Annons

Katarina Barrling:Plötsligt säger alla att de är opposition

Foto: Lars Pehrson
Under strecket
Publicerad

Kolumn | Regeringsuppgörelsen

Efter valet tyckte alla att de segrat. Nu tycker alla att de är i opposition. Svensk politisk logik. Politik är förstås inte logik, men röran är exceptionell.

Om de ideologiska övertygelserna svajar, verkar partiernas inre kulturer sitta desto fastare. Där framstår deras uppträdande som mer beständigt över tid, och det är som om rådande röra får deras standard operating procedure att framträda extra tydligt.

Hur många gånger Annie Lööf än sagt att C är ett ”tydligt” parti som aldrig skulle godta en Löfven II, tog den gamla Center-pragmatismen över till sist. C älskar att kompromissa, och tack vare sina uppenbart oförenliga löften före valet fick de nu verkligen möjlighet till det. Med sina egna utfästelser inte minst. Kohandla fick de också: S får regeringsmakten, C får sin ”liberala reformagenda”. Fast om de verkligen får den är osäkert. Men C kan alltid trösta sig med att man ”tagit ansvar”, vilket också låter bättre än att man dagtingat med sitt samvete.

Och så Moderaterna: än en gång har de visat hur självdestruktivt deras formalistiska sätt att se på politik är. Trots uppenbara tecken på motsatsen, var M förvissat om Alliansens styrka. (Liksom de var förvissade om DÖ:s styrka – ända tills DÖ var över.) Alliansen fanns ju ”på papper”; värdegemenskapen var större än någonsin – åtminstone på papperet. Och för M gäller papper och karta framför terräng, även när människor ute i terrängen skriker att ett slukhål uppenbarat sig.

Annons
Annons

Liberalerna är en annan sort. De har förmågan att vara i opposition till både sig själva och alla andra. Och har hållit ett långt öppet stormöte ett bra tag nu – även innan de höll ett schemalagt långt öppet stormöte för en vecka sedan. Trots proklamationerna om att både SD och V utgör hot mot demokratin, har de svajat betänkligt i hur mycket man kan tala med dessa påstådda hot mot demokratin, och hur mycket ”inflytande” från dem som kan tolereras – utan att demokratin hotas.

Till sist dök också Vänsterpartiet upp, med sin kultur där kaxighet varvas med dåligt självförtroende. När det kommer till kritan är det som om V inte riktigt tror att det kan gå riktigt bra för dem i ett val (succévalet 1998 gjorde dem lika vilsna som lyckliga). Vi är ingen dörrmatta! Extraval?! Njae … Även förhållandet till S är motsägelsefullt: å ena sidan vara uppstudsig när man kan, å andra sidan se sig som ett tjänstehjon gentemot patron.

Och då patron själv också ser sig som patron, sitter patron kvar i regering, även när väljarna markerar sitt missnöje. S är berett till mycket för att behålla makten, kanske också en ”liberal reformagenda”.

Å andra sidan är S ett parti som lätt ”glömmer” sina stödjare. Löften kan brytas, i synnerhet som vare sig C, L eller V verkar kunna lägga större kraft bakom sina hot att avsätta Löfven om de bryts. Om de nu inte ens klarar av att avstå från att tillsätta Löfven – hur ska de då klara av att avsätta honom? Tvivelaktig oppositionsstatus för dessa tre med andra ord. Men M är i alla fall ett parti som inte bara säger att de är i opposition. M är i opposition. Och ända in i kaklet kom de. Med rejäla blåmärken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons