Annons

FlickvännenPlågsam saga om att bedöva sig med status

Natalie Sundelin (mitten) omgiven av Alma Pöysti,  Nadja Mirmiran och  Thérèse Svensson.
Natalie Sundelin (mitten) omgiven av Alma Pöysti, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson. Foto: Staffan Claesson

Historien om en gangsterflickväns väntan kommer oss plågsamt nära på Uppsala stadsteater. Iscensättningen lyfter också från det individuella dramat till en berättelse om vår västerländska samtid: mycket går åt helvete, och då kör vi ännu hårdare för att slippa se.

Under strecket
Publicerad

Eva Fritjofson, som spelar mamma, lutar sig över Natalie Sundelin, pjäsens titelperson Flickvännen.

Foto: Staffan ClaessonBild 1 av 1

Flickvännen

Genre
Teater
Regi
och dramatisering Marianne Lindberg De Geer
Medverkande
Natalie Sundelin, Simon J Berger m fl
Var
Uppsala stadsteater
Text
Karolina Ramqvist

Scenografi: Peder Freij. Kostym, mask: Rebecca Afzelius

För flera år sedan var Karolina Ramqvists ”Flickvännen” på väg till Stockholms stadsteater, men hon kom aldrig fram. Nu har Marianne Lindberg De Geer tagit med sig sitt projekt till Uppsala, där Natalie Sundelins Karin väntar på sin kriminelle pojkvän, John, länge, och ofta.

Det är inte så kul, för Karin. Men historien har många bottnar och det finns gott om tid för oss i publiken att tänka.

Gyllene bur, kan vi tänka när Karin förtjust fnittrar över Johns ”lilla present”: ett – stort – hus med utsikt. Hon är utvald bland kvinnor och ska nu leva lycklig i alla sina dagar.

Jo, tjena, tänker jag, medan Karin, i diskret onepiece putsar på sitt kvinnovärde. Hon gör sitt gymnastikprogram, hon sminkar sig, och hon skattar sig lycklig över att slippa bestämma sig för något.

I små, men tunga, insatser erbjuder Eva Fritjofsons mamma ett alternativ, tillsammans med en drös feministiska analyser av Karins läge. Vad hjälper det, mot John?

Det han erbjuder, förutom det materiella, som här visas i en jättesoffa över hela scenrummet, är trygghet. Han har valt henne och kommer aldrig att lämna henne. Inte är han så fånigt inställd på att få henne i säng heller, som grannen Thomas (spelad av Simon J Berger, som också gör John!) Fast någon gång skulle inte heller skada, men mot grabbgänget och kriminaliteten har Karin ingen riktig chans.

Annons
Annons

Eva Fritjofson, som spelar mamma, lutar sig över Natalie Sundelin, pjäsens titelperson Flickvännen.

Foto: Staffan ClaessonBild 1 av 1
Eva Fritjofson, som spelar mamma, lutar sig över Natalie Sundelin, pjäsens titelperson Flickvännen.
Eva Fritjofson, som spelar mamma, lutar sig över Natalie Sundelin, pjäsens titelperson Flickvännen. Foto: Staffan Claesson

Ensamheten lättar hon upp i umgänget med de andra flickvännerna, i samma läge som hon, fast lägre i hierarkin. John är The Man, och därmed har hon också större värde. Det märks i en gemensam fest, där de andra har jobbat hårdare för att synas: Nadja Mirmiran i illgrön klänning med volanger, Alma Pöysti i klarröda galonbyxor och Thérèse Svensson i blommiga tights.

Under festen går associationerna från ”I väntan på Godot” till ”Körsbärsträdgården”, där de blundande ryska aristokraterna håller kalas medan deras värld går i stycken.

Här lyfter det också från det individuella dramat till en berättelse om vår västerländska samtid: mycket går åt helvete, och då kör vi ännu hårdare för att glömma, för att slippa se.

Stundtals är ”Flickvännen” plågsam att se, och jag längtar efter att det ska ta slut. Det gör rollfigurerna på scenen också. Och vi har ju lärt oss hur lidandet ska ta slut: prinsen väcker prinsessan med en kyss ur en tusenårig sömn och trär en glassko på hennes lilla fot.

Det är en saga som är väldigt svår att bortse ifrån.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons