Annons

Anna Ångström:Platsen spelar roll – men gör teatern det?

Marie Richardson bland publiken i ”Vi som fick leva om våra liv” av Mattias Andersson. Uppsättningen spelas på Elverket, en scen som Dramaten säger upp nästa år.
Marie Richardson bland publiken i ”Vi som fick leva om våra liv” av Mattias Andersson. Uppsättningen spelas på Elverket, en scen som Dramaten säger upp nästa år. Foto: Ola Kjelbye

Nour El Refai botar depressioner med jobb. Suzanne Osten inspireras av en 400-årig kvinnlig rebell. Husbys nya scen satsar på unga. SvD Scenvår intervjuar, guidar och tipsar om det man inte ska missa i vår.

Under strecket
Publicerad

Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson repeterar ”Kuckel” av Alexander Ekman på Orionteatern i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 2

Linda Kunze och Jenny M Jensen i Potato Potato lanserar biografteater, här provsitter de salongen på Capitol i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2

Jag tycker synd om dem som ännu inte har fått uppleva något riktigt starkt, känslomässigt eller tankeväckande, tillsammans med andra i ett rum genomsyrat av den där totala närvaron i nuet som är den levande scenkonstens bästa gren. Efter att ha sett flera tusen mer eller mindre engagerande uppsättningar är det alltjämt lika magiskt när ögonblicken av uppslukande koncentration infinner sig – oavsett om det är en känd klassiker eller, låt säga, en oförutsägbar performance.

Det finns ingen universal sanning om vare sig upplevelsen eller vägen dit – men gott om åsikter. Särskilt när det gäller teatern. Vad ska vi ha den till?

”Jag tror på att se till att teatern inte bara blir efterapande i samhällsdebatten och tar upp ämnen som alla redan pratar om, att vi inte bara följer efter utan att vi själva sätter fokus på saker istället.”

Så svarar Dramatens tillträdande chef Mattias Andersson i Norsk Shakespearetidsskrift på frågan om hur teatern ska kunna locka kommande generationer. Yttrandet kan också ses som en kommentar till höstens scenkonstdebatt som initierades av Dagens Nyheter. Utgångspunkt var bristen på teaterreferenser i mediekulturchefernas krönikor – och om det indikerar att scenkonsten har stagnerat.

Annons
Annons

Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson repeterar ”Kuckel” av Alexander Ekman på Orionteatern i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Mattias Anderssons egna uppsättningar är utforskningar av både teaterns och samhällets mentala tillstånd. Hans två Dramatenaktuella verk vrider och vänder på stora existentiella frågor mitt i en igenkännbar vardag. I ”Determinism” är den fria viljan satt under lupp. I Backa-samarbetet ”Vi som fick leva om våra liv” iscensätts rytmiskt en svindlande, filosofisk tankelek utan svar.

Charlotta Öfverholm och  Oscar Salomonsson repeterar ”Kuckel” av Alexander Ekman på Orionteatern i Stockholm.
Charlotta Öfverholm och Oscar Salomonsson repeterar ”Kuckel” av Alexander Ekman på Orionteatern i Stockholm. Foto: Lars Pehrson

Inkludera, bredda och förankra är kulturpolitikens mantra som alla som mottar offentliga medel måste förhålla sig till. Där tror jag att platsens betydelse är underskattad. En nationalscen, en guldglittrande salong, en enkel blackbox i en förort – alla skapar olika förväntningar, symbolvärden. Orionteaterns stora, råa scenrum lockar nu Alexander Ekman som annars jobbat mycket på stora institutioner över världen. När Kulturhuset Stadsteatern – som ännu lever utspridd i exil ända till hösten – inledde samarbete med Stadsmissionens lokal St Paul i Stockholm förra året blev just Mariatorget utgångspunkt för en angelägen nyskriven pjäs.

I vår expanderar Kulturhuset Stadsteatern ytterligare, till nya kulturskolan i Husby, där det ges både dansverk (av Mari Carrasco) och nyskriven dramatik. Först ut blir Melody Farshins ”Mizeria” som bygger på hennes debutbok om ungdomar i en miljonprogramsförort härjad av dödskjutningar. Satsningen i Husby får mig att tänka på vad den franske filmregissören Ladj Ly (”Les misérables”) säger i en intervju (DN 10/1-29) om vad som behövs för att ge utsatta områden bättre villkor: Kultur. Biografer, teatrar, konsthallar, bibliotek. Och bra skolor.

Annons
Annons

Linda Kunze och Jenny M Jensen i Potato Potato lanserar biografteater, här provsitter de salongen på Capitol i Stockholm.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Lokalkostnader är ett evigt ämne i Stockholms scenliv. Dramaten ska lämna unika men dyra Elverket i juni 2021 – men öppnar för att hitta spelplatser och därmed ny publik i andra delar av staden. Anrika Fria teatern slår igen i Högdalen på grund av en drastisk hyreshöjning. Den cykelaffär som tog över Boulevardteaterns lokaler på Södermalm gick i konkurs före årsskiftet, så kanske 30-talsbiografen kan få nytt kulturellt liv igen?

Linda Kunze och Jenny M Jensen i Potato Potato lanserar biografteater, här provsitter de salongen på Capitol i Stockholm.
Linda Kunze och Jenny M Jensen i Potato Potato lanserar biografteater, här provsitter de salongen på Capitol i Stockholm. Foto: Lars Pehrson

Apropå biografer så lanserar den uppmärksammade gruppen Potato Potato i vår biografteater. Deras uppsättning ”Terapisterna” ska turnera i olika biosalonger i både Stockholm och Malmö. Också ett sätt att sänka trösklarna till teatern, enligt tanken att bio är lättare att gå på.

Det välbekanta har sin lockelse – eller hur ska man tolka att teatern alltjämt verkar närmast besatt av att omvandla skönlitteratur till dramatik? Jag räknar till ett tiotal uppsättningar bara i vår, ofta kända författarskap (som Houellebecq) eller böcker (som Maj-trilogin). ”Störst av allt” med Nour El Refai blev dessutom först tv-serie. Men här finns också en teaterhistorisk klassiker vars Sverigepremiär låtit vänta på sig i 400 år. Äntligen är det dags för den revolterande ”Furstinnan av Amalfi” att möta publiken.

Välkomna till SvD Scenvår! Print och eSvD utkommer den 12 februari, 52 sidor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons