Annons

Hans-Roland Johnsson:Plötsligt fylldes Bibeln av sinnlighet och åtrå

Thomas Mann, 1929 – samma år han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Thomas Mann, 1929 – samma år han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Foto: Owe Sjöblom/TT

Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder” har trots sitt väldiga omfång och sina rika perspektiv på de stora frågorna hamnat i skuggan av hans övriga produktion. En tysk nyutgåva, ­försedd med en kommentardel som är lika omfattande som romanen själv, kan ändra på det.

Under strecket
Publicerad

Människan är till sin natur nyfiken, det som är dolt för oss lockar som vita, outforskade, fläckar på en karta, inte minst gäller detta historiska händelser. Där forskningen emellertid inte räcker till för att fylla ut alla kunskapsluckor kan den populära historiska romanen i fiktionens form komplettera med tidigare okända episoder som, till exempel, i Hilary Mantels hyllade romaner om Thomas Cromwell och Henrik VIII. I dessa kan hon gestalta situationer och samtal som kanske aldrig har ägt rum, men som skulle ha kunnat äga rum givet den kända historiska kontexten. Den traditionella realistiska romanen, å sin sida, skiljer sig från sakprosan och den historiska romanen genom att lämna luckor i berättelsen och överlåta åt läsaren att själv tänka ut det som fattas ty, som litteraturteoretikern Wolfgang Iser har påpekat, ”läsandet är bara ett nöje när det är aktivt och kreativt” och ”att det är den oskrivna delen som ger oss möjlighet att utmåla ting”.

De ibland summariska berättelserna i Gamla Testamentet inbjuder inte bara till exegetik, utan även till ett vidareskrivande i fiktionens form. Den mäktigaste av alla romaner i vilken en religiös text stöps om till fiktion är säkerligen Thomas Manns ”Josef och hans bröder”, hans romancykel i fyra delar som kom ut mellan 1933 och 1943. Den täcker kapitel 27 till 50 i Första Mosebok, det vill säga skildringen av Jakobs liv, hur sonen Josef säljs som slav av sina bröder, hur denne förs till Potifars hus i Egypten, hur han fängslas efter att Potifars hustru falskeligen anklagat honom för våldtäktsförsök, hur han därefter lyckas bli ­Faraos högra hand och hur han, slutligen, försonas med sina bröder. Denna berättelse hade redan Goethe karaktäriserat som intagande, men så kort att ”man känner sig manad att lägga till detaljerna”. Mann delade Goethes uppfattning och lät Bibelns drygt 30 sidor svälla ut till nästan 2000.

Annons
Annons

Endast experter på området har vanligtvis kunskap om vad som är verklighetsförankrat i en historisk roman – det är ju också genrens speciella egenart och charm att läsaren inte vet till vilken grad framställningen är faktabaserad. De flesta läsare känner emellertid till historien om Josef och hans bröder – åtminstone hörde det till allmänbildningen till inte så länge sedan. Alla läsare har (eller hade) dessutom Bibeln i sitt bibliotek och kan (eller kunde) lätt konstatera var Manns text avviker från originalet.

Mer än inför någon annan roman förberedde sig Mann mycket noggrant. Han förkovrade sig i äldre judiska och orientaliska berättelser samt i Egyptens historia och kultur. Detta material omskapade han med en sådan känsla för detaljer och övertygande inlevelse att man som läsare är beredd att utbrista – som en sekreterare till Mann gjorde – att ”nu vet man hur allt i verkligheten utspelade sig!”

Bland alla kompletterande utvikningar finner vi exempelvis långa redogörelser för Jakobs tid hos Laban, hur Josef med hjälp av en vägvisare beger sig (på en åsna som heter Hulda) efter sina bröder, hur den litterärt intresserade fängelseföreståndaren behandlar Josef (han får ­sedermera anställning hos sin tidigare fånge) eller hur Tamar till varje pris vill göra ett avtryck ”i världshistorien” och hur hon lurar Jakob. Potifar, som gärna samtalar med Josef, framställs som eftertänksam och klokt ­resonerande. Inte minst hans agerande efter Josefs ”förbrytelse” visar på själslig mognad. Mann låter Akhenaton vara Farao vid tidpunkten för Josefs vistelse i Egypten, det vill säga mitten av 1300-talet f Kr. Detta förhållande möjliggör ett längre samtal mellan Josef och Farao om ­dennes nya monoteistiska lära och om solguden Aton i jämförelse med israeliternas gud.

Annons
Annons

I synnerhet det djuplodade porträttet av Potifars hustru – som här fått namnet Mut-em-enet – övertygar. Beskrivningen av hennes sinnliga känslighet, kärleksplågor och självförstörelse gör den svekfulla anklagelsen förståelig, nästan förlåtlig. Mann liknar henne vid en lotusblomma som i solljuset flyter på vattnet, leende och omedveten om att den långa stjälken har rötter i den mörka dyn, och han förklarar att hon endast är en förförerska därför att hennes sinnestillstånd gör henne förförisk – en ofrivillig pose som är ”ett yttre skal och ett fysionomiskt symtom på en hemsökelse”.

Det gradvisa förlopp under vilket stoltheten betvingas av passionen, och ”helgonet” förvandlas till ”sköka”, pågår i hela tre år. Det första året, när Muts kvinnlighet väcks av den betydligt yngre Josef, försöker hon dölja sin kärlek. Det andra året, när hon har blivit ”slav till slaven”, bekänner hon sina känslor för honom. Det tredje året, när också hennes skulpturala former ges andra proportioner av åtrån – ty ”livet är djupt inte endast till anden, utan även till köttet” – försöker hon förföra honom. I en märklig scen bjuder Mut in sina väninnor till en festlighet vid vilken Josef serverar. De blir så betagna av honom att de alla, när de skalar sina apelsiner, skär sig blodiga på de vassa knivar som värdinnan lagt fram. På detta handgripliga sätt låter hon dem uppleva den oemotståndliga kraften i Josefs skönhet och förstå hennes våndor. Första Mosebok, vars författare visserligen tillstår att ”Josef hade en vacker gestalt och var vacker att se på”, förtiger denna scen som dock återfinns i andra äldre texter, till exempel Koranen.

Annons
Annons

När Mut psykiskt och fysiskt brutits ned och förlorat kontrollen över sig själv utropar hon desperat – och läspandes ”som ett litet barn” eftersom hon har bitit sig i tungan – ”ligg hos mig”. Josef är inte helt oskyldig i det erotiska spelet och Mann avslöjar några pikanta detaljer vid det sista förförelseförsöket som låter oss förstå hur nära Josef var att ge efter för hennes vädjan.

Avsnittet om Potifars hustru kan läsas som en roman i romanen. Den har en brinnande intensitet, som om den vore skriven av Racine, och en psykologisk skärpa som inte ens överträffas av Proust. En kvinnlig kritiker skrev 1938 att ”ingen kvinna, hur mogen hon än är eller hur ­objektivt hon än förhåller sig till konst” kan läsa denna skildring utan att identifiera sig med Mut.

Mann hade naturligtvis också ett annat syfte än att fylla ut luckorna i berättelsen om Josef. ”Djup är det förflutnas brunn. Borde man inte kalla den bottenlös?” Inledningen till romanens långa och omständliga förord signalerar det ursprungliga och psykologiska djup som Mann vill borra ned sig till – början till början så att säga. Genom att förankra forntida och antika kulturer i en mytisk botten skriver Mann fram själva fundamentet för all mänsklig samlevnad. Detta är en ansats som leder tankarna till Wagners ”Nibelungens ring”, i vilken den skandinaviska och tyska mytskatten görs produktiv. Mann försöker i sitt till Wagner konkurrerande verk att humanisera myten, att ”omkonfigurera” den, genom att låta det judiska, egyptiska, antika och kristna parallellställas. Mann understryker i romanen att hela livet igenom tar ”mytiska former” plats i det nuvarande och att allt nytt skapas av oföränderliga beståndsdelar, likt färgade bitar i ett kalejdoskop som hela tiden skapar nya mönster.

Annons
Annons

Ett av romanens huvudtema är exil, främlingskap och integration. Josef, som i viss utsträckning är beredd att kompromissa med den egna över­tygelsen, anpassar sig till de lokala gudarna och normerna i ett Egypten där invånarna ”inte skäms för sina kroppar och inte heller har ett ord för synd”. Han är också den som assimilerar kulturella olikheter och den som slår en bro från den karga israelitiska religionen över till det nya som evangelierna vittnar om. Romanens briljanta hybridliknande jämförelser i humanistisk anda tillåter inte kulturmöten att bli kulturkamp. Mer än något annat skönlitterärt verk under 1900-­talet exemplifierar ”Josef och hans bröder” att romangenren är det etiskas främsta estetiska manifestation.

Romanens huvudperson är dock inte Josef, utan den allvetande berättaren. Det är han som är den verklige ­guden, så att säga; den kreativt skapande och den som fyller ut okunskapens luckor. De många hänvisningarna till andra källor än Bibeln, eller kritiken av förment felaktiga versioner – som att det var sju snarare än fem år av ymnighet eller hungersnöd i Egypten – gör emellertid tillsammans med det ironiska, ibland humoristiska, berättarsättet att framställningen något förlorar i högtidlighet. Mann kallade sitt romanbygge ”ett gudomligt skälmstycke”, och kanske är det så att humanismen är ofullständig utan ett inslag av lekfull ironisk distans.

Trots att ”Josef och hans bröder” är den längsta av Manns romaner, har den hamnat i skuggan av hans andra betydelsefulla verk. Nu finns emellertid en utmärkt möjlighet att på nytt närma sig den då S Fischer Verlag har publicerat en nyutgåva, försedd med en kommentardel lika omfattande som själva romanen. Genom alla noter och förklaringar träder läsaren in i författarverkstaden och får närvara då Mann bearbetar det omfattande religiösa, kulturella och arkeologiska källmaterialet till den färdiga produkten. Mann gör sinnrikt bruk av vetenskapliga, eller mindre vetenskapliga, skrifter om äldre tider när han, bland mycket annat, beskriver seder, byggnader, klädedräkter, musikinstrument, dans och lekar, ger plats för filosofiska och religiösa resonemang eller bygger ­vidare på antika och orientaliska berättelser. Man skulle kunna säga att redaktörsgruppen och författaren blir till ett lika unikt som produktivt team när fakta och fiktion på detta sätt sammansmälter. Att jämsides med romanen läsa denna penetrerande textkritiska utgåva – och få så många och fascinerande sakförhållanden förklarade – är, i jämförelse med att enbart läsa Manns romantext från början till slut, att hänge sig åt en helt annan typ av läsning och belönas med en helt annan typ av läsupplevelse. 

”Josef och hans bröder” är Manns främsta verk – dess ambitiösa försök att ge perspektiv på tillvarons stora frågor gör den mer samtidsaktuell, för att inte säga mer ­angelägen, än så många av dagens politiskt orienterade eller självupptagna skönlitterära alster. Denna kommenterade utgåva av romanen fyller på mer än ett sätt många luckor.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons