Arnault-skandalen baxade igenom den modell enligt vilken externa bedömare i samarbete med Akademiens egna ledamöter skulle välja Nobelpristagare för åren 2018, 2019 och 2020.

Annons
Annons

I stunden framstod nog detta som den vettiga, kanske den enda möjliga, vägen framåt. Ett sätt för Akademien att inte helt mista beslutsrätten vad gäller Nobelpriset, och samtidigt få in nytt blod i prisarbetet. Och en symbolisk signal om att Nobelstiftelsen hade använt sin enda verkligt effektiva hävstång – Nobelprisets prestige – för att styra in Akademien på en väg av förnyelse.

Problemet är att de som drev igenom beslutet inte var några vidare schackspelare. Upplägget väcker en mängd svårlösta frågor – som under det senaste året kommit upp till ytan. Dessa gäller bland annat ledamöternas fortsätta verksamhet i eller nära förlagsvärlden – där den information de sitter på går att kapitalisera på – efter avslutat uppdrag.

Men även det försprång och därmed större inflytande som Akademiens mångåriga ledamöter har jämfört med kommitténs externa medlemmar har visat sig problematisk. Som Per Wästberg säger i en intervju med DN: "Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet [sic!] mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid.”

Risken är att Akademien återigen framstår som en dysfunktionell organisation med starkare underhållningsvärde än förtroende.

Inte minst har en skadlig otydlighet uppstått kring vad de externa medlemmarnas uppgift faktiskt ska bestå i. Kommittén har ju inte bara valt den kontroversielle Peter Handke till Nobelpristagare – ett beslut som oavsett vad man tycker om dess giltighet måste sägas ha ytterligare skadat Akademiens anseende. Tre av fem externa bedömare har även försvarat valet i offentligheten, och därmed gjort sig till talespersoner för – ja vadå? Sig själva, samtliga externa medlemmar, eller kanske hela Akademien? Det hela är höljt i dunkel.

Och hur är det egentligen med de externa medlemmarnas arbete och den sekretess som traditionsenligt omger alla Nobelbeslut i 50 år efter utdelat pris? Anmärkningsvärt nog valde Per Wästberg under måndagen att bryta den då han sa rakt ut att: ”Kristoffer Leandoer har ju inte varit emot att ge Handke priset, han har sagt att det är hundra procent litterärt berättigat.”

Avhopp, sekretessbrott och pajkastning. Risken är att Svenska Akademien efter några månader av relativ förtröstan återigen framstår som en dysfunktionell organisation med starkare underhållningsvärde än förtroende. Och de som har mest att vinna på cirkusen är kanske de ledamöter som anser att Akademien inte kan eller bör förnyas – åtminstone inte särskilt snabbt, eller med inblandning från omvärlden. Här har de nämligen ett lysande exempel på att ett progressivt förhållningssätt, eller alltför kvickt förfarande, kan leda till än mer sorg och ytterligare bedrövelse.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons