Annons

”Poeterna är samhällets antikroppar”

Cecilia Hansson och Sigrid Combüchen.
Cecilia Hansson och Sigrid Combüchen. Foto: Staffan Löwstedt, Lars Pehrson

Inför Bokmässan i Göteborg har det offentliga samtalet handlat mer om hotet från högerextremismen än om litteratur. Men i tider av politisk oro kan litteraturen fungera som motgift.

Under strecket
Publicerad

I februari 2017 satt ett par hundra personer på torget i Sibiu, Rumänien, med näsorna i böcker. På pärmarna stod exempelvis ”Civil olydnad” av Henry D Thoreau eller "The circle of liars" av Jean-Claude Carrière. Detta rörde sig dock inte om en stor bokklubb, utan om en protest mot den nytillträdda regeringens avkriminalisering av korruptionsbrott.

Efter reklamen visas:
Möt Sigrid Combüchen om nya boken Sidonie & Nathalie och högerextremism

Läsdemonstrationen visade en ovanligt bokstavlig bild av hur litteraturen kan fungera som motkraft mot det totalitära och perspektivlösa. Men också i sig själv kan litteraturen utgöra ett motstånd mot auktoritära system och extremism. Det menar Sigrid Combüchen, SvD-kritiker, författare och aktuell med boken ”Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten” som handlar om två kvinnor på flykt under andra världskriget.

– Min bok handlar om flykt, men lika mycket om anpassning och hur mina gestalter måste hantera att vara hemifrån och att ha förlorat sin ursprungsidentitet, säger hon.

Hon har just anlänt till årets bokmässa i Göteborg, där fokus hittills har riktats mot den högerextrema tidningen Nya Tider och lördagens planerade nazistdemonstration. Sigrid Combüchen tror att även Bokmässan har en roll att fylla som motkraft, inte minst genom de samtal om böcker som kan uppstå.

Annons
Annons

Litteraturen visar oss att det inte finns några enkla lösningar, att tillvaron är nyanserad, och att svart och vitt inte existerar.

– Litteraturen visar oss att det inte finns några enkla lösningar, att tillvaron är nyanserad, och att svart och vitt inte existerar. Litteraturen handlar just om livets outsägliga blandning, vilket är den motsatta rörelsen mot den önskan som finns i auktoritära system – att likrikta och föra in i hanterbara fållor.

Ett bra exempel på detta är huvudpersonerna i hennes bok, två kvinnor som läsaren kan känna sympati med, men som ändå inte alltid är sympatiska. Litteraturen kan, när den är bra, få oss att förstå också det spräckliga.

– Om den inte vore en motkraft och en fara för de förenklingar och manipulationer som mörkrets krafter ägnar sig åt så skulle den inte bli förföljd, som den är på många håll i dag, säger Sigrid Combüchen.

På flera håll i världen finns i dag en ängslan för att extremism ska normaliseras. Cecilia Hansson har i boken ”Hopplöst, men inte allvarligt”, som kom ut i våras, intervjuat några av Centraleuropas mest betydande konstskapare och författare, och kan se hur viktig litteraturen är inte minst i tider av politisk oro.

– Litteraturen och konsten ger perspektiv som man inte skulle ha haft annars, och som gör att man kan känna empati och förståelse för annat än det man själv upplever i sin närhet, säger Cecilia Hansson.

– Därför är kulturpolitiken så viktig. Det exempelvis Sverigedemokraterna vill göra med kulturen är att snäva åt så att vi förlorar dessa perspektiv.

Cecilia Hansson drar paralleller till Ungern där stödet till kultur som inte är regeringstrogen mer eller mindre har strypts sedan nationalkonservativa Fidesz kom till makten 2010. Sverige är långt ifrån detta, men företrädare för Sverigedemokraterna har tidigare sagt sig ha just Ungern som kulturpolitiskt föredöme.

Annons
Annons

– I Ungern är det svårt att klara sig som kulturutövare. Och vad händer med befolkningen? De får allt färre perspektiv. I dag är många ungrare jätterädda för flyktingar, eftersom de har fått höra att de är terrorister.

De får allt färre perspektiv. I dag är många ungrare jätterädda för flyktingar, eftersom de har fått höra att de är terrorister.

Men hur politisk ska litteraturen vara? Under andra världskriget pågick en svensk debatt om den så kallade beredskapslitteraturen, som i sitt syfte att göra motstånd mot nazismen beskylldes för att vara plakatpoesi utan konstnärlighet. Liknande berättade den nu avlidne ungerske författaren Péter Ezterhézy om i "Hopplöst, men inte allvarligt", angående litteraturen under kommunistdiktaturen.

Men det går att vara både politisk och konstnärlig, menar Cecilia Hansson och nämner Johannes Anyuru, vars ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” är skrämmande framsynt i sin gestaltning av ett dystopiskt samhälle.

– Han är en sådan röst som får mig att förstå mer, där det konstnärliga och det politiska går hand i hand. Jag tror att den estetiska dimensionen är jätteviktig, den förhöjer allting och gör att man kan få en aha-upplevelse.

I detta får hon medhåll av den rumänske poeten, översättaren och professorn Radu Vancu. Han är en av landets mest engagerade författarröster och deltar i flera programpunkter på Bokmässan i Göteborg.

– Du är politiskt engagerad i det ögonblick du börjar skriva. Exempelvis var Anna Achmatovas kärleksdikter bland de mest politiska antikommunistiska dikterna i Sovjetryssland. Kundera skriver i essäsamlingen ”Ett möte” att humorn i Hrabals prosa var mer destabiliserande för den kommunistiska regimen i Tjeckoslovakien än hundra manifest.

Radu Vancu deltog tillsammans med många andra rumänska författare, bland andra Mircea Cărtărescu, i protesterna mot regeringen. Slutligen tvingades denna att backa och ta tillbaka dekretet, vilket i juni ledde till att regeringen föll.

– En underbar rumänsk poet, Ion Mureşan, skrev en gång att poeterna är som antikroppar: när något är fel i samhällskroppen aktiveras de och genereras i de mängder som behövs för att neutralisera infektionen. Så blir den enkla akten att skriva ett motstånd mot sjukdomen, säger Radu Vancu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons