Annons

Alan Asaid:Poeten från Märsta som längtade hem

Regina Derieva (1949–2013) i Kazakstan 1972.
Regina Derieva (1949–2013) i Kazakstan 1972. Foto: Foto: Alexander Deriev

Den ryskspråkiga poeten Regina Derieva tillbringade många år i exil i Sverige, men förblev ändå relativt okänd här. Efter hennes död återfann man ett oavslutat manus, som är ett av de märkvärdigaste litterära verk som under senare år tillkommit i vårt land.

Under strecket
Publicerad

Det var under ett besök i skånska Rugerup 2005 som den ryskspråkiga författaren Regina Derieva lärde känna en språkbegåvad katt vid namn Katja. Djuret vistades i en miljö som blandade svenska, engelska, tyska, ryska, latin, franska och norska, varvid det föreföll förstå allt men förhöll sig taktfullt fåmält, vilket gjorde intryck på gästen. 

Det var inte bara en ovanligt trevlig bekantskap för den utpräglade kattmänniskan Derieva – från slutet av 90-talet i svensk exil och som i år skulle fyllt 70. Mötet föranledde även en aforismklingande tanke: ”Äntligen fick jag träffa en katt som förstår sju språk, men som inte sa ett mjau.” 

Härmed vidtog ett samlande av tankar i ett häfte. Det var ett avsteg från vanan då alla spån raskt befordrades för bruk i gängse produktion av dikter och prosa. Nu rubbades ordningen, eller inträdde en nyordning, och häftet började bulta av aforistiskt liv: möjliga och omöjliga tankar, sentenser och reflektioner, paradoxala funderingar och sarkastiska in- och utfall kom att ägnas full uppmärksamhet och nedtecknas i snabb takt. Resultatet blev ”De yttre tingens ordning”, ett av de märkvärdigare litterära verk som under senare år – helt i det tysta – tillkommit i Sverige.

Annons
Annons

Stoffet växte sig väldigt och författaren fick svårt att hantera det. Bland annat försökte Derieva sortera texterna i tematiska avdelningar, efter lynne och art. Men snart tycks hon ha tappat lusten för alltsammans. Kanske orken tröt, kanske insåg hon att allt ändå är intet, som man ju gör ibland, och nöjde sig då och då med att strö vissa aforistiska korn i poesin. En handfull av dessa texter framlever sålunda lätt ömsade som dikter, varav flera står att finna i de svenska utgåvorna ”Allt som tolv kejsare inte hunnit säga” (2007) och ”Den tatuerade Mnemosyne” (2016). Derieva lät det hela bero fram till sin bortgång 2013, och verket kan anses oavslutat. I förefintligt skick, som det första gången publicerades i författarens valda verk 2015, består det av 1 160 numrerade texter och äger likväl en avrundning, eller känslan av en sådan, som syns både rimlig och given.

”De yttre tingens ordning” – en ordagrann översättning av den flertydiga ryska titeln – var i övergripande bemärkelse tänkt som blink och hyllning till Linné, en ordande, ordnande själsfrände, väl anskriven hos sin fjärrförvärvade landsmaninna. Derievas aforistiska arsenal av sentenser, sarkasmer och paradoxer söker i ett slags förvänd linneansk anslutning ordna tillvaron ur exilens snäva rymd medels en tyglad mix av lyriska vardagsrön, andligt filosofiska utsagor och spefulla tirader. Och där så gott som allt bottnar i frågor om hem och lä.

Liksom snäckorna jämte sina skygga inneboende föredrog författaren, i synnerhet de sista åren, att bli lämnad ifred.

Annons
Annons

Regina Derieva föddes 1949 och växte upp i en judisk, om än vid tiden så kallad marxistisk och ateistisk, familj i ukrainska Odessa. 1960 gick flytten till Kazakstan, där hon studerade och småningom under många år undervisade i musik. Hon blev katolik 1989, något som funnit uttryck i hennes skrivande. 

Vid tiden för Sovjetunionens upplösning emigrerade hon med make och son till Israel men tvingades mot slutet av 90-talet åter i exil och lyckades denna gång, med hjälp av bland andra katolska kyrkan, finna ett nytt och mer bestående hem i Sverige.

Efter ett par inledande år på Sigtunastiftelsen i egenskap av en sorts fristadsförfattare, flyttade hon och maken, ikonmålaren och förläggaren Alexander Deriev (parets son hamnade i USA, där han i dag är verksam inom universitetsvärlden), till intilliggande Märsta, som förblev hemorten fram till hennes bortgång. De senare åren ägnades inte minst åt ett uppslukande snäckintresse, vilket resulterade i en lika omsorgsfull som omfattande samling på tusentals snäckor från jordens alla hörn (numera till största delen på Naturhistoriska riksmuseet). Precis som med kattdjuren fanns här ett mått av identifikation: liksom snäckorna jämte sina skygga inneboende föredrog författaren, i synnerhet de sista åren, att bli lämnad ifred.

Inte desto mindre var denna sista håg frukten av ett periodvis rikt socialt liv och väcktes under en vistelse i Singapore 2007, där Derieva deltog i en av de många internationella poesifestivaler hon blev inbjuden till dessa år. Utöver snäckintresset gav färden i österled upphov till ny poesi, däribland en vindlande diktsvit som författaren dedicerade ”till mina singaporianska vänner, som nog förvissades om att jag var ett lodjur”. Svitens upptakt lyder: 

Annons
Annons

Asien är inte alls 

vad du tänker dig, utan 

vad det tänker om dig. 

Asien är din ovilja 

att återvända till Europa. 

En rad betydelsefulla resor gick till USA och Storbritannien, där Derievas poesi fann många tillskyndare. Man uppodlade ett brett kontaktnät, vilket kom väl till pass i makarnas arbete med den internationella kulturtidskriften Ars Interpres (numera nedlagd) samt tillhörande förlag och några år även en ansedd poesifestival i Stockholm.

Några av hennes starkaste dikter tar sin utgångspunkt i nyss obekanta och oåtkomliga landskap som nu låtit sluta sig kring poeten och pockat på att skrivas.

Men resorna tycks även haft en inverkan på Derievas diktning. Åtminstone går det att se ett skifte från en något högstämt sakral ton, en inåtblickande dikt, till ett mer direkt och vardagsnära tilltal, och kanske framför allt – en vidare utblick. Det blir poesi i rörelse, geografiskt och allmängiltigt, på ett annat sätt än tidigare. Så tar några av hennes starkaste dikter sin utgångspunkt i särskilda bevistade landskap, nyss obekanta och oåtkomliga, men som nu låtit sluta sig kring poeten och pockat på att skrivas.

Ett av de förnämsta exemplen, tyvärr ännu ej på svenska, är diktsviten ”De nordöstra staterna”, som Derieva påbörjade under sin första Amerikavistelse. Sviten utgörs av dikter som med sin komplexa musikalitet och mättade hävning axlar arvet efter en Tsvetajeva, en Mandelstam, en Brodsky, ja, också kan mäta sig med deras bästa dikter, och samtidigt bärs av sin mycket egna röst. En röst som går igen i allt Derieva skrev, som förvisso är svår att göra rättvisa på ett annat språk. Den har en klangtakt, från svart till glättig, som bräddar texten med kynne: ett brant temperament, ett sturskt gehör, en råhet som gradvis värvat näring och konsekvens i livets beska. 

Annons
Annons

Den litauisk-amerikanske poeten Tomas Venclova har sagt att Derievas poetiska signatur emanerar ur en djupgående ”existentiell exil”, född på kroppens och själens ideliga uppslitningar, oavlåtligt utförd och gestaltad i ett skrivande som mobiliserar ”språkets dolda resurser och blottlägger dess paradoxala natur”: ”Ordförrådets bultande slag, oväntade begreppsväxlingar, ekon av bittert omtolkade citat skänker hennes dikter djup och understundom också en rent epigrammatisk skärpa.” Det sistnämnda gäller i synnerhet ”De yttre tingens ordning” – ett epitafium över jagets och tillvarons tusenden skärvor.

Mycket kretsar kring att finna sig ett hem – och att finna sig i att vara evigt hemlös.

Det rör sig om texter som är språkligt minerade, rågade med slöjade ordlekar, grumlig slang och idiomatiska slungor. Texter fyllda av distinkta, tidvis diffusa, syftningar på allt mellan himmel och jord, och den egna biografins glimtar, sår och aversioner. Det är texter som skyr självgodhetens grödor, alla tomma ord, allt ljuget tal. Som ivrar i tysta skrik. Som betackar tidens fala enfald. Texter där jaget aldrig är nog och alltings nod: röstjord, grening, skevring, som fyller en exilens dagbok med spill och svinn, närigt gripande liv. 

Mycket kretsar kring att finna sig ett hem – och att finna sig i att vara evigt hemlös. All jäktad nationalitet tyds ständigt naken, för den är ofelbart inbilsk, fåvitsk, och grym. Går aldrig att lita på: ”Hemland – en plats där man lämnas hemlös.” Exilens språklöshet, eller den exilerades jämt språkfamnande villkor, ikläs ett språk: ”Att glömma sitt modersmål är betydligt lättare än att lära sig ett främmande språk” (ryskan har här en ordlek), för att sedan turnerat kläs av: ”Ett främmande språk lär man sig endast för att kunna lyssna till en massa smörja, och själv vara
i stånd att yttra den.”

Annons
Annons

Mycket är dubbelbottnat, ofta sagt på sätt som måste justeras i översättning, betecknas på nytt, sägas annorlunda. Somligt är rakt på sak, somligt kufiskt i överkant. Det kan handla om allt och inget. Här finns talrika anspelningar på rysk och annan litteratur och historia. Samt statskonst: ”Diktaturer mördar helst inom landets gränser, medan demokratier föredrar att mörda utomlands.”

Men allt är inte kärvt hos Derieva. Människan är alltid närvarande, hur sliten och sluten hon än är.

Till de politiska numren hör förstås även pikar mot Putin. Följande kärnfullhet vållades av ett av presidentens tv-framträdanden: ”I dårens panna står inget än rena truismer.” Verket ger också en känga åt det som författaren rönt av allmänna och tilldels ändlösa ryska skevheter. Ett par av dessa: ”Ryssland strävar efter att vara ledande på alla områden. Även i att skapa Antikrist.” / ”Folket är ett lands underkläder. Vissa länder drar försorg om underklädernas renhet. Ryssland återfinns dessvärre inte bland dessa.” Även det hyggliga men efter hand hopplöst gråstrukna nya hemlandet får ställvisa om än milda slängar av sleven, till exempel: ”Den utvecklade socialismen mognade alltför tidigt och förblev, trots sina utvecklade former, en gammal ungmö som för ett tradigt liv i Sverige.”

Men allt är inte kärvt hos Derieva. Människan är alltid närvarande, hur sliten och sluten hon än är. En av hennes vackraste dikter, skriven kort efter att hon och hennes man nått sitt svenska hägn, rymmer en ömhet som kanske viskar att även ett slut kan vara en början: 

Jag rullar ihop som en bokrulle och sover.

Bara du, älskade,

förmår rulla upp mig,

förmår läsa med hjärtat

allt som är skrivet

i mina händer,

i mina ögon.

Och sätta punkt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons