Karolina Ramqvists nya roman ”Björnkvinnan” släpps den 29 augusti.
Karolina Ramqvists nya roman ”Björnkvinnan” släpps den 29 augusti. Foto: Emma-Sofia Olsson

Plötsligt otrygg i svensk feminism: ”Något har hänt”

Karolina Ramqvist började skriva för att slippa förlust och smärta. 22 år efter debuten har romanaktuella Ramqvist insett att strategin inte fungerar. Nu försöker hon i stället närma sig levandet.

Uppdaterad
Publicerad

Det är juni. Europa kokar. Framför allt Frankrike. 45,9 grader mäts denna eftermiddag upp i Gallargues-le-Montueux och medieflödet berättar hur nyinstallerade gatuduschar svalkar parisborna, vars dagliga vattenintag plötsligt kan uppgå till sju liter.

På Riddarholmen i Stockholm sitter samtidigt en frusen författare.

Inte frusen just denna sekund kanske. Men med en kroppslig köld i färskt minne och med en alldeles nyskriven roman om ett liv med snö och is. En bok om Frankrike för längesen. Och en bok om kvinnolivets eviga villkor. Där och då. Här och nu.

Författarjaget är en trebarnsmamma vars rubbningar i det endokrina systemet får henne att frysa jämt.

– Precis som författaren i boken var jag väldigt utmattad av att ha fått två barn på kort tid och bildat familj på ett annat sätt än vad jag som ensambarn är van vid. Jag var slutkörd och frusen, säger Karolina Ramqvist.

I ett tillstånd som pågick innan hon erkände det för sig själv – ja, egentligen är det först nu när boken är klar som hon ser det – drogs hon obönhörligt till parallellen mellan sin egen och den andra kvinnans tillvaro.

– Det handlar om det som händer henne, utsattheten och risktagandet i att skaffa barn. Om man har barn har man så mycket att förlora. Det var nytt för mig. Jag, som alltid levt i min inre värld, i skrivandet och läsandet, konfronterades med förgängligheten.

Den andra kvinnan. Hon är romanens huvudperson och hon har ett namn: Marguerite de La Rocque.

Marguerite de La Rocque har funnits på riktigt och var en ung adelskvinna som 1541 följde med sin släkting och förmyndare Jean-Francois de La Rocque de Roberval, en gammal pirat och kapten, på hans kolonialexpedition till Nordamerika. Roberval var närstående kungen och hade blivit utsedd till överstebefälhavare för det nya Frankrike, som efterträdare till Jacques Cartier som är berömd än i dag. Cartier hade misslyckats tre gånger med att kolonisera platsen, ett öområde i Alaska. Nu skulle Roberval ta över.

Annons
”Som författare vill jag att mina böcker ska tala. Själv har jag jättesvårt för det. Jag är inte bra på att tala.”
”Som författare vill jag att mina böcker ska tala. Själv har jag jättesvårt för det. Jag är inte bra på att tala.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Marguerite de La Rocque följer med som enda namngivna kvinna på fartyget. Där inleder hon en relation med en man, varpå hon dumpas av Roberval på Demonernas ö tillsammans med älskaren och en kvinnlig betjänt.

Historien om Marguerite och hennes umbäranden på ön – där hon föder ett barn, kämpar mot björnar, mörker och kyla samt ser sina medresenärer dö – är väl beskriven av framför allt tre författare och historieskrivare. Karolina Ramqvist har korsläst dem. Så gör även bokens författarjag, som läsaren får följa under arbetet med den framväxande romanen.

Varför fick Marguerite, en ensam ung adelsdam, följa med på kolonialexpedition?

– Det var det första jag fängslades av. Varför följde hon med? Jag funderade mycket på om man ska se henne som ett offer eller ett slags jägare. Blev hon medtagen på båten oavsett om hon ville eller inte, eller var det så att hon ville med? Eftersom jag snabbt gjorde henne till min protagonist var jag också intresserad av om jag gjorde henne god, det vill säga icke-erövrande.

Annons

Karolina Ramqvist landade i uppfattningen att Marguerite var en ung kvinna som ville något ovanligt. Man vet att hon kunde läsa. Bara det var speciellt.

– Jag tänker att hennes läskunnighet förde henne ut ur den här byn där hon bodde.

Det koloniala problemet. Synen på kvinnan som antingen offer eller ”stark kvinna”. Den som läst Karolina Ramqvist känner igen frågorna.

Ändå är det med en delvis ny blick som de hanteras. Bokens författarjag har i alla år beklagat sig över det ständiga behovet att kategorisera kvinnan. Nu tvingas hon inse att hon själv lider av samma tvingande lust att döma ut och dela in.

Överlag är romanen en skildring av ett landskap i förskjutning, vad gäller både skrivande och verklighet.

– Det handlar om mina egna erfarenheter av att ha varit trygg i svensk kulturjournalistik och i svensk feminism, och plötsligt inte längre vara det. Utan motsatsen snarare.

Vad är det som har hänt som gör att du känner så?

– Jag vet inte riktigt… men något har hänt… eller så har det inte det… Kanske har det alltid varit så här. Vad jag tänker om allt det vill jag nog skriva om själv.

Annons

En dos släpighet. En dos kontroll. Karolina Ramqvist har ett särskilt idiom även i talad form. Några skulle kalla det entonigt; det finns kulturarrangörer som kan berätta hur personer i publiken somnat när hon suttit på scen. Vilket inte hindrar att hon ständigt lockar en stor och intresserad lyssnarskara.

”Genom boken har jag upptäckt alla de här kungliga kvinnorna som skrev och rörde sig i världen.”
”Genom boken har jag upptäckt alla de här kungliga kvinnorna som skrev och rörde sig i världen.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Men tonen handlar också om att värna gränsen mellan författaren och det privata jaget. De där rollerna som i dagens litteraturoffentlighet upplösts i atomer med konsekvenser som Karolina Ramqvist själv gestaltat, senast i ”Det är natten” från 2016. För den breda publiken är den tydligaste gränsen kanske den till äktenskapet med journalisten Fredrik Virtanen.

På Facebook kan man se förlagets sommarkampanj där Millennium-författaren David Lagercrantz glatt spelar fyrhänt med Kattis Ahlström. Nu sitter vi i samma rum. Pianot från filmklippet två meter bort. Tanken på att se Karolina Ramqvist slå sig ner vid tangenterna och trudelutta framför kameran känns... främmande.

Annons

Att tala om de senaste årens omvälvande förskjutning i synen på författarskapet är däremot inga problem.

– Jag är formad av bilden att skrivandet inte ska påverka min kropp. Jag har haft någon sorts sträng önskan om renhet och åtskillnad. I och med att jag fått barn ser jag så tydligt att mitt skrivande har förändrats. Min viktigaste lojalitet är inte längre min text och det är inte meningen att det ska vara det heller.

I boken beskriver Karolina Ramqvist hur hon har använt skrivandet som existentiell strategi. Hur det har varit ett sätt att utforska jaget och testa gränser i miljöer och situationer hon aldrig annars skulle ha uppsökt. Men också hur det har varit ”ett sätt att slippa lyda under samma obönhörliga lagar som alla människor lyder under; lagarna om förlust och sårbarhet”.

– Det var därför jag började skriva, för att ge mig själv den superkraften. Förlust och smärta skulle inte göra mig någonting. Men de senaste åren har jag insett att mitt skrivande inte kan hjälpa mig utan att jag behöver närma mig levandet.

Annons

Vad händer när du gör det?

– Det blir inte sämre böcker i alla fall. Men det blir kanske ett bättre liv.

En roman i historisk miljö är inte det första man förknippar med Karolina Ramqvist. Utforskandet har gällt samtiden. Med den nya romanen kastar hon sig flera hundra år bakåt, rakt in i renässansens och reformationens tidsanda.

Paralleller finns till dagens. Den tydligaste är kanske att Europa är så splittrat, säger hon. Samtidigt som hon läste om hur den dåvarande kungen, Francois I, var besatt av tanken på ett modernt Frankrike publicerades Emmanuel Macrons uppmärksammade debattartikel om hur Europa är i fara. Texten kunde läsas i en rad europeiska länder inför EU-valet. I artikeln vänder sig den franske presidenten till medlemsländernas medborgare.

Synen på 1500-talets religionsuppror väcker tankar om hur vi ser på progressivitet respektive konservatism även i dag, menar Karolina Ramqvist.

– Det jag vet om Marguerite är att hon var protestant. För mig blir det som att protestantismen står för någon form av progressivitet medan katolicismen är det konservativa, på samma sätt som när jag i dag tittar på Europa och hur nationalismen är konservativ medan de som vill förena Europa och förespråkar ett globalt perspektiv och utbyte är de progressiva.

Annons

Bilden av religion har förändrats under arbetet. Hon säger att hon har blivit mer öppen. Karolina Ramqvist växte upp i ett ateistiskt sammanhang.

– Jag har egentligen alltid fjärmat mig från den ateistiska miljön. Men nu känner jag så starkt av min egen okunskap om religionshistoria, under skrivandet blev det tydligt. Jag kände att jag tillhör en minoritet som befinner sig i en parentes.

Genom att leva nu, 2019?

– Ja. Genom att leva nu och genom att leva i Sverige, ett så otroligt starkt sekulariserat land och med en så otroligt stark ateism inom mig. Jag förstår hur basalt det lilla som jag greppat är.

Har Gud blivit rimligare för dig?

– Gud har alltid varit högst rimlig för mig. Jag hade en stark och väldigt hemlig gudstro som barn. Tron har varit viktig i hela mitt liv, även om den i dag är klart mindre definierad.

”Jag får frågan: ’Hur kan du vara så disciplinerad när du har så många barn?’. Det är inte det svåra. Det svåra är att sluta skriva.”
”Jag får frågan: ’Hur kan du vara så disciplinerad när du har så många barn?’. Det är inte det svåra. Det svåra är att sluta skriva.” Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons

Gudsbilden var också en av faktorerna som drog Karolina Ramqvist till kvinnan på ön. Till hennes överlevnadsförmåga. Vad bottnade den i? Marguerite de La Rocques levnadstecknare beskriver hur hon ber hela tiden och hur hennes starka tro räddar henne.

Och visst erbjöd protestantismen ett nytt sätt för människan att utan mellanhand tala till Gud, säger Karolina Ramqvist. Ett slags myndigförklarande. Samtidigt skulle man nog med dagens ögon beskriva Marguerite som en person som tror på sig själv, säger hon.

– Ateisten i mig ville att det skulle vara något annat än Gud som räddar henne.

Trots de lika uppenbara som enorma skillnaderna mellan kvinnors villkor nu och då – att kvinnor inte var myndiga och inte ens togs upp i folkbokföringen, att de inte fick någon utbildning – blev Karolina Ramqvist fascinerad av hur många likheter hon hittade under sin research. Kampen om kvinnors rätt pågick, liksom i dag. Tätt sammanlänkad med klassfrågan, liksom i dag.

En av de tre litterära källorna till berättelsen om Marguerite de La Roque är hennes namne Marguerite de Navarre, författare och syster till den franske kungen och en av huvudpersonerna i dåtidens intellektuella liv.

Annons

– De här upphöjda personerna kring hovet har tillgång till språk och skrivande, och precis som i dag finns en diskussion om vilka kvinnors röster som får höras. Samtidigt drabbar kvinnohatet lika mycket i alla skikt. Hovets kvinnor är inte förskonade på något sätt.

Karolina Ramqvist har fått ompröva synen på dåtidens kvinnliga författare. Hon hade sedan länge köpt förklaringen om dem som skapare av romantiska historietter. Visst kan man se dem så, säger hon. Men undertext och påfallande ofta även det explicita ärendet är något helt annat. Det vill säga politiskt.

– I novellen som Marguerite de Navarre skrev, som handlar om kvinnan på ön, finns ett tydligt ideal att stärka kvinnor och att lära dem läsa och skriva.

På femhundra år har ändå något radikalt hänt. Det gäller synen på offentlighet och viljan att dra sig undan. Marguerite de Navarre uppehåller sig ständigt kring mäns våld mot kvinnor. Trots det anses tystnaden vara avgörande för kvinnans möjligheter att upprätthålla sin heder.

Hållningen ligger långt från vår tids ideal om att ständigt tala ut, konstaterar Karolina Ramqvist, som fick brottas med sin berättelse.

Annons

– Jag hade hela tiden önskningar om vad huvudpersonen skulle göra och vara. Det var inte alls min vilja att hon skulle backa in i det fördolda och aldrig få upprättelse. Jag ville att hon skulle hämnas och berätta sin historia.

Du konstaterar i boken att Marguerite de Navarre hela tiden återkommer till övergreppet som motiv. Hon hade själv fått erfara att det inte lönar sig att berätta om mäns våld. Kommer det någonsin att förändras?

– Absolut! Det har ju förändrats.

Det finns många som inte håller med dig och som menar att backlashen för metoo är ett bevis på det.

– Jag delar inte den uppfattningen.

Karolina Ramqvists roman rör sig kring frågan om frivillighet, begär och om makten över historieskrivningen när det gäller kvinnors erfarenhet av sexuell utsatthet. Berättaren återkallar minnesbilder av middags­möten i Paris, med en fransman som ”hade utstrålat en självsäker på gränsen till angreppslysten manlighet som väckte min motvilja men som jag inte kunde låta bli”. Författarjaget omvärderar sin feministiska position och rannsakar sitt tidigare sätt att spela på sitt erotiska kapital. Det är lätt att se ”Björnkvinnan” som en kommentar till metoo.

Annons

Framför allt är det lätt att vilja läsa den så. Som en av sin författargenerations främsta feministiska röster – i år är det tjugo år sedan utgivningen av antologin ”Fittstim”, där Karolina Ramqvists bidrag blev det mest uppmärksammade – och som gift med Fredrik Virtanen, en av metoo-rörelsens mest omskrivna män, är det många läsare som önskar höra hennes tankar om det som skett.

”Som barn trodde jag på en straffande Gud. Min gudsbild var väldigt hård.”
”Som barn trodde jag på en straffande Gud. Min gudsbild var väldigt hård.” Foto: Emma-Sofia Olsson

Jag frågar Karolina Ramqvist, som passar vänligt genom att visserligen svara, men med en bild på säkert avstånd från de mest brännande rubrikerna.

– Jag var i Peru nyligen. Där pågår ett upprop snarlikt metoo. I Arequipa, en stad byggd under kolonialtiden, träffade jag unga kvinnor vars liv präglades av de katolska och sociala system som begränsar kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att leva sina egna liv. Där blev det så tydligt hur den här typen av upprop är nödvändiga för att man ska kunna tala om sådant som tidigare inte gick att tala om.

Annons

Vid ett besök på stadens universitet fick Karolina Ramqvist frågan om vad hon gjort för att uppnå jämställdhet i Sverige.

– Då fick jag berätta att jag inte har gjort någonting eftersom alla de rättigheter jag åtnjuter som vit, svensk medelklasskvinna har jag fått från tidigare generationers feminister.

Att under metoo-tiden vara i ett land där kvinnors situation är så annorlunda och nästan har mer att göra med tidsepoken i hennes bok än med vår egen, gav en väldigt stark känsla av hopp, säger hon.

Har du följt den svenska metoo-debatten eller har du velat fjärma dig från den?

– Jag har följt den för mitt eget skrivandes skull, med intresse.

Hur har du påverkats av den mediala och juridiska processen mellan din man, Fredrik Virtanen, och Cissi Wallin?

– Alltså… jag vet inte vad jag ska säga när det gäller detta… Det är en man jag är gift med, så det har givetvis påverkat mig. Men på vilket sätt är något som jag sparar till mina privata konversationer och till mitt skrivande.

Den unga kvinnan och vårt behov av att läsa in bevekelsegrunderna för hennes agerande. Den medelålders kvinnan och hennes självbild i de kroppsliga förändringarnas spår. Karolina Ramqvists roman rör sig böljande mellan den fertila och den infertila kvinnans läge.

Hon konstaterar att åldrandet har fört henne in i en ny position som författare. Redan i ”Den vita staden” berörde hon ämnet, liksom i ”Det är natten”.

– Mina försök att vända mig mot livet är en åldrande människas försök att vända sig mot livet och vara delaktig i det, eftersom jag har insikten att det är ändligt – för mig men också för andra.

Är det smärtsamt att ta avsked till den unga kvinnan som position i skrivandet?

– Nej. Men jag märker att det är en så tydlig position. Vilka är de andra positionerna? Vi är så upptagna av den unga kvinnans vittnesmål. Det vore väldigt skönt att närma sig ett mänskligt vittnesmål i stället, även om den unga kvinnans vittnesmål givetvis också är det. Mitt skrivande har handlat så mycket om den unga kvinnan som ung kvinna. Jag ser fram emot att få utforska en roll som inte är så tydligt definierad. Jag tror det kommer vara en lättnad.

”Som författare vill jag att mina böcker ska tala. Själv har jag jättesvårt för det. Jag är inte bra på att tala.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 4

”Genom boken har jag upptäckt alla de här kungliga kvinnorna som skrev och rörde sig i världen.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 2 av 4

”Jag får frågan: ’Hur kan du vara så disciplinerad när du har så många barn?’. Det är inte det svåra. Det svåra är att sluta skriva.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 3 av 4

”Som barn trodde jag på en straffande Gud. Min gudsbild var väldigt hård.”

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 4 av 4