Annons

Mauricio Rojas:Plundrarmobbarna i Chile har inte folkets stöd

Foto: Rodrigo Abd / AP

Den överväldigande majoriteten av Santiagos befolkning är inte på något sätt drivande i detta vansinne, utan drabbas av det.

Under strecket
Publicerad

Få kan tro, inte minst chilenarna, att det som har hänt verkligen har hänt. Latinamerikas klart lysande stjärna har plötsligt mörknat. Tungt beväpnade soldater på gatan, utegångsförbud, massiva plundringar och bränder, 17 döda hittills (tisdag kväll), hundratals sårade och tusentals arresterade, vandaliseringen av Santiagos fina tunnelbana, brist på livsmedel och bensin, städer utan transport, en panikslagen befolkning som beväpnar sig för att försvara sig mot plundrarna. Det är Chile, detta land som en gång beskrevs av Mario Vargas Llosa som tråkigt för att där, till skillnad från grannländerna, hände så lite som var dramatiskt och typiskt latinamerikanskt.

Att allt detta händer efter nästan tre demokratiska decennier som bevittnat en makalös ekonomisk tillväxt och fattigdomsminskning samt framväxten av en mycket omfattande medelklass, är än mer förbryllande. Det var med råge de bästa tiderna i Chiles historia och därför är alla tagna på sängen av det våldsraseri som har härjat landet de senaste dagarna. President Sebastián Piñera sade för bara några dagar sedan att Chile var "en sann oas" i ett oroligt Latinamerika. Det var det inte. Men det förbryllande kan också förklaras.

Annons
Annons

De händelser som började fredagen den 18 oktober hade sin upprinnelse i en måttlig höjning av normalpriset (från 800 till 830 pesos) för transportsystemet (tunnelbana och bussar) i Santiago. Grupper av radikaliserade studenter började mitt på dagen att ansamlas på diverse tunnelbanestationer under mottot: vi betalar inte. Det blev våldsamma konfrontationer och betydande störningar i det som är Santiagos transportnav.

Det var en fortsättning på en våg av våldsamma aktioner som under lång tid drivits av gymnasister i huvudstadens främsta offentliga gymnasier. Att kasta molotovcocktails mitt i Santiago blev ett slags lek eller initiationsrit för många ungdomar. Nu gick man vidare, det var roligt och, trodde man, ofarligt. Samtidigt uppmanade både Kommunistpartiet och den radikala vänstern (kallad Frente Amplio) att ansluta sig till dessa aktioner, som de betraktade som olagliga men ändå legitima protestmetoder mot ett orättvist socialt system. Det blev startskottet för en snabb utveckling av våldsdåden, som trappades upp på ett ofattbart sätt av olika nätverk av militanta vänstergrupper och vanliga huliganer. Snart stod en mängd tunnelbanestationer och byggnader i lågor. Plundringarna började också med detsamma. Barbariets krafter, som alltid lurar bakom civilisationens alltför tunna fernissa, hade släppts loss.

Så började det hela. Den överväldigande majoriteten av Santiagos befolkning var inte på något sätt drivande i detta vansinne, utan drabbades av det. Det var förbluffande att i fredags se hur stora folkskaror lämnade sina arbetsplatser till fots och gick till sina hem medan spridda grupper av våldsverkare vandaliserade och satte allt vad de kunde i brand.

Annons
Annons

Det talas mycket om ett allmänt spritt missnöje som sannerligen finns, men det har ingenting att göra med det inträffade. Några talar till och med om en "social explosion", men ingenting kan vara mer fjärran från verkligheten. Varför skulle Santiagos och andra städers arbetande befolkning förstöra de transportmedel som är vitala för dem själva? Eller plundra och sätta i brand de affärer som de handlar i varje dag? Nu har det till och med bildats hundratals medborgargrupper för att försvara sina hem, matbutikerna och tunnelbanestationerna i deras omgivning från plundrarmobben. De bär gula västar, men i motsats till i Frankrike gör de det för att stoppa kaoset.

Efter fem dagar av vansinne, fortsätter den militanta vänster att uppmana till demonstrationer och strejker. Om de fick som de ville skulle hela Chile lamslås av en generalstrejk från och med onsdagen. Deras mål är att forcera presidentens avgång och åstadkomma en radikal systemförändring. De drömmer om en revolution men resultatet av dessa febriga illusioner brukar bli det motsatta. Det borde om någon chilenarna veta efter den tragedi som inträffade 1973.

Presidenten svarade på tisdag kväll med ett mycket omfattande paket av sociala reformer, som bland mycket annat innebär en betydande höjning av ålderspensionen, en garanterad minimiinkomst över minimilönerna för de som arbetar, billigare mediciner och ett kostnadstak för vårdkostnader. Dessutom stoppas en betydande höjning av eltaxorna och skatterna höjs för de som får de högsta inkomsterna. Det kan ge Chile det andrum som behövs för att kunna koncentrera alla krafter på att bekämpa både extremisterna och våldsverkarna. Då kan Latinamerikas stjärna börja lysa igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons