Annons
Recension

Fjällvandring åt helvetePlatt fall för tjatig fjällvandring

Are Kalvø, född 1969, är en av Norges ledande komiker och satiriker. Han har också skapat musikaler, revyer och opera och dessutom hunnit skriva elva böcker i olika ämnen.
Are Kalvø, född 1969, är en av Norges ledande komiker och satiriker. Han har också skapat musikaler, revyer och opera och dessutom hunnit skriva elva böcker i olika ämnen.

Visst kan det hetta till lite i kinderna under läsningen av den norske komikern Are Kalvøs fiktiva fjällvandring. Det medger Therese Eriksson. Men stilistiskt är hon inte lika imponerad: tjatig, med skämt som faller platta till marken, lyder omdömet.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Fjällvandring åt helvete

Författare
Are Kalvø
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers. Sofia Nordin, 303 s.

Vidderna, vildmarken. När det sliter och drar i mig, och det gör det ofta, är det dit jag vill. Till det orörda, till tystnad. Längtan är gammal, men frälsningen kom sent för mig. Fjällen, vandring – och kombinationen fjällvandring som inte nödvändigtvis är samma sak – saknade helt plats i mitt liv, tills för bara några år sedan. Jag är fortfarande orutinerad nybörjare, fortfarande generande stjärnögd. Jag bjuder på det.

Det är mitten av juli och om en månad tar jag med mig mina döttrar till norra Norrbottensfjällen. Det blir deras premiär i fjällen och jag förhåller mig till det genom att orera om storslagenhet, flora och fauna, men också om linbana och fikamöjligheter. Det absolut viktigaste är att se till att dagsturerna är lagom långa, lagom utmanande, lagom ansträngande – aldrig avskräckande. Om detta lyckas kommer mina barn snart att tillhöra ”de förlorade”.

Längtan efter att vandra är alltid, inbillar jag mig, en längtan efter något mer än aktiviteten som sådan.

Förlorad. Det är så den norske komikern och författaren Are Kalvø ser på sådana som mig. I hans bok ”Fjällvandring åt helvete” är förlusten utgångspunkten: ”Jag har förlorat så många vänner till naturen de senaste åren.” Kalvø beskriver dessa människor med misstron hos den som inte kan tro sina ögon: ”De går upp tidigt, tar bilder på skidspår, lägger ut på Facebook och Instagram och skriver: ’Fin dag i skogen.’”
Det hettar lite i kinderna att läsa det här, annat vore lögn. Det ska däremot sägas att ”Fjällvandring åt helvete”, med den komedikarakteristiskt långa undertiteln ”En norrmans försök att lära sig älska naturen”, inte är en särskilt bra bok. Den är stilistiskt svag, den är tjatig och skämten förlorar sin stuns efter fyra-fem upprepningar med blott minimal variationsskillnad. Men, den har sina poänger. Och i skottlinjen för dessa poänger står jag. (Och många, många med mig. Förvisso.)

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Längtan efter att vandra är alltid, inbillar jag mig, en längtan efter något mer än aktiviteten som sådan. Och för den som söker inspiration till vandringsäventyret råder det rakt ingen brist i litteraturen, där kommer den i alla former och genrer; Thoreaus 1800-talsessäer, Virginia Woolfs stadsvandringar, Rebecca Solnits wanderlust och Agneta Sjödins pilgrimsvandringar i både självbiografisk och fiktiv tappning. Vandring som förflyttning, yttre och inre, och som flykt, från och till något. Rituellt.

Värst är kanske klichén ”Det är bara i mötet med naturen som man förstår hur liten man är”.

Försök övertyga Are Kalvø om det! Redan i sitt inledningskapitel drämmer han i med en besvärande lista över saker som ”människor som tidigare i livet varit både roliga och vid sina sinnens fulla bruk” numera säger på fullaste allvar. På åtminstone fyra av sex punkter är igenkänningen… tja, stark? Värst är kanske klichén ”Det är bara i mötet med naturen som man förstår hur liten man är”, för att den är så problematisk och samtidigt så djupt känd. ”Om du behöver förstå hur små dina egna problem egentligen är, så tänk Aleppo. Inte Jotunheimen”, muttrar Kalvø över boksidan. Aj.
Ja, vi känner oss så små inför den storslagna vildmarken och de mäktiga fjällen, men i själva verket är det (som Gunilla Brodrej konstaterar i Expressen, 14/7-19), ett veritabelt lämmeltåg som våldtar bergen Eller, det var väl snarare vad en överförfriskad herre hävde ur sig till henne på tåget Abisko-Stockholm, men i sin text om turistinvasionen på Kebnekaise och de problem den medför tycks Brodrej ge honom rätt. Och ingen ände finns i sikte: ”Ju mindre äventyrliga omständigheterna är för den urbana människan, desto mer vill hon äventyra.”

Detta är en realitet att vara medveten om. Äventyrandet, frilufsandet och naturvurmandet ökar i den takt som Kalvø vittnar om, men hur fyndig han än är undrar jag om hans humoristiska uppgörelse med vandringsfebern är en så konstruktiv respons. Tråkigare men kanske också bättre än att bara skita i fjällen och bli en rolig människa igen, vore väl ökad kunskap och aktsamhet om de miljöer man besöker och vistas i. Vi har den här världen till låns.

Och den där svindlande känslan, den handlar inte bara om litenhet, utan lika mycket om tillhörighet. I sin bok ”Vild” skriver Cheryl Strayed: ”Mycket hade jag tvivlat på men aldrig detta: att vildmarken ägde en renhet som omfattade också mig.” Att vara helt obetydlig och samtidigt höra till på samma villkor som allting annat i den här världen. Den vissheten vill jag gärna ge mina döttrar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons